Tyvärr är det långt ifrån alla som pratar med sina barn om känslor. Många känner skam över att inte kunna få egna barn och att barnet inte är deras biologiska. Bara för att du inte skulle låta ditt barn bära på sånna känslor ensam, betyder det inte att alla resonerar som dig. Många föräldrar som adopterat bär på skamkänslor undermedvetet och agerar med en typ av skam undermedvetet. Jag har alltid vetat om att jag är adopterad och personerna jag kallar mamma och pappa inte är mina biologiska föräldrar - men ändå är mina föräldrar - vilket det är långt ifrån alla som vet.
---------
Jag är adopterad och har tyvärr blivit mobbad pga det, jag är glad för min svenska familj, även om ingen är lik mig till utseendet. Men jag kan ändå sakna min kinesiska familj, även om jag vet att levnadsstandarden där jag kommer ifrån troligen hade gjort att jag inte hade levt idag. Jag adopterades samtidigt som tre andra tjejer. Vi alla var 10 månader vid adoptionen, tre av oss fyra har haft/har problem med psykisk ohälsa. Tre av oss har syskon från samma land (dessa är ej adopterade samtidigt) och av dem är det två som haft/har problem med psykisk ohälsa.
Vi alla känner att vi inte riktigt passar in någon stans, inte i kina, inte i Sverige. Kina är fårat födelseland, men inget land vi har några andra kopplingar till. Det kommer alltid att vara Sverige som är vårat hemland, men "riktiga" svenskar (vad klassas ens som riktig svensk?) kommenterar saker som att vi egentligen inte hör hemma här, att vi ska sluta låtsas att vi är något och att vi skulle haft det mycket bättre i vårat hemland eftersom de då inte skulle veta om våran existens har inte någon positiv inverkan på vårat självförtroende. Min erfarenhet säger att det är mycket adopterade barn döljer och inte talar om för andra än personer som också är adopterade, för att de skäms och/eller inte vill vara annorlunda. För annorlunda leder till utfrysning och utfrysning leder till att en passar in ännu mindre och så vidare.
Jag tror att föräldrarnas umgängeskrets stor roll, jag har (tack och lov) alltid känt mig trygg hemma. Och jag tror att det till stor del beror på att jag alltid haft många olika kulturer, länder och språk omkring mig. I min närmaste släkt så har vi traditioner från bland annat Grekland, Finland, Kina, USA och Canada. Sedan har vi haft grannar från bland annat Polen, Korea och Vietnam. Det har gjort att jag och min bror aldrig har varit omgiven av endast "svenskar" och svensk kultur - vilket jag tror har varit och är en stor del av att jag aldrig känt mig som ett UFO hemma. Det har liksom alltid funnits fler personer som på ett eller annat sätt är annorlunda.
Jag tror absolut inte att det är något fel i adoption i sig, men jag tycker att man ska vara väl påläst om riskerna det medför och vilka problem som kan uppstå. Jag tycker inte att man ska fördöka dölja barnets ursprung, det kommer alltid att finnas där och en adopterad kommer alltid att se annorlunda ut jämfört med en "normal svensk". Det är inget som går att dölja. Det jag menar är att även om man vill barnet väl, genom att få hen att på alla sätt och vis passa in, så blir det inte alltid rätt. Vissa saker går inte att anpassa och utseende och födelseland är en sån grej som inte går att ändra. Däremot går det att ändra på tankesätt. Det går att ändra tankesätt från att annorlunda är fel och dåligt till att annorlunda är okej eller till och med bra. Det jag syftar på är vad som är möjligt och vad som är omöjligt, inte vad en vill och inte vill.
Det går bra att höra av sig på PM med frågor eller funderingar även till mig. Jag kan givetvis inte svara ur något föräldrar-perspektiv, utan endast ur ett barn-/tonåring perspektiv
