ADHD/ADD lär man sig att leva med svårigheterna?

[Sandy3]

Hej på er!

Jag har undran om man kan lära sig att leva med ADD ( I det här fallet, även ni med ADHD får gärna svara också!) som vuxen. Dessa svårigheter gör oftast det svårt att få ihop livet för en. Tyvärr har jag testat medicin men biverkningarna blev för svåra.

Så nu måste jag lära mig att leva utan medicin och hittills i livet har jag misslyckat totalt med ett normalt fungerande liv. Jag har återkommande depressioner och har haft sen tidig tonår. Jag har även panikångest på köpet.

Ni som har dessa diagnoser, hur lever ni i dagsläget? Har ni fått hjälp? Finns det hopp för framtiden?
Tacksam för svar!/ uppgiven och ledsen.

 

[nightcrawler]

har add med ångest och depressioner samt atypisk autism.

jag jobbar inte för jag kraschar psykiskt. depressionerna går upp och ner. åt tidigare antidepp men blev jättedålig så dom slutade jag med. provade många olika innan jag konstatera att det fungerar inte på mej. har faktiskt mått mycket bättre både fysiskt och psykiskt sen dess. dipparna kanske kommer oftare men går över fortare och är inte lika djupa som tidigare. har haft lite kontakter för att gå och prata med men det har varit totalt värdelöst det med. finns ju inget att prata om och jag kan inte prata med främmande människor på det sättet. har gått på arbetsträning i flera år. inget som funkar. så tillslut fick jag permanent sjukersättning.

har vänner som vet om mina problem och dom stöttar och hjälper mej i den mån dom kan och vill förstås. känner att dom har ganska bra förståelse med mej och hur jag mår. det har betytt väldigt mycket då jag har en tendens att isolera mej. har perioder då dom måste tjata på mej och släpa ut mej. dom vet när dom ska låta mej vara, dom gör en sista check sen får jag vara ifred tills jag säger att det är bra igen.
familjen stöttar också men mina föräldrar förstår inte. farsan försöker förstå, morsan vill inte förstå sånt som inte passar henne.

skulle provat centralstimulerande men fick svaret att jag var tvungen att sluta med min ep-medicin och att centralstimulerande kunde trigga igång ep-n igen. valde då att avstå och behålla min ep-medicin. för den vill jag inte ha tillbaka. livet är tillräckligt jävligt ändå. riskera att falla ihop var som helst och bli av med körkort med mera är inte värt det.

jag har fått lära mej att leva med den här skiten. den har förstört mitt liv men jag gör vad jag kan. liten tröst i det hela är att jag är högfunktionell så jag har det inte riktigt så jävligt som en del andra. men tillräckligt för att jag ska känna att det sabbar mitt liv.

 

[Araminta]

@Sandy3 Vilken typ av medicinering har du provat?

Jag har inga diagnoser men har gjort screeningar för både ADD och asperger och ligger högt på båda. Har, av ovanstående orsak, inte testat Ritalin men äter en låg dos antidepp sedan två år tillbaka och mår mycket bättre på det. Att slippa dalarna i humör har gett mig den lilla extra energin som behövts för att orka strukturera upp livet på det sätt jag behöver.

Sen så skulle jag föreslå att läsa på så mycket du kan om ADD. Det finns en hel massa bra litteratur att fördjupa sig i.

 

[Artax]

Bra kost, motion och struktur i vardagen gör ofta faktisk skillnad. Det finns hjälpmedel att få via habiliteringen, och även boendestöd om man behöver handfast hjälp i vardagen för att få till struktur och rutiner som passar en.
Antidepressiva kan vara hjälpsamt och även stöd från terapeut för att lära sig hantera svårigheterna och ångesten som ofta medföljer.

 

[nightcrawler]

rutiner är viktiga för mej. har jättesvårt att ändra om eller göra nått impulsivt. det funkar bara inte.

 

[Elo]

Har ju inte en tillstymmelse till ADD/ADHD men väääääldigt mkt ASD.

Anti-dep funkar inte på mig. (och shit vilka utsättningssymptom. Vågar inte prova igen).

Voxra... För dig som vill ha ADHD? (bah. jag vet hur ni känner er nu, helt hopplöst ju)

Jag jobbar/studerar i omgångar. När jag jobbar krashar jag, hårt (utmatttningsdepressioner vilket leder till att ångest och panikanfall också blir ohanterbara). Har försökt få aktivitetsstöd(eller vad det nu heter) via FK men enligt dem så går Asberger över....

Jag har hjälp av Boendestöd (och det hjälper, det är inte bra men det hjälper), samt samtalsstöd på öppenvården.

Lär man sig leva med sin diagnos? - Ja. Alternativet är självmord (försökt det med). Det blev lite bättre efter utredningen (gjorde när jag var 28), den gav mig en del info om vad som verkligen är svårast för mig. Det handlar om att hitta strategier för att få det som kan funka, att funka.

 

[Sandy3]

Tack för era svar! Mycket intressant och läsa! Just nu känner jag mig mest uppgiven.. hur ska någonsin få i gång livet igen? suck..

 

[athena_arabians]

@Elo: Förlåt för lite OT men hur f-n kan de påstå att Asperger går över?! Det är ju inte en förkylning eller benbrott direkt...

 

[Artax]

Tack för era svar! Mycket intressant och läsa! Just nu känner jag mig mest uppgiven.. hur ska någonsin få i gång livet igen? suck..

prova dig fram och ha tålamod med dig själv, du fixar det här!

 

[Ninnurur]

Jag har ADHD-C (och panikångest). Medicinerar med Concerta dagligen. Kan klara mig utan, ffa på helgen, men missar jag en vardag så funkar dagen och så blir det lite kaos hemma Jag jobbar deltid och bor i egen lägenhet tillsammans med min dotter på heltid. Har stöd från mina föräldrar vad det gäller dottern, men det hade jag behövt även utan ADHD

Jag har boendestöd en gång i veckan. Då får vi undan städning och räkningar och sånt. Det funkar jättebra att ha en gång så då jag vet att det blir gjort, då behöver jag inte tänka på det de andra dagarna. Vi kan också boka extratider vid behov.

Tidigare erbjöd neuro här i stan samtalsgrupper där man fick smarta tips från arbetsterapeuter och så, men också av varandra. Det gav mig massor. Har också haft arbetsterapeut på hembesök ibland.


För mig vände livet när jag accepterade diagnosen och började arbeta med den, istället för att försöka vara "normal" och motarbeta den. Om man inte fungerar som samhället vill så får man hitta sin egen väg för att försöka komma i närheten av målet helt enkelt Våga ta hjälp av vården, de kan hjälpa! Sök boendestöd, det kan kuratorn på neuro hjälpa till med t.ex.

 

[nightcrawler]

För mig vände livet när jag accepterade diagnosen och började arbeta med den, istället för att försöka vara "normal" och motarbeta den. Om man inte fungerar som samhället vill så får man hitta sin egen väg för att försöka komma i närheten av målet helt enkelt .

det underlättar mycket, men ibland kan det vara jäkligt svårt att acceptera. man får göra vad man kan med det lilla man har

 

[Ninnurur]

det underlättar mycket, men ibland kan det vara jäkligt svårt att acceptera. man får göra vad man kan med det lilla man har

Visst kan det vara svårt att acceptera, men jag tror faktiskt att man aldrig kan bli nöjd med sitt liv om man inte kan acceptera sig själv för den man är.

 

[parellikusken]

Att alltid se till att ens struktur fungerar. Jag klarar mig inte utan min kalender där jag skriver ned exakt allt som kommer hända och ska göras. Kollar kalendern flera gånger dagligen.
Försöka att hålla rutiner, kliva upp samma tid varje morgon och gå och lägga sig samma tid. Det gör att min sömn i kombination med sömntabletter fungerar hyfsat. Bryts rutinerna förstörs sömnen helt.
Jag försöker se till att jag har det så städat hemma att folk kan spontant komma på besök hos mig utan att jag skäms, den nivån är bra. Ser till att bjuda hem folk ibland bara för att behöva städa lite ordentligare.
Betalar räkningar samma dag varje månad, gärna också samma tid. Då kommer jag ihåg att göra det och ser till att det blir gjort.
Se till att ta hjälp med att få till en struktur som fungerar för dig, och ta hjälp med de saker som inte fungerar. Folk brukar tycka att jag är strukturerad, men de vet inte hur mycket jag fått kämpa med att få till det, eller hur kaotiskt mitt liv blir utan det.

Jag har dåligt minne, vilket gör att jag måste skriva upp allt. Har jag haft handledning i min utbildning gör jag anteckningar direkt efter för att kunna minnas vad som sagts. Jag gör många anteckningar under de universitetsmöten jag går på, förlitar mig inte på att jag kommer minnas det som sagts som är viktigt att komma ihåg för mig.
Jag har lappar för att komma ihåg viktiga moment på jobbet, gör jag fel kan det gå illa för min brukare, så därför förlitar jag mig hellre på lappar än mitt minne tills jag fått in det som rutin.
Skriver nya "att göra"-listor varje vecka för att få en struktur i mitt studentkårsarbete och jag kan se om jag missar att göra något. Stryker för när något är gjort.

Människor runt omkring mig tycker jag har lite väl många bollar i luften och att jag borde vila mer. Jag studerar på heltid, jobbar 25% som PA och 30% som ordförande i vår institutions sektion av studentkåren. Samt har två hästar att ta hand om.
Det fungerar därför att jag verkar ha mer energi än många andra, samt har fått upp en fungerande struktur i mitt liv.
ADHD är en tillgång för mig så länge jag har en vettig struktur och lyckas få en bra sömn. Jag äter dock medicin sedan många år tillbaka, och det hjälper mig med koncentration, hyperaktivitet och impulskontrollen. Men medicin hjälper mig inte med allt, utan många saker har jag ändå problem med.
Har varit sjukskriven under sex år tidigare för ångest och depression, gör mitt bästa för att inte hamna i det träsket igen. Och struktur hjälper mig att må bra.

Till saken hör att jag läser en konstnärlig utbildning på universitetet, hur jag hade klarat av en teoretisk utbildning är oklart.

 

[skeleton]

Att alltid se till att ens struktur fungerar. Jag klarar mig inte utan min kalender där jag skriver ned exakt allt som kommer hända och ska göras. Kollar kalendern flera gånger dagligen.

Skaffade mig just en ny filofax ! En rosa, domino personal. Blev dessutom en del klistermärken, fina pennor och dylikt som jag skrivit ut. Planering behöver ju inte vara tråkigt i min mening. Speciellt inte om man behöver det för att få en någorlunda vettig ordning på vardagen!