Acceptera deras sätt att leva men orolig för....

[Meggan]

Att inte göra något är delta i eländet, gör en soc anmälan till det är sånt här de är till för. Förstår att det är svårt, det är ju din familj men pojkens välbefinnande måste gå först

 

[Rurik]

Jag tycker absolut att det är dags för ytterligare ett samtal till soc. Du kan inte göra mer än orosanmäla dem igen. Jag är övertygad om att soc inte alls slängt anmälan, tyckt den är töntig och dessutom tagit en motanmälan om att du röker (!!!) på allvar.

Tack vännen..

 

[Görel]

Soc kastar aldrig anmälningar i papperskorgen,det vore tjänstefel.

Det låter som att din bror blivit orolig efter kontakten med socialtjänsten och försöker rubba dig.

Kontakta soc igen och tala om att din oro kvarstår och vilken reaktion du har blivit mött av från din bror.

 

[Rurik]

¸

Helt klart verkar det vara som mamman har ytterligare problematik förutom depressionen.
Hur länge har det här pågått? Vet ni ens om det är depression? Kan det vara något missbruk också? Har mamman någon sjukpenning eller lever hela familjen på din brors lön?
Och det viktigaste,hur mår barnet?

Många frågor , men du behöver inte svara om det känns obekvämt.

Jag tycker dessutom att du är fantastisk som engagerar dig i pojken och tar hand om honom så fint.
Det måste betyda jättemycket för honom.

Känner mig absolut inte obekväm med att besvara på dina frågor
jag och övrig släkt tycker ju att denna depression pågått väldigt mycket längre än dessa 8 månader som jag beskådat eländet, och att detta är mer en fasad min bor håller upp så det låter mycket finare i samhällets öron än ren pur lathet, inget missbruk som jag sett, eventuellt någon sorts socialfobi..
Troligtvis är det så att familjen lever på min brors heltidslön och barnbidraget, har ingen riktigt insikt i ekonomin.

 

[TinyWiny]

¸

Känner mig absolut inte obekväm med att besvara på dina frågor
jag och övrig släkt tycker ju att denna depression pågått väldigt mycket längre än dessa 8 månader som jag beskådat eländet, och att detta är mer en fasad min bor håller upp så det låter mycket finare i samhällets öron än ren pur lathet, inget missbruk som jag sett, eventuellt någon sorts socialfobi..
Troligtvis är det så att familjen lever på min brors heltidslön och barnbidraget, har ingen riktigt insikt i ekonomin.

Jag tror faktiskt inte att någon av lathet låter sitt barn leva så. Det måste finnas en bakomliggande orsak. Sen vad som ligger bakom är omöjligt för oss att veta men lathet, nej, det tror jag inte att det beror på. En depression kan pågå väldigt mycket längre än 8 månader. Jag har en i min närhet som tyvärr har dragits med depression i över 16 år och hen är långt ifrån ensam.

 

[Rurik]

Jag tror faktiskt inte att någon av lathet låter sitt barn leva så. Det måste finnas en bakomliggande orsak. Sen vad som ligger bakom är omöjligt för oss att veta men lathet, nej, det tror jag inte att det beror på. En depression kan pågå väldigt mycket längre än 8 månader. Jag har en i min närhet som tyvärr har dragits med depression i över 16 år och hen är långt ifrån ensam.

Lathet är kanske ett starkt ord, kanske lättja är ett mer passande ord, då allt sköts av min bror, även pojkens alla behov ombesörjs av min bror , och personalen på skolan tar handom pojken på vardagarna, även ger honom mat , pengarna rullar in, maten får hon serverad i sängen, samhället ställer ju inte krav på henne då hon sover bort dagarna och är uppe på nätterna...

 

[Rurik]

Att inte göra något är delta i eländet, gör en soc anmälan till det är sånt här de är till för. Förstår att det är svårt, det är ju din familj men pojkens välbefinnande måste gå först

Ja så är det och jag vill då pojkens ve och väl

 

[Raderad medlem 6459]

Lathet är kanske ett starkt ord, kanske lättja är ett mer passande ord

Lathet och lättja är väl ändå exakt samma sak?

Jag tror @TinyWiny snarast menade att du inte kan veta om det ligger något medicinskt bakom hennes passivitet, depression eller liknande till exempel.

 

[a1agnlju]

Lathet är kanske ett starkt ord, kanske lättja är ett mer passande ord, då allt sköts av min bror, även pojkens alla behov ombesörjs av min bror , och personalen på skolan tar handom pojken på vardagarna, även ger honom mat , pengarna rullar in, maten får hon serverad i sängen, samhället ställer ju inte krav på henne då hon sover bort dagarna och är uppe på nätterna...

Jag antar att du själv inte haft utmattningsdepression? I så fall skulle du nog inte anklaga sambon för lättja gissar jag utan ta hennes sjukdom på allvar.

Hur som helst behöver familjen hjälp att ta sig igenom den här situationen så ytterligare en anmälan till soc vore på sin plats.

 

[Rurik]

Jag antar att du själv inte haft utmattningsdepression? I så fall skulle du nog inte anklaga sambon för lättja gissar jag utan ta hennes sjukdom på allvar.

Hur som helst behöver familjen hjälp att ta sig igenom den här situationen så ytterligare en anmälan till soc vore på sin plats.

ja oavsett vad damen i fråga har så är det så sant som du och många andra i tråden säger, familjen behöver hjälp att ta sig ur denna situation..

 

[TinyWiny]

Lathet är kanske ett starkt ord, kanske lättja är ett mer passande ord, då allt sköts av min bror, även pojkens alla behov ombesörjs av min bror , och personalen på skolan tar handom pojken på vardagarna, även ger honom mat , pengarna rullar in, maten får hon serverad i sängen, samhället ställer ju inte krav på henne då hon sover bort dagarna och är uppe på nätterna...

Men tror du på fullaste allvar att en fullt frisk människa väljer att ligga i sängen? Det tror inte jag. Inte för en endaste sekund. Det gör ingen frisk människa hur lat eller lättjefull hen än är. (Lathet och lättja är samma sak.) Att inte kunna sova på nätterna är väldigt vanligt vid många olika sjukdomar så att hon sover på dagarna är inte så konstigt. Varken du eller jag vet vad som ligger bakom men det gör ont i mig att du dömer en annan människa så. Förstår du inte vad hemskt det är att inte bli trodd och bli kallad för lat när hon kanske har tusen demoner att kriga mot? Vad vet du om vad för krav samhället ställer på henne? Nej sluta döm, det har du ingen rätt till. Gör det du kan för att hjälpa dem istället.

 

[Rurik]

Lathet och lättja är väl ändå exakt samma sak?

Men tror du på fullaste allvar att en fullt frisk människa väljer att ligga i sängen? Det tror inte jag. Inte för en endaste sekund. Det gör ingen frisk människa hur lat eller lättjefull hen än är. (Lathet och lättja är samma sak.) Att inte kunna sova på nätterna är väldigt vanligt vid många olika sjukdomar så att hon sover på dagarna är inte så konstigt. Varken du eller jag vet vad som ligger bakom men det gör ont i mig att du dömer en annan människa så. Förstår du inte vad hemskt det är att inte bli trodd och bli kallad för lat när hon kanske har tusen demoner att kriga mot? Vad vet du om vad för krav samhället ställer på henne? Nej sluta döm, det har du ingen rätt till. Gör det du kan för att hjälpa dem istället.

Ja enligt min bror är de deras rutiner att utföra allt från sängen, då ingår även att äta sin frukost, lunch middag i sängen, och även bli serverad den, och även ge sin son middag i sängen, finns en rad exempel som jag tagit upp tidigare i tråden...
Jag må vara fördomsfull och väldigt oempatisk mot dem, och precis som du nämner så vet vi inte vilka demoner hon har att kriga mot..
Jag har försökt göra det som står i min makt genom att avlasta dem då jag varit där, och hade mer än gärna tagit med mig pojken hem igår eftermiddag så de kunnat ta emot hjälp, men ljust nu vill det inte ha hjälp och kanske speciellt inte av mig...

 

[nagelbitarn]

Ja enligt min bror är de deras rutiner att utföra allt från sängen, då ingår även att äta sin frukost, lunch middag i sängen, och även bli serverad den, och även ge sin son middag i sängen, finns en rad exempel som jag tagit upp tidigare i tråden...
Jag må vara fördomsfull och väldigt oempatisk mot dem, och precis som du nämner så vet vi inte vilka demoner hon har att kriga mot..
Jag har försökt göra det som står i min makt genom att avlasta dem då jag varit där, och hade mer än gärna tagit med mig pojken hem igår eftermiddag så de kunnat ta emot hjälp, men ljust nu vill det inte ha hjälp och kanske speciellt inte av mig...

Kanske ett långskott, men du kan ringa till psykakuten och berätta att din anhörig, som du tror är patient inom psykiatrin, är helt sängbunden och allvarlugt deprimerad. Att hon inte lämnar sitt rum och att du oroas.
Om hon är knuten till specialistpsykiatrin så finns det en chans att "hennes" vårdteam följer upp med t.ex hembesök.
Även sjukvården kan dra igång processen att ordna stöd till familjen.
Värt ett försök?

Det finns många psykiska sjukdomar som kan ge depressiva symtom och hon verkar ju oerhört sjuk .

 

[Vallmo]

¸

Känner mig absolut inte obekväm med att besvara på dina frågor
jag och övrig släkt tycker ju att denna depression pågått väldigt mycket längre än dessa 8 månader som jag beskådat eländet, och att detta är mer en fasad min bor håller upp så det låter mycket finare i samhällets öron än ren pur lathet, inget missbruk som jag sett, eventuellt någon sorts socialfobi..
Troligtvis är det så att familjen lever på min brors heltidslön och barnbidraget, har ingen riktigt insikt i ekonomin.

Tack för ditt svar.
Jobbig sits! Verkligen!
Hur var det förut?
Du säger att det pågått i 8 månader. Var hon uppe ur sängen och tog hand om barnet innan? Jobbade hon eller var hon hemma och var en närvarande förälder?

Angående hennes tillstånd,
Jag säger som de andra, lathet tror jag inte det är. Visst, det tar sig det uttrycket och hon kanske är lat också, men jag tror det är mycket mer komplext än så.
Att vara lat kan man vara, men ändå vara en bra förälder.
Men hon försummar sitt barn och det är något helt annat.

Du säger att det troligen inte är något missbruk inblandat.
Vet du om hon kanske knaprar piller? Då tänker jag smärtstillande eller ångestdämpande av något slag. Citodon till exempel är jättevanligt att folk blir beroende av.
Jag menar, det märks ju inte alls på samma sätt som droger och alkohol så det kan vara svårt att märka det.
Enligt min erfarenhet så kan personer med tablettmissbruk ofta bete sig som din brors sambo.
Just det där med att ligga i sängen och vara helt passiv och avtrubbad, sova mycket, vara aggressiv och att man släppt på de mentala spärrarna (ex skrika fula ord) är sånt beteende som kan tyda på det.
Jag ska också vara väldigt tydlig med att säga att jag naturligtvis inte vet det, utan det var bara något som jag funderar kring.

Det låter som hela familjen skulle behöva hjälp.
Inte minst pojken. Var finns han i allt det här? Hur påverkas han?

Din bror försummar ju också pojken genom att låta det här fortgå. Ett slags medberoende, skulle jag vilja säga.
Jag tycker det låter synnerligen opraktiskt att han arbetar eftermiddag-kväll eftersom pojken är hemma från skolan då och ensam med mamman.
Det hade ju varit mycket bättre om han kunde vara hemma när sonen är hemma och fixa med mat och hygien eftersom mamman inte gör det.
Är det något du skulle kunna föreslå till din bror? Eller slår han ifrån sig det, tror du.

Hursomhelst, jättejobbig situation!
Jag hoppas för pojkens skull att soc tar tag i det här.
Och jättebra att du engagerar dig.

 

[Rurik]

Kanske ett långskott, men du kan ringa till psykakuten och berätta att din anhörig, som du tror är patient inom psykiatrin, är helt sängbunden och allvarlugt deprimerad. Att hon inte lämnar sitt rum och att du oroas.
Om hon är knuten till specialistpsykiatrin så finns det en chans att "hennes" vårdteam följer upp med t.ex hembesök.
Även sjukvården kan dra igång processen att ordna stöd till familjen.
Värt ett försök?

Det finns många psykiska sjukdomar som kan ge depressiva symtom och hon verkar ju oerhört sjuk .

Ja det kan absolut vara något, då min bror menar på att hon står under läkarvård..

 

[TinyWiny]

Ja enligt min bror är de deras rutiner att utföra allt från sängen, då ingår även att äta sin frukost, lunch middag i sängen, och även bli serverad den, och även ge sin son middag i sängen, finns en rad exempel som jag tagit upp tidigare i tråden...
Jag må vara fördomsfull och väldigt oempatisk mot dem, och precis som du nämner så vet vi inte vilka demoner hon har att kriga mot..
Jag har försökt göra det som står i min makt genom att avlasta dem då jag varit där, och hade mer än gärna tagit med mig pojken hem igår eftermiddag så de kunnat ta emot hjälp, men ljust nu vill det inte ha hjälp och kanske speciellt inte av mig...

Att deras rutiner är att äta i sängen innebär inte att de gör det för att hon är lat. Om din bror inte hade fixat mat till henne så hade hon kanske helt enkelt svultit ihjäl? Att de äter tillsammans i sängen ser jag inte heller som något konstigt. Kanske är det den stunden hon orkar umgås och då tar de tillvara den.

Jag förstår faktiskt om de inte vill ha din hjälp. Det känns som att du går på ganska hårt och slår mot deras ömma tår. De är alldeles säkert väldigt medvetna om att sonen inte får det han behöver och det gör ont som tusan att bli kritiserad när man gör sitt bästa i den situationen som är. Iallafall i din text är du också väldigt dömande och ingen vill ha hjälp av någon som dömer en. Om du verkligen vill hjälpa så ta fram din ödmjukhet. Tro på att det är som de säger och döm inte efter dina egna parametrar.

 

[Rurik]

Att deras rutiner är att äta i sängen innebär inte att de gör det för att hon är lat. Om din bror inte hade fixat mat till henne så hade hon kanske helt enkelt svultit ihjäl? Att de äter tillsammans i sängen ser jag inte heller som något konstigt. Kanske är det den stunden hon orkar umgås och då tar de tillvara den.

Jag förstår faktiskt om de inte vill ha din hjälp. Det känns som att du går på ganska hårt och slår mot deras ömma tår. De är alldeles säkert väldigt medvetna om att sonen inte får det han behöver och det gör ont som tusan att bli kritiserad när man gör sitt bästa i den situationen som är. Iallafall i din text är du också väldigt dömande och ingen vill ha hjälp av någon som dömer en. Om du verkligen vill hjälpa så ta fram din ödmjukhet. Tro på att det är som de säger och döm inte efter dina egna parametrar.

Det kan jag absolut hålla med om att jag är och kan vara väldigt osmidig i mina uttalanden, och har trampat dem på tårna men har även den ödmjukheten att jag kan be om ursäkt för min osmidighet och precis som jag nämnt tidigare i tråden är inte mitt ultimata syfte att ta i från dem pojken, utan att det får hjälp i sin föräldraroll för jag tror och vill hoppas att de är toppen föräldrar som behöver hjälp på vägen..
Sedan är jag en av de första personerna i släkten de släppt in så nära inpå och det vill jag väl se som ett rop på hjälp...

 

[TinyWiny]

Det kan jag absolut hålla med om att jag är och kan vara väldigt osmidig i mina uttalanden, och har trampat dem på tårna men har även den ödmjukheten att jag kan be om ursäkt för min osmidighet och precis som jag nämnt tidigare i tråden är inte mitt ultimata syfte att ta i från dem pojken, utan att det får hjälp i sin föräldraroll för jag tror och vill hoppas att de är toppen föräldrar som behöver hjälp på vägen..
Sedan är jag en av de första personerna i släkten de släppt in så nära inpå och det vill jag väl se som ett rop på hjälp...

Vad bra att du vet och att du kan be om ursäkt. Det är stort att kunna göra det!

Nej precis, din tanke är att hjälpa men jag kan tänka mig att de ser det som att du vill att deras barn ska tas ifrån dem när du gör en orosanmälan. Kan du kanske prata med socialsekreteraren som utreder din anmälan och vara tydlig med att det är hjälp och stöttning du tycker behövs? Vad jag har förstått så får den som får en orosanmälan på sin familj läsa anmälan och står det då svart på vitt att du verkligen vill hjälpa dem att få hjälp och stöttning så kanske de också känner lättnad.

Jag tror faktiskt att alla i den här familjen behöver hjälp på olika sätt. Det är verkligen inte enkelt att leva med någon som är svårt sjuk och det är lätt att skapa en bubbla för att skydda och det kan vara kontraproduktivt. Ungefär som medberoende vid missbruk. Det kan vara väldigt svårt att se det när man är mitt i det men skulle din bror få prata med någon vettig människa så tror jag att mycket hade underlättats för honom med. Det känns som att han springer som tusan i ekorrhjulet och inte hittar någon utväg.

Det skulle jag också se som ett rop på hjälp. Var varlig som sjutton och väg dina ord på guldvåg så att de fortsätter släppa in dig. Var noga med att aldrig anklaga utan föreslå det du känner att du vill och kan göra. Det är ju inte alltid det som utomstående tror behövs hjälp med som faktiskt är mest akut utan känns det okej för dig så fråga vad du kan göra för att underlätta.

 

[Vallmo]

Att deras rutiner är att äta i sängen innebär inte att de gör det för att hon är lat. Om din bror inte hade fixat mat till henne så hade hon kanske helt enkelt svultit ihjäl? Att de äter tillsammans i sängen ser jag inte heller som något konstigt. Kanske är det den stunden hon orkar umgås och då tar de tillvara den.

Jag förstår faktiskt om de inte vill ha din hjälp. Det känns som att du går på ganska hårt och slår mot deras ömma tår. De är alldeles säkert väldigt medvetna om att sonen inte får det han behöver och det gör ont som tusan att bli kritiserad när man gör sitt bästa i den situationen som är. Iallafall i din text är du också väldigt dömande och ingen vill ha hjälp av någon som dömer en. Om du verkligen vill hjälpa så ta fram din ödmjukhet. Tro på att det är som de säger och döm inte efter dina egna parametrar.

Grejen är väl att hon äter i sin säng och pojken äter i sin.
Var pappan äter någonstans framgår inte riktigt.
Utgår från att barnet och mamman inte delar rum. Då blir det ju ingen umgängesgrej utan bara ett väldigt konstigt ställe att alltid inta sin måltider på, inte minst för barnet.
Sen är det väl skillnad på också om mamman är fysiskt handikappad eller om det "bara" är depression.
Jag tycker nog allt att det låter lite udda ändå.

 

[TinyWiny]

Grejen är väl att hon äter i sin säng och pojken äter i sin.
Var pappan äter någonstans framgår inte riktigt.
Utgår från att barnet och mamman inte delar rum. Då blir det ju ingen umgängesgrej utan bara ett väldigt konstigt ställe att alltid inta sin måltider på, inte minst för barnet.
Sen är det väl skillnad på också om mamman är fysiskt handikappad eller om det "bara" är depression.
Jag tycker nog allt att det låter lite udda ändå.

Det uppfattade inte jag det som utan som att de åt i föräldrarnas sängar allihop. Frågar @Rurik om jag har uppfattat fel?

En depression kan ge lika stora funktionshinder som grav smärta eller ett brutet ben. En depression kan fullständigt däcka en människa och göra henom sängbunden länge.