Acceptera att man inte kommer att få några barn?

Lia_

Trådstartare
Är det någon som har velat ha barn, men inte lyckats få några, och sedan lärt sig leva med det utan någon större sorg? Hur kommer man i så fall dit?
 
Jag tror att sorgen alltid finns där för de som vill ha barn men inte lyckas, men som med annan sorg så lär man sig leva med den. Vet att det finns en grupp på fb för de som inte lyckas och som accepterat sitt "öde", tex. Där tror jag man kan få mycket stöd av andra i samma situation.
 
Är det någon som har velat ha barn, men inte lyckats få några, och sedan lärt sig leva med det utan någon större sorg? Hur kommer man i så fall dit?
Jag har lärt mig leva med det. Men utan större sorg? Jag tror att jag alltid kommer att känna sorg. Ibland mera, ibland mindre.
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Jag tror att sorgen alltid finns där för de som vill ha barn men inte lyckas, men som med annan sorg så lär man sig leva med den. Vet att det finns en grupp på fb för de som inte lyckas och som accepterat sitt "öde", tex. Där tror jag man kan få mycket stöd av andra i samma situation.
Jag har lärt mig leva med det. Men utan större sorg? Jag tror att jag alltid kommer att känna sorg. Ibland mera, ibland mindre.

Tack för svaren, har dragit mig lite för att skriva vidare eftersom jag tycker att det är jobbigt.
Ni har väl antagligen rätt i att man på något sätt lär sig leva med det. Undrar bara hur lång tid det tar och hur man kommer dit.
Egentligen vet jag ju inte helt säkert att det inte kommer att bli några barn, men tänker att jag nog måste inse att det är så det kommer bli. Singel och inte så långt kvar till 40 år. Tiden rinner helt enkelt iväg och det är ju inte direkt så att man kan beställa barn ...
 
Tack för svaren, har dragit mig lite för att skriva vidare eftersom jag tycker att det är jobbigt.
Ni har väl antagligen rätt i att man på något sätt lär sig leva med det. Undrar bara hur lång tid det tar och hur man kommer dit.
Egentligen vet jag ju inte helt säkert att det inte kommer att bli några barn, men tänker att jag nog måste inse att det är så det kommer bli. Singel och inte så långt kvar till 40 år. Tiden rinner helt enkelt iväg och det är ju inte direkt så att man kan beställa barn ...
Förmodar med tanke på trådstarten att insemination är övervägt och lagt åt sidan? Tänker annars att det kanske tåls att överväga en gång till om du känner stor sorg över att inte ha barn och det inte finns andra hinder i vägen. Det är jobbigt att vara ensamförälder men det funkar och det finns säkert värre öden för ett barn. Bara en tanke (och skickar en cyberkram till er alla).
 
Jag gick o träffade en kille som gjort vasektomi. Vi åkte till Norge och återställde honom. Nu har vi inställningen att blir det så blir det. Jag är överviktig och snart 37, så tror det är svårt att få hjälp genom landstinget. Möjligtvis privat. Vet inte om det kan ställa till det att han varit steriliserad heller. Vi vet att han har fungerande spermier nu men de är färre o lite långsammare än normalt så hoppet är väl inte jättestort. Jag har accepterat det men ibland kan jag känna mig lite sorgsen över att det inte riktigt blivit som jag trodde och hoppats som yngre.

Vi har just anmält oss som kontaktfamilj hos kommunen. Det ersätter ju inte eget barn men det ger en kontakt med barn samtidigt som man gör någonting bra för någon annan. Man kan göra det även som singel. :)

En bekant adopterade en liten flicka från Kina, ensamstående kvinna och hon var 40+ när hon adopterade.

Sen kanske man inte vill vara ensamstående, men det finns ju iallafall möjligheter.
 
Förmodar med tanke på trådstarten att insemination är övervägt och lagt åt sidan? Tänker annars att det kanske tåls att överväga en gång till om du känner stor sorg över att inte ha barn och det inte finns andra hinder i vägen. Det är jobbigt att vara ensamförälder men det funkar och det finns säkert värre öden för ett barn. Bara en tanke (och skickar en cyberkram till er alla).

Jo, jag har funderat över att försöka på egen hand. Men av olika skäl ser jag inte det som ett fungerande alternativ. Bland annat tror jag man behöver ha vänner/familj som kan hjälpa till, för att det inte ska bli ohållbart. Visst att det alltid finns risk att stå där själv med barn, även om man var två från början, och då får man lösa det på något sätt.

Med risk för att det är en kontroversiell och känslig fråga så måste jag även erkänna att jag känner mig tveksam till att medvetet undanhålla barnet från att under hela sin uppväxt inte veta vem som är pappa (för visst är det så att det är först vid vuxen ålder det kan gå att ta reda på?). Jag vet av egen erfarenhet att det kan väcka många frågor om var man kommer ifrån (alltså genetiskt). Jag säger inte att det är fel, men tror inte att jag för egen del skulle kunna försvara beslutet.
 
Jag gick o träffade en kille som gjort vasektomi. Vi åkte till Norge och återställde honom. Nu har vi inställningen att blir det så blir det. Jag är överviktig och snart 37, så tror det är svårt att få hjälp genom landstinget. Möjligtvis privat. Vet inte om det kan ställa till det att han varit steriliserad heller. Vi vet att han har fungerande spermier nu men de är färre o lite långsammare än normalt så hoppet är väl inte jättestort. Jag har accepterat det men ibland kan jag känna mig lite sorgsen över att det inte riktigt blivit som jag trodde och hoppats som yngre.

Vi har just anmält oss som kontaktfamilj hos kommunen. Det ersätter ju inte eget barn men det ger en kontakt med barn samtidigt som man gör någonting bra för någon annan. Man kan göra det även som singel. :)

En bekant adopterade en liten flicka från Kina, ensamstående kvinna och hon var 40+ när hon adopterade.

Sen kanske man inte vill vara ensamstående, men det finns ju iallafall möjligheter.

Hoppas att ni kommer att lyckas :heart Tänker att ni är ju två, så förhoppningsvis kan ni kan stödja varandra.
 
Hoppas att ni kommer att lyckas :heart Tänker att ni är ju två, så förhoppningsvis kan ni kan stödja varandra.

Skillnaden är ju att han har två barn sedan tidigare och valde ju själv bort möjligheten när han var yngre. Nu pratade vi om det tidigt och jag valde ju att gå in i det iallafall och kan inte heller tänka mig ett liv utan honom. Han är också öppen för att vara pappa dock även om inte biologiskt. Så kanske finns möjligheten ändå och oavsett har vi ju varandra i slutändan.

Men en liten del av mig är ibland rädd att jag kommer ångra mig när jag blir äldre. Ibland kan jag känna mig bitter över att på ett sätt ha träffat honom för sent. Men han är utan tvekan mannen i mitt liv och vi har det i övrigt fantastiskt så ska inte klaga. :)
 
Jo, jag har funderat över att försöka på egen hand. Men av olika skäl ser jag inte det som ett fungerande alternativ. Bland annat tror jag man behöver ha vänner/familj som kan hjälpa till, för att det inte ska bli ohållbart. Visst att det alltid finns risk att stå där själv med barn, även om man var två från början, och då får man lösa det på något sätt.

Med risk för att det är en kontroversiell och känslig fråga så måste jag även erkänna att jag känner mig tveksam till att medvetet undanhålla barnet från att under hela sin uppväxt inte veta vem som är pappa (för visst är det så att det är först vid vuxen ålder det kan gå att ta reda på?). Jag vet av egen erfarenhet att det kan väcka många frågor om var man kommer ifrån (alltså genetiskt). Jag säger inte att det är fel, men tror inte att jag för egen del skulle kunna försvara beslutet.
Ja det är ju ett etiskt dilemma och det ÄR tufft att vara ensam. Vet att min vän valde att skaffa barn med ett gaypar i samma stad, de barnen har det som vilka barn som helst så det finns ju alternativ om anledningen inte ligger fysiskt och man vill ha en närvarande pappa. Och som andra nämnt, det finns ju än så länge även kontaktfamilj och så, den möjligheten finns ju från båda håll, även för dig om det blir kämpigt med att vara ensam. Men visst förstår jag dilemmat och speciellt om man har haft inpräntat att skaffa barn av kärlek med den man lever med. Hoppas det löser sig och du kan leva med det hur eller hur.
 
Jo, jag har funderat över att försöka på egen hand. Men av olika skäl ser jag inte det som ett fungerande alternativ. Bland annat tror jag man behöver ha vänner/familj som kan hjälpa till, för att det inte ska bli ohållbart. Visst att det alltid finns risk att stå där själv med barn, även om man var två från början, och då får man lösa det på något sätt.

Med risk för att det är en kontroversiell och känslig fråga så måste jag även erkänna att jag känner mig tveksam till att medvetet undanhålla barnet från att under hela sin uppväxt inte veta vem som är pappa (för visst är det så att det är först vid vuxen ålder det kan gå att ta reda på?). Jag vet av egen erfarenhet att det kan väcka många frågor om var man kommer ifrån (alltså genetiskt). Jag säger inte att det är fel, men tror inte att jag för egen del skulle kunna försvara beslutet.
I sverige får barnet reda på det i " mogen ålder" och i danmark får du välja mellan öppen och hemlig donator. Den öppna tror jag även du får veta vem det är 😊 Jag och min fru har får hjälp via landtinget.Jag och min fru går genom landtinget. Vi kommer inte hålla det hemligt för barnet att hen är gjord på donerade spermier.Det får man inte heller göra enligt utredningarna vi varit på. Sen vad mogen ålder innebär är nog en bedömningsfråga. 😊
 
Skillnaden är ju att han har två barn sedan tidigare och valde ju själv bort möjligheten när han var yngre. Nu pratade vi om det tidigt och jag valde ju att gå in i det iallafall och kan inte heller tänka mig ett liv utan honom. Han är också öppen för att vara pappa dock även om inte biologiskt. Så kanske finns möjligheten ändå och oavsett har vi ju varandra i slutändan.

Men en liten del av mig är ibland rädd att jag kommer ångra mig när jag blir äldre. Ibland kan jag känna mig bitter över att på ett sätt ha träffat honom för sent. Men han är utan tvekan mannen i mitt liv och vi har det i övrigt fantastiskt så ska inte klaga. :)

Ok, det förändrar det ju lite att han redan har barn. Men du verkar ju ha träffat rätt man :)

Jag funderar också en del över om jag kommer att ångra mina val senare. Det är väl lite därför jag startade den här tråden, kommer jag att ångra mig om jag inte gör precis allt för att få barn? Även om jag måste försöka på egen hand, trots att jag kommit fram till att det inte känns som ett alternativ för mig. Mycket att fundera på.
 
I sverige får barnet reda på det i " mogen ålder" och i danmark får du välja mellan öppen och hemlig donator. Den öppna tror jag även du får veta vem det är 😊 Jag och min fru har får hjälp via landtinget.Jag och min fru går genom landtinget. Vi kommer inte hålla det hemligt för barnet att hen är gjord på donerade spermier.Det får man inte heller göra enligt utredningarna vi varit på. Sen vad mogen ålder innebär är nog en bedömningsfråga. 😊

"Mogen ålder" alltså, kan man ju undra vad det är O_o 😊
Bra att ni kommer vara öppna med det hela för barnet, tänker att det nog är lättare att acceptera hur det är om man växer upp med det som en självklarhet.
Har ni haft några funderingar kring att ni inte vet vem det är som har donerat spermier, tänker tex kring personlighet osv som ju barnet till viss del kommer att ärva. Jag känner mig själv lite tvekande till om det skulle funka för mig. Men är öppen för att jag inte tänker "rätt" om den här frågan (om man nu kan tänka rätt och fel).
 
"Mogen ålder" alltså, kan man ju undra vad det är O_o 😊
Bra att ni kommer vara öppna med det hela för barnet, tänker att det nog är lättare att acceptera hur det är om man växer upp med det som en självklarhet.
Har ni haft några funderingar kring att ni inte vet vem det är som har donerat spermier, tänker tex kring personlighet osv som ju barnet till viss del kommer att ärva. Jag känner mig själv lite tvekande till om det skulle funka för mig. Men är öppen för att jag inte tänker "rätt" om den här frågan (om man nu kan tänka rätt och fel).

Ja det blir nog lättare för barnet om man är öppen och berättar hur det går till. Eller så får man säga att mamma lekte med vattenslangen ute på gården 😉

Jag känner mig väldigt trygg med donator. Donatorn går igenom tester och man kollar 3 generationer bak på ärftliga sjukdomar. Tex hjärtfel,viss typ av cancer och mentala sjukdomar får inte heller förekomma.
Plus att donatorn får göra en psykologisk utredning och ska helst ha barn sen tidigare.(så man vet att spermierna fungerar)

Så det känns faktiskt hur bra som helst. Självklart är man nyfiken på vad som skulle komma ut men läkarna är så noga att allt ska bli bra och man får ha speciella önskemål.
Dom kollar så att donatorn "matchar" dig ( och partner) ögonfärg,hårfärg och etniskt ursprung.😊
Vem vet kanske jag fick den där 10 poängaren som jag aldrig skulle fått annars 😆
Det finns inget rätt och fel i denna fråga 😊
 
"Mogen ålder" alltså, kan man ju undra vad det är O_o 😊
Bra att ni kommer vara öppna med det hela för barnet, tänker att det nog är lättare att acceptera hur det är om man växer upp med det som en självklarhet.
Har ni haft några funderingar kring att ni inte vet vem det är som har donerat spermier, tänker tex kring personlighet osv som ju barnet till viss del kommer att ärva. Jag känner mig själv lite tvekande till om det skulle funka för mig. Men är öppen för att jag inte tänker "rätt" om den här frågan (om man nu kan tänka rätt och fel).
Jag tror att det rent objektivt är mer ”safe” med en donator än med partner om man är orolig för ”sämre” anlag. Man väljer ju generellt inte partner utifrån dennes avelsegenskaper ;)
 
"Mogen ålder" alltså, kan man ju undra vad det är O_o 😊
Bra att ni kommer vara öppna med det hela för barnet, tänker att det nog är lättare att acceptera hur det är om man växer upp med det som en självklarhet.
Har ni haft några funderingar kring att ni inte vet vem det är som har donerat spermier, tänker tex kring personlighet osv som ju barnet till viss del kommer att ärva. Jag känner mig själv lite tvekande till om det skulle funka för mig. Men är öppen för att jag inte tänker "rätt" om den här frågan (om man nu kan tänka rätt och fel).
Vi har pratat om det där med donerade spermier/ägg när vi höll på med ivf (vi pratade back-up-plan). Vi kom fram till att mycket av en personlighet kommer med miljö, snarare än genetik. Så jag hade inte varit så orolig för att barnet skulle bli så mycket "annorlunda" mot föräldrar för att spermier och/eller ägg är donerade.
 
Jag tror att det rent objektivt är mer ”safe” med en donator än med partner om man är orolig för ”sämre” anlag. Man väljer ju generellt inte partner utifrån dennes avelsegenskaper ;)

Så är det säkert ;)

Jag vet att man kan få barn som har helt andra egenskaper än vad man själv har. Men tror det skulle få mig att fundera väldigt mycket över hur personen som donerat är.
 
Vi har pratat om det där med donerade spermier/ägg när vi höll på med ivf (vi pratade back-up-plan). Vi kom fram till att mycket av en personlighet kommer med miljö, snarare än genetik. Så jag hade inte varit så orolig för att barnet skulle bli så mycket "annorlunda" mot föräldrar för att spermier och/eller ägg är donerade.

På ett sätt håller jag med dig, tror att mycket av ens personlighet kommer från miljö. Men eftersom jag själv har lärt känna biologisk förälder i vuxen ålder har jag insett att det nog finns en del som är genetiskt också. Har funderat en del över var egenskaper kommer ifrån hur mycket som sitter i generna.
Sen tror jag inte att man får en sämre uppväxt eller sämre relation till sina föräldrar för att man inte delar gener, det beror på helt andra saker. Dock tror jag att det kan vara svårt att komma ifrån att en del existentiella frågor kan dyka upp.
 
Ja det blir nog lättare för barnet om man är öppen och berättar hur det går till. Eller så får man säga att mamma lekte med vattenslangen ute på gården 😉

Jag känner mig väldigt trygg med donator. Donatorn går igenom tester och man kollar 3 generationer bak på ärftliga sjukdomar. Tex hjärtfel,viss typ av cancer och mentala sjukdomar får inte heller förekomma.
Plus att donatorn får göra en psykologisk utredning och ska helst ha barn sen tidigare.(så man vet att spermierna fungerar)

Så det känns faktiskt hur bra som helst. Självklart är man nyfiken på vad som skulle komma ut men läkarna är så noga att allt ska bli bra och man får ha speciella önskemål.
Dom kollar så att donatorn "matchar" dig ( och partner) ögonfärg,hårfärg och etniskt ursprung.😊
Vem vet kanske jag fick den där 10 poängaren som jag aldrig skulle fått annars 😆
Det finns inget rätt och fel i denna fråga 😊

Tack för ditt svar, det låter ju som att man utreder donatorer väldigt väl. Det får mig att känna att det kanske skulle kunna vara ett alternativ.
 
Vi är två tjejer som genom landstinget fått barn via donator (lite svårt annars ;)). Sällan eller aldrig som vi går och tänker på vem hans ”pappa” är. Han är vårat barn, punkt :heart Jag är biologisk mamma.

Vi har fått sagt till oss att han har rätt att få veta vem hans ”pappa” är när han fyller 18, vi får aldrig veta. Att han kommer undra är oundvikligt och svårt att undanhålla (vilket vi inte tänkt) då vi är två tjejer. Hur vi berättar osv får vi hantera framöver, han är bara dryga året nu.

Både donatorn och vi båda har gått igenom utredningar och det känns tryggt och bra och allt gick förvånansvärt fort och smidigt! Ångrar inte en sekund :heart
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hur tänker du hantera ditt barns kompisar i framtiden? Barn kommer med lekkamrater. Och med det kommer massor av barnrelaterade saker...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
4 473
Senast: Derivata
·
Övr. Barn Fick information i appen från förskolan angående en bussresa nästa vecka. Ingen förfrågan om barnen får åka med öhvt utan bara...
2
Svar
21
· Visningar
2 275
Övr. Barn Vi har kollat lite lätt på ett hus, det ligger lite utanför, men skolbussen går där och hämtar upp elever som bor ännu längre bort, men...
2
Svar
31
· Visningar
1 499
Senast: Lejanna
·
Övr. Barn Jag har tänkt länge att jag vill åka till Tom Tits med barnen, och nu kommer en stängningsdag när jag kan vara kompledig. Vi har dock en...
Svar
6
· Visningar
592
Senast: Mirre
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp