Sv: Ååååh jag förstår inte (vissa) män...
Ja, lite skeptisk är jag allt!
mitt mål är, om det visar sig relevant i sammanhanget, att göra det förstått att jag tycker det känns olustigt med ett sådant 100 till 0 - och tvärtom - och att det gör mig osäker när jag inte hänger med och lämnas att gissa. Jag brukar inte vara så bra på att dela med mig avsågat nämligen.
För att svara på din fråga, så har jag det senaste året reflekterat en hel del över hur jag beter mig i sådana här situationer och kommit fram till att jag inte trivts med de valen jag gör. Ffa har de inte lett till något positivt relationsmässigt och istället ett väldigt tydligt beteendemönster som uppenbarligen inte funkat
I nätdejtingtråden (i slutet) har jag summerat ungefär det jag lärt mig och det jag känner har hjälpt mig hitta ett nytt, ärligt och öppet förhållningssätt till mig själv, mina behov och hur jag kan/bör kommunicera det till de inblandade. Personen som fått upp mina ögon för detta (via en vän) är en kbtterapeut i USA verksam inom yrkes- och kärleksrelationer. Hon föreskriver den längden tid, delvis för att man själv ska ge sig en möjlighet att se bortom ocytocinrushen, men också för att man ska ge sig själv möjlighet att koncentrera sig på sitt liv, vara konstruktiv, leva och göra kul saker - istället för att titta på telefonen var femte sekund eller skicka meningslösa meddelanden för att man är rädd att den andra ska "glömma bort" en..
Är man intresserad glömmer man inte bort den andra
Drar man sig undan och slutar höra av sig, har man oftast en anledning. Då anser jag att det är både sjysst och nödvändigt att låta den personen gå igenom vilka tankebanor den nu behöver och bestämma själv om den vill återvända eller inte. Gör den inte det så har man iaf inte suttit och hängt upp "allt" på den samt gett sig själv gott med tid (två månader) att vänja sig vid tanken
Jag tog de åtta som rekommenderades för att jag inte kunde komma på ett bättre nummer eller argument själv
