Lupin
Trådstartare
Nu är äldste sonen 4 år fyllda, alldeles nyss och de senaste månaderna har han fått starkare och starkare åsikter om allt. Det är mycket "jag kan själv" oavsett vad det handlar om (utom att klä på sig, det är tydligen ganska tråkigt och något mamma kan göra istället hehe), vill han inte så heter det blixtsnabbt "nej aldrig" eller "gör det själv" alternativt "ät det själv". 
Ibland blir jag så frustrerad att det pyser ur öronen på mig, men jag märkte snabbt att det inte funkar med hot eller konsekvenser. Han är precis som jag var när jag var barn (och säkert har drag av fortfarande): blir än mer envis och tjurig om man utmanar honom negativt. Det som funkar (mot hans vilja ibland!) är att andas, behålla lugnet och inte gå in i diskussioner eller tjafsa i all oändlighet. Bättre då att säga det som behövs och gå därifrån.
Han är känslig och tar illa upp om man pratar över huvudet på honom, vilket ibland är svårt att låta bli när man som stolt mamma vill berätta något för någon annan! Jag försöker verkligen lägga band på mig och berätta lite tyst i skymundan, men det är svårt och han har enormt bra hörsel när han vill. Fast ibland kan jag svära på att han är döv.
Han är lite hemlig med det, men han kan läsa lite grand helt själv. Överraskade mig förra veckan med att stå och läsa högt på en paj-förpacking, "skinka, ost" "skinka, ost" och sen "mamma, det står skinka och ost på den här lådan"! Han har läst "kör sakta" och sagt "mamma man ska köra sakta här för det stod så på skylten". Jag blir helt förbluffad varenda gång, men jag borde inte bli det antar jag. Jag kunde också läsa själv när jag var 4.
Däremot har han, tack och lov, inte så bra koll på svärord. Men han är mycket intresserad och suger i sig "förbjudna uttryck" har jag märkt. Det värsta han kan ta i med för tillfället är "mallgroda", men för honom betyder det något i stil med att någon är dum och elak (har frågat honom). Tyvärr är jag inte bra på att hålla tyst i bilen när jag blir irriterad och kan kläcka ur mig "jävla nötta" när någon kör ut framför mig mot reglerna eller gör något annat galet som får hjärtat att hamna i halsgropen på mig. Och jag har nog sagt "dumma tanta" vid något tillfälle (minns inte anledningen) för det har hänt att sonen har sagt just "dumma tanta" när han sett någon tant köra bil. Då är det svårt att inte börja skratta, för han ser samtidigt så förorättad ut när han säger det. Och så får jag förklara att det inte var någon dum tant och att hon körde helt ok. Ibland frågar han istället om det där var "en jävla nötta" eller "dum tant" och så svarar jag så gott jag kan och försöker förklara skillnaderna.
Han kan räkna ganska långt och kan enklare plus och minus (lägga till och ta bort exv bollar på ett bord och berätta hur många det är kvar eller blir). Men bara när han själv känner för det. Han gör det absolut inte på "kommando" eller för att man ber om det.
Han har bra koll på rätt och fel och har en stark empati (har alltid haft iofs). Han är kärleksfull och omtänksam om sin lillebror som snart fyller ett, fast inte när lillebror ska "ta" hans leksaker. Men han vet i alla fall betydelsen av att dela på/samsas om sakerna. Och så älskar han fortfarande att hjälpa till! Oavsett om det är med tvätten, disken, dammsugning eller något annat. Han och jag bar in veden tillsammans i vedskjulet för några veckor sedan och han var jättestolt över sin bedrift. Jag med. Och han gräver och krattar så allt flyger omkring i trädgården.
När han känner för det har han en stark känsla för det passande, men för det mesta säger han "bajs" om allt. Och gärna högt i affärer och bland folk. Och så har han börjat låtsasskratta och låtsasgråta, det låter helskumt om honom ibland, men jag antar att han upptäcker omvärlden på ett nytt sätt och försöker spela med. Han är väldigt förtjust i rollekar och han pratar inte ens skånska alltid. Han snappar upp andra dialekter (mest rikssvenska) väldigt snabbt och övar även på engelska ord eller hittar på egna och pratar ett eget språk och rimmar på det. Ingen annan förstår, men han översätter gärna om man frågar.
Det är så underbart att följa med i hans utveckling, även om det är lite väl tvära kast ibland. Jag säger ofta att jag inte alltid tycker om det han gör, men att jag alltid alltid älskar honom. Och att jag älskar att vara hans mamma!
Ibland blir jag så frustrerad att det pyser ur öronen på mig, men jag märkte snabbt att det inte funkar med hot eller konsekvenser. Han är precis som jag var när jag var barn (och säkert har drag av fortfarande): blir än mer envis och tjurig om man utmanar honom negativt. Det som funkar (mot hans vilja ibland!) är att andas, behålla lugnet och inte gå in i diskussioner eller tjafsa i all oändlighet. Bättre då att säga det som behövs och gå därifrån.
Han är känslig och tar illa upp om man pratar över huvudet på honom, vilket ibland är svårt att låta bli när man som stolt mamma vill berätta något för någon annan! Jag försöker verkligen lägga band på mig och berätta lite tyst i skymundan, men det är svårt och han har enormt bra hörsel när han vill. Fast ibland kan jag svära på att han är döv.
Han är lite hemlig med det, men han kan läsa lite grand helt själv. Överraskade mig förra veckan med att stå och läsa högt på en paj-förpacking, "skinka, ost" "skinka, ost" och sen "mamma, det står skinka och ost på den här lådan"! Han har läst "kör sakta" och sagt "mamma man ska köra sakta här för det stod så på skylten". Jag blir helt förbluffad varenda gång, men jag borde inte bli det antar jag. Jag kunde också läsa själv när jag var 4.
Däremot har han, tack och lov, inte så bra koll på svärord. Men han är mycket intresserad och suger i sig "förbjudna uttryck" har jag märkt. Det värsta han kan ta i med för tillfället är "mallgroda", men för honom betyder det något i stil med att någon är dum och elak (har frågat honom). Tyvärr är jag inte bra på att hålla tyst i bilen när jag blir irriterad och kan kläcka ur mig "jävla nötta" när någon kör ut framför mig mot reglerna eller gör något annat galet som får hjärtat att hamna i halsgropen på mig. Och jag har nog sagt "dumma tanta" vid något tillfälle (minns inte anledningen) för det har hänt att sonen har sagt just "dumma tanta" när han sett någon tant köra bil. Då är det svårt att inte börja skratta, för han ser samtidigt så förorättad ut när han säger det. Och så får jag förklara att det inte var någon dum tant och att hon körde helt ok. Ibland frågar han istället om det där var "en jävla nötta" eller "dum tant" och så svarar jag så gott jag kan och försöker förklara skillnaderna.
Han kan räkna ganska långt och kan enklare plus och minus (lägga till och ta bort exv bollar på ett bord och berätta hur många det är kvar eller blir). Men bara när han själv känner för det. Han gör det absolut inte på "kommando" eller för att man ber om det.
Han har bra koll på rätt och fel och har en stark empati (har alltid haft iofs). Han är kärleksfull och omtänksam om sin lillebror som snart fyller ett, fast inte när lillebror ska "ta" hans leksaker.
Men han vet i alla fall betydelsen av att dela på/samsas om sakerna. Och så älskar han fortfarande att hjälpa till! Oavsett om det är med tvätten, disken, dammsugning eller något annat. Han och jag bar in veden tillsammans i vedskjulet för några veckor sedan och han var jättestolt över sin bedrift. Jag med. Och han gräver och krattar så allt flyger omkring i trädgården. När han känner för det har han en stark känsla för det passande, men för det mesta säger han "bajs" om allt. Och gärna högt i affärer och bland folk.
Och så har han börjat låtsasskratta och låtsasgråta, det låter helskumt om honom ibland, men jag antar att han upptäcker omvärlden på ett nytt sätt och försöker spela med. Han är väldigt förtjust i rollekar och han pratar inte ens skånska alltid. Han snappar upp andra dialekter (mest rikssvenska) väldigt snabbt och övar även på engelska ord eller hittar på egna och pratar ett eget språk och rimmar på det. Ingen annan förstår, men han översätter gärna om man frågar. Det är så underbart att följa med i hans utveckling, även om det är lite väl tvära kast ibland. Jag säger ofta att jag inte alltid tycker om det han gör, men att jag alltid alltid älskar honom. Och att jag älskar att vara hans mamma!
