När sonen var 2.5 hade vi problem att klä på och av honom. Han sov så hårt att vi en period klädde på och av honom när han sov.
När konflikten lagt sig lite och han blev lite äldre kunde han få två val om varje plagg. Leggings med fina mönster ville han tex. helst ha då. Nu funkar mjukare jeans också.
Till fsk åkte han under den värsta perioden vagn i åkpåse och det var han ok med. Vi hade massor av andra konflikter att lägga energi på, tro mig.
På fsk ville han inte klä av sig ytterkläderna själv utan ha hjälp. Där funkade det att vänta ut honom. Pedagogerna peppade honom till att vilja själv också.
I vintras började fsk med att ha pictogram i hallen över vilka plagg som barnen behövde ha på sig den dagen. När vi skulle gå hem så uppfann vi en lek, vi la kläderna på golvet och lappen för var plagg på plagget. När plagget satt på så satte sonen upp lappen på tavlan igen.
Nu fyller han strax 4 och har en tid kunnat själv gå till garderoben och välja vilka kläder som han vill ha. Han går gärna runt i bara kalsonger hemma och det är ok för oss sålänge vi inte ska ha besök.
Vi kan resonera och prata om vädret, hur det känns och vad för kläder han behöver när vi går ut. Behövs det så öppnar vi dörren och känner efter.
Just klädbiten har lugnat ner sig med åldern, även om det kändes hopplöst ett tag.
Rent generellt har han alltid haft svårt att avsluta aktiviteter och hantera förändringar.
Vi förbereder genom att tala om att saker ska ta slut, extra roliga saker flera gånger. Länge sa vi "hejdå" till lekplatser för att markera avslut. Oftast har han varit mer ok ju mer vi talat om avsluten innan de kom.
Han har egna ritualer ibland som han vill göra, flytta lappen med sitt namn från Här till Ledig på fsk som exempel.
Första gången på barngjympan bytte han om där. Inga andra barn gjorde det. Men han ville göra det resten av terminen. Jag tror att han finner en trygghet i att göra saker på samma sätt och sålänge det fungerar ändrar vi inte bara för att. Gudarna ska veta att jag också föredrar att göra saker på mitt sätt, att jag blir besviken när saker inte blir som jag tänkt. Men som vuxen förstår jag konsekvensen av att inte ta den varma jackan som hindrar mina rörelser och de varma skorna som gör att jag inte kan springa lika fort. Som 4år börjar sonen förstå också. När han var 2.5, inte alls.
Kanske inte att jag kommer med så mycket konkreta tips till ts, men jag tycker själv att det är skönt att få höra om andra viljestarka barn.
Till hösten är han 3,5 och då kanske vi kan resonera på ett annat plan.
