15

Hej
Jag vet inte hur jag ska börja dethär. Men jag är ju inte död iallafall och nu är det den dagen som jag INTE skulle leva. Men tydligen så gör jag det.
Men ärligt så känner jag mig inte som jag lever. Utan är typ HELT tom och som död i tankarna.
Igår var iallafall en av dom värsta dagarna i mitt liv. Eller det började ju ändå ganska okej mot vad jag trodde men sen blev det bara mera och mera jobbigt och massa massa ångest. Så fick en panik attack på dagen och sen på kvällen fick jag flera så blev typ HELT dum i huvudet och fick värsta ut brottet som jag inte har fått i närheten av på flera månader. Jag tänker inte skriva detaljer vad jag gjorde men kan bara säga att jag var skit jobbig och konstig. Så fattar personalen också och mina föräldrar. Och tillslut blev det en skit jobbig sak som jag inte kan skriva så mycket om. Men ja dom försökte typ över tala mig att jag skulle ta medicin men jag kunde inte och hade bara en sak i huvudet att jag måste bort från dom och MÅSTE göra nåt så jag skulle dö. Så tillslut bestämde dom att jag skulle ha medicin med en spruta.
Så kommer inte ihåg så jätte mycket mer efter det. Eller kommer ihåg själva det och att jag fick ännu mera panik då så pappa fick hålla fast mig ungefär. Men det är typ sista saken jag kommer ihåg om igår. Och sen somnade jag pågrund av det liksom.
Och nu idag så är jag som jag är helt tom i huvudet och att jag inte kan få in i huvudet att jag inte är död nu som jag skulle. Men det låter säkert helt knäppt men vet inte hur jag ska förklara. Men typ att det känns helt o verkligt på nåt sätt och att det inte var meningen att jag skulle finnas nu ens. Så allt är liksom fel bara.
Och somsagt jag fattar väl varför dom bestämde det med medicinen igår för ja jag var jätte jobbig och jag kunde inte ha kontroll över migsjälv. Så jag fattar att dom bestämde det men får ändå som en mini ångest attack såfort en sköterska kommer in på rummet för min hjärna tänker ändå typ att dom kommer tvångs ge mig en sån spruta igen ifall jag inte sköter mig perfekt. Fast jag vet att det inte är så egentligen men ändå som blir min hjärna så.
Så har fått pappa att lova att han inte kommer gå ifrån mig nånting på hela dagen idag. Och ja det är jätte taskigt egentligen. För måste ju ändå vara skit jobbigt för han att han inte slipper mig NÅNTING på hela dagen. Så ja det är taskigt mot han men egentligen om man tänker så är det hans och mammas fel att jag MÅSTE vara här idag så då kan egentligen han ha det jobbigt idag också. För om jag skulle fått dött så hade han ju inte behövt det. Så egentligen om det är så jävla viktigt för dom att jag måste finnas idag fast det är helt fel så får han väl ha det skit jobbigt och vara med mig exakt helatiden då. För det är ju ändå typ det dom vill ändå.
Men ja annars så förutom att jag är helt död och tom i huvudet så är det väl ingen skillnad på 15 mot 14. Men trodde inte det skulle vara det heller utan det är mera allt annat som kanske inte märks direkt som känns jobbigt. Men ja nu är jag iallafall det som jag INTE skulle bli och var aldrig aldrig aldrig meningen att jag skulle leva nu.

 

[LiviaFilippa]

Det är inte alls barnsligt. Det blir ju flera sorger på varandra, du kan inte vara med, din figur blir "kidnappad" och C är borta. Tillåt dig att sörja och känn dig inte barnslig för det för det är inte barnsligt
Kramar om

Tack Och ja det är väl sant att det är alla dom sakerna fast att det var att jag såg att en annan ska vara det vi brukar som blev så jobbigt nu liksom.

 

[ginnies]

Det är ju SÅ bra för ens psykiska mående att få klappa och gosa med ett djur och extra mycket så när det är ens egna som man älskar... Jag hoppas verkligen att de inser det och låter dig få umgås med dina djur. Det kanske är det enda sättet att få dig att inte snurra ännu längre ner i den negativa spiralen?

Jag tror nog att sjukvården har en plan och jag tycker att det inte är passande i tråden att öht ifrågasätta den planen.

 

[LiviaFilippa]

Jag fattar att det är för detdär med lucia tåget och att jag inte har träffat hundarna idag fast jag kanske skulle det så blev ju besviken också då. Så vet varför det är såhär nu men saknar ändå C sååå mycket nu och har massa tankar om saker vi inte hann göra och alla saker som jag har dåligt samvete för mot henne och allt sånt. Så saknar henne så himla mycket nu.
Och då känns det taskigt mot O att det borde vara han jag längtar mest efter och borde försöka göra ALLT så bra jag kan så jag får träffa han. Men det är som att han ändå är nummer två liksom. Och fattar att det låter taskigt och jag menar INTE att jag inte tycker om honom jätte mycket och saknar han OCKSÅ och längtar. Men det är ändå som att C är etta liksom och det känns ju skit taskigt mot O att han inte är det nu heller. Fast somsagt så saknar jag ju han också men ändå inte som C.

 

[tuaphua]

Jag fattar att det är för detdär med lucia tåget och att jag inte har träffat hundarna idag fast jag kanske skulle det så blev ju besviken också då. Så vet varför det är såhär nu men saknar ändå C sååå mycket nu och har massa tankar om saker vi inte hann göra och alla saker som jag har dåligt samvete för mot henne och allt sånt. Så saknar henne så himla mycket nu.
Och då känns det taskigt mot O att det borde vara han jag längtar mest efter och borde försöka göra ALLT så bra jag kan så jag får träffa han. Men det är som att han ändå är nummer två liksom. Och fattar att det låter taskigt och jag menar INTE att jag inte tycker om honom jätte mycket och saknar han OCKSÅ och längtar. Men det är ändå som att C är etta liksom och det känns ju skit taskigt mot O att han inte är det nu heller. Fast somsagt så saknar jag ju han också men ändå inte som C.

Tycker inte alls det är konstigt att du saknar C mer. Dels har du ju haft henne längre och haft mer tid att knyta an. Och dels så finns ju O kvar. Även om ni inte ses just nu så kommer du ju träffa honom igen när du är redo.
Och han är omedveten om att du saknar C mer och tänker inte som vi gör på så sätt.
Förstår att du saknar dina fyrbenta vänner och hoppas du kan få träffa O och hundarna snart!

 

[Therese1988]

Jag tror nog att sjukvården har en plan och jag tycker att det inte är passande i tråden att öht ifrågasätta den planen.

Ja du har rätt, det var dumt. Det var mer menat som att att jag förstår känslan frustration att inte få göra det som får en att må bättre. Tyvärr uttryckte jag mig på fel sätt. Sorry!

 

[LiviaFilippa]

Tycker inte alls det är konstigt att du saknar C mer. Dels har du ju haft henne längre och haft mer tid att knyta an. Och dels så finns ju O kvar. Även om ni inte ses just nu så kommer du ju träffa honom igen när du är redo.
Och han är omedveten om att du saknar C mer och tänker inte som vi gör på så sätt.
Förstår att du saknar dina fyrbenta vänner och hoppas du kan få träffa O och hundarna snart!

Nej jag vet att han nog inte fattar det. Och att han inte tänker så heller utan han är väl ändå ganska nöjd med sitt liv justnu liksom. Men det känns ändå taskigt mot han och typ att jag sviker han om han fortfarande inte är min mesta favorit liksom.
Men alltså somsagt så menar jag inte att han inte är min favorit alls eller att jag inte längtar så mycket efter han för det gör jag ju! Men bara att det känns som han aldrig kommer kunna ta den platsen som C har i mitt hjärta liksom.
Jag KANSKE ska träffa hundarna imorgon iallafall men beror på hur det går och hur jag mår och så. Men iallafall kanske!

 

[Pratsch]

Varning för neggativt igen.
Men som nog alla vet så är det ju lucia på måndag. Och då har vi haft som en traditon jag och några rid kompisar att vi brukar rida lucia tåg liksom. Alltså inte nåt stort utan bara för det är kul så bara runt området. Iallafall så ska dom göra det imorgon. Och dethär låter väl skit töntigt och barnsligt och allt sånt men jag och C var en sak som vi alltid var i lucia tåget. Vill inte säga vad men det var inte typ lucia eller tärna så inget som MÅSTE vara med liksom men det var som våran sak att vara det.
Men ja iallafall så såg jag att iår är det en annan som ska vara det. Och alltså ja jag vet att alla får vara vad som vill i lucia tåg och sånt och jag är ju ändå inte med och C är död så det är ju inte som vi skulle varit det. Men det KÄNNS ändå som att den som ska vara det nu typ snodde våran sak och att jag typ inte finns för dom nu. Somsagt vet att det är barnsligt och så men ändå jobbigt för mig.

Jag tycker inte att det är konstigt att du blir ledsen. Du missar ju något du har brukat vara med på

 

[ginnies]

Ja du har rätt, det var dumt. Det var mer menat som att att jag förstår känslan frustration att inte få göra det som får en att må bättre. Tyvärr uttryckte jag mig på fel sätt. Sorry!

Du vill bara väl.

 

[Fjordfrälst]

Åh förstår att du är ledsen över att missa luciatåget och önska att allt var som det ska vara

 

[TeamLundVer]

Jag fattar att det är för detdär med lucia tåget och att jag inte har träffat hundarna idag fast jag kanske skulle det så blev ju besviken också då. Så vet varför det är såhär nu men saknar ändå C sååå mycket nu och har massa tankar om saker vi inte hann göra och alla saker som jag har dåligt samvete för mot henne och allt sånt. Så saknar henne så himla mycket nu.
Och då känns det taskigt mot O att det borde vara han jag längtar mest efter och borde försöka göra ALLT så bra jag kan så jag får träffa han. Men det är som att han ändå är nummer två liksom. Och fattar att det låter taskigt och jag menar INTE att jag inte tycker om honom jätte mycket och saknar han OCKSÅ och längtar. Men det är ändå som att C är etta liksom och det känns ju skit taskigt mot O att han inte är det nu heller. Fast somsagt så saknar jag ju han också men ändå inte som C.

Precis så kände jag när min hund dog (akut avlivning pga hjärnblödning). Jag kunde sitta i bilen och bara storgråta och skrika rätt ut i sorg när något påminde om henne. Men det blev bättre sakta men säkert. Nu när jag tänker på henne så är det inte som en stor klump av sorg och ångest inom mig utan istället en värme och en glad känsla som sprider sig i kroppen. Tänk att jag fick turen att få dela en del av mitt liv med henne.

Jag tror det kommer bli samma för dig så småningom, men det är skitjobbigt med all sorg, saknad och skuld man känner först.

Kram

 

[LiviaFilippa]

Precis så kände jag när min hund dog (akut avlivning pga hjärnblödning). Jag kunde sitta i bilen och bara storgråta och skrika rätt ut i sorg när något påminde om henne. Men det blev bättre sakta men säkert. Nu när jag tänker på henne så är det inte som en stor klump av sorg och ångest inom mig utan istället en värme och en glad känsla som sprider sig i kroppen. Tänk att jag fick turen att få dela en del av mitt liv med henne.

Jag tror det kommer bli samma för dig så småningom, men det är skitjobbigt med all sorg, saknad och skuld man känner först.

Kram

Vad hemskt med din hund Ungefär hur lång tid tog det för dig innan det började bli iallafall lite mindre jobbigt när du tänker på henne?

 

[LiviaFilippa]

Idag gick det skit dåligt igen med kvällsfikat. Och jag blir sååå trött på migsjälv och arg på att jag inte klarar en sån enkel sak. Men tror ingen fattar hur det känns ifall man inte har känt så själv. Men alltså vill typ bara komma på nåt straff åt migsjälv för jag är så jävla dålig som inte kan göra världens enklaste saker. FAST jag vet att det är sånt jag MÅSTE göra så ÄNDÅ kan jag inte vinna över migsjälv liksom. Så fattar inte varför jag är så jävla värde lös och dum.

 

[ginnies]

Och jag blir sååå trött på migsjälv och arg på att jag inte klarar en sån enkel sak. Men tror ingen fattar hur det känns ifall man inte har känt så själv.

Du har helt rätt, Självklart är det ingen som fattar och förstår om de inte har varit där själva-det är omöjligt.
Däremot kan du få hjälp av människor med erfarenhet och kunskap om situationen, ihop med dina nära.

 

[Andromedae]

Idag gick det skit dåligt igen med kvällsfikat. Och jag blir sååå trött på migsjälv och arg på att jag inte klarar en sån enkel sak. Men tror ingen fattar hur det känns ifall man inte har känt så själv. Men alltså vill typ bara komma på nåt straff åt migsjälv för jag är så jävla dålig som inte kan göra världens enklaste saker. FAST jag vet att det är sånt jag MÅSTE göra så ÄNDÅ kan jag inte vinna över migsjälv liksom. Så fattar inte varför jag är så jävla värde lös och dum.

Ja. Det gör så ont i en när man vill göra rätt, samtidigt som det känns helt omöjligt att faktiskt göra det.
Du är inte ensam om att känna så.

 

[Fjordfrälst]

Du har helt rätt, Självklart är det ingen som fattar och förstår om de inte har varit där själva-det är omöjligt.
Däremot kan du få hjälp av människor med erfarenhet och kunskap om situationen, ihop med dina nära.

Tänkte precis svara likadant men du hann före ❤

 

[TeamLundVer]

Vad hemskt med din hund Ungefär hur lång tid tog det för dig innan det började bli iallafall lite mindre jobbigt när du tänker på henne?

Jag kommer inte ihåg exakt, det är många år sedan nu och det skedde gradvis men det tog drygt ett år tills det bara var fina minnen utan någon sorg eller skuld alls.
Det tog nog 1-2 månader innan det började bli lite bättre.

 

[sorbifolia]

Idag gick det skit dåligt igen med kvällsfikat. Och jag blir sååå trött på migsjälv och arg på att jag inte klarar en sån enkel sak. Men tror ingen fattar hur det känns ifall man inte har känt så själv. Men alltså vill typ bara komma på nåt straff åt migsjälv för jag är så jävla dålig som inte kan göra världens enklaste saker. FAST jag vet att det är sånt jag MÅSTE göra så ÄNDÅ kan jag inte vinna över migsjälv liksom. Så fattar inte varför jag är så jävla värde lös och dum.

Äta kvällsfika är ju ingen "enkel sak" för dig, inte just nu i alla fall. Det är väl inte många dagarna sedan du inte orkade försöka äta alls?

En annan buke-användare berättade nyligen en bra sak hens psykolog hade förklarat: Att tänka på att man vill/ska/bör göra en sak, är steg ett. Vissa dagar kommer man inte längre än till tanken, men man har fortfarande kommit en bit på vägen. Så kan man gå från tanke till handling en annan dag. Men det viktigaste är att man insett att man vill försöka göra den saken. Det är liksom grunden som man kan bygga vidare på.

Visst har det ofta varit kvällsfikat som varit svårast för dig? Du kanske är trött och tom för motivation då på slutet av dagen? Eller beror det på vad som blir serverat, att det är något du tycker är jobbigt att äta?

 

[LiviaFilippa]

Du har helt rätt, Självklart är det ingen som fattar och förstår om de inte har varit där själva-det är omöjligt.
Däremot kan du få hjälp av människor med erfarenhet och kunskap om situationen, ihop med dina nära.

Ja som jag får och har fått sen i somras och ÄNDÅ är det skit svårt igen nu och ÄNDÅ så känns det skit men förlåt då ifall man inte får tycka det eller skriva nåt att det är jobbigt.

 

[LiviaFilippa]

Äta kvällsfika är ju ingen "enkel sak" för dig, inte just nu i alla fall. Det är väl inte många dagarna sedan du inte orkade försöka äta alls?

En annan buke-användare berättade nyligen en bra sak hens psykolog hade förklarat: Att tänka på att man vill/ska/bör göra en sak, är steg ett. Vissa dagar kommer man inte längre än till tanken, men man har fortfarande kommit en bit på vägen. Så kan man gå från tanke till handling en annan dag. Men det viktigaste är att man insett att man vill försöka göra den saken. Det är liksom grunden som man kan bygga vidare på.

Visst har det ofta varit kvällsfikat som varit svårast för dig? Du kanske är trött och tom för motivation då på slutet av dagen? Eller beror det på vad som blir serverat, att det är något du tycker är jobbigt att äta?

Ja ganska ofta så är det svårast. Och det är nog ganska mycket för det typ känns onödigt att äta det jag ska äta då så sent på kvällen. Och det är typ tvärtom mot massa hälso tips att man inte ska äta för sent och inte äta det och det och massa såna typ regler. Som jag VET att det inte är bra regler och att man inte ska följa sånt och det är anorexi monstret som vill lyssna på alla såna regler så jag vet att det är därför så ingen behöver skriva det. För jag vet redan det.

 

[sorbifolia]

Angående det där med O, och att du saknar C mera än honom:

Jag har en häst som jag fött upp själv, från innan han föddes så var planen att han skulle bli min framtida super-tävlingshäst. Och han var i princip perfekt från dag ett - superläcker och fantastiska gångarter, han blev bästa föl i vår region och kvalade till Elitfinalen, och som tvååring blev han bästa tvååriga hopphingst/-valack i vårat avelsförbund.

Det tog mig ändå drygt FEM ÅR innan jag kände att han var min favorithäst, och att jag gillade honom mera än hans mamma och mitt andra sto. Vilket för mig har kännts lite "dåligt" mot honom, precis som du har dåligt samvete överför O. Men - han (min häst) har varit precis lika glad och nöjd hela tiden, jag tror knappast han märker någon skilnad alls... Så länge han får pussar och kramar och morötter och blir borstad så är han lycklig.