Sv: 10
rna del 5
Vår ponny (-07a) växte klart tidigt, har också alltid varit jämn och "vuxen" i kroppen. Hon har nog inte vuxit på höjden på flera år.
KL
Idag fick vi vårt första BAMSE-bakslag.
Allt började jättebra, Kaptenen var hur duktig som helst som vanligt. Kopplade på med svängel och däck på en gång utan minsta problem. Körde ut längs infarten ut på vägen och sen längs vägen en bit. Mötte en bil - no problems - och en fotgängare som var lite farlig, men vi stannade och pratade en stund tills Kaptenen bara stod och vilade ett bakben och såg sig omkring. Tog lägdan hem - inga som helst problem, förutom att han hela tiden gick och fipplade med bettet (han har ju varit bökig i munnen ett tag nu så jag lade ridningen på hyllan och tänkte helt enkelt bara köra rakt fram tills på måndag när tandläkaren kommer). Han ryckte i tömmarna nån gång så att han klatchade sig själv på rumpan med tömmarna och blev såklart spänd. Sen blev han lugn igen.
Han knallade ändå på hur bra som helst. I en nedförsbacke gjorde jag halt och satte mig på knä på däcket, då blev herrn himla konfunderad och förstod inte alls hur han skulle ta sig framåt. Han tog ett steg och stannade, ett steg och stannade. Jag var noga med att berömma jättemycket så fort han gjorde en ansats att gå framåt. Till slut blev han dock lite för förvirrad och lättade nästan så då klev jag av och gick bakom igen en bit till nästa nedförsbacke. Satte mig på igen och då ramlade kronan ner och han började dra - huuuur duktig som helst! Jag lät honom dra kanske 10-20 meter, sen gjorde jag halt för jag tyckte att det räckte. Ställde mig upp och berömde som en tok.
Det var där det gick snett.
Jag tog tömmarna och skulle ändra längden så att det blev bra, den lilla sekunden jag tittade ner på tömmarna började han backa (vilket han har kunnat gjort ibland och då får man vara på honom direkt så att han tänker framåt igen), och när jag tittade upp hade han redan hunnit backa över ena linan och fortsatte backa. Jag hann nästan ptroa stopp på honom, men då följde ju såklart däcket efter en liten bit och han tittade till på det, när han gjorde det så lyckades han rycka sig själv i munnen, började TOKBACKA när tömmarna tog emot, varpå han slängde upp huvudet och lyckades slänga ena tömmen över lokan som fastnade. Jag kunde ju knappast släppa och låta honom skena med däcket efter sig, så jag följde bara efter och försökte få honom framåt, men han slängde huvudet så långt bak pga tömmen som fastnat, och han backade bara snabbare så tillslut gjorde han ju självklart jordens bakåtkullerbytta. Ena linan lossnade då, men han hävde sig upp och FORTSATTE tokbacka, tömmen var ju fortfarande fast så han hade huvudet rätt upp och gjorde såklart en till rejäl kullerbytta rakt bakåt. Då hann jag springa fram och tog tag i honom framme vid huvudet och kunde få loss tömmen så att han inte längre blev dragen i munnen. Då satt han kvar där och bara andades jättetungt och tittade på mig. Jag gick på nån form av chockartad adrenalinkick och stod först och klappade på honom och lugnade, han var ju galet andfådd och svettig under hela selen. Sen drog jag upp honom, kollade lite snabbt att han kunde stå, sen tömkörde jag honom runt mig så att jag kunde se hur det såg ut. Inget synligt fel. Fick honom att trava runt mig också men kunde inte se nåt.
Sambon hade sett det hela och kom springande. Han fick leda Kaptenen lite medan jag tog rätt på prylarna som låg utspridda. Jag såg ju redan från början att det var bettet han backade ifrån, han var inte ett dugg rädd för varken linor eller däck. Så jag hängde på grejerna igen och körde honom hem som om ingenting hade hänt. Gick snäva volter hemma på vår lägda för att han verkligen skulle få se och känna allt ordentligt. Men som sagt, det var aldrig det han var rädd för, det var bettet. Hade han inte slängt med huvudet så att tömmen hakade i lokan så hade det aldrig gått så långt. Det märktes att det var just bettet han tänkte på också, plötsligt tog han fint stöd på det, tuggade och tänkte, tuggade och tänkte. Inga kast med huvudet. Han fick dra upp däcket till den vanliga platsen över grus och som sagt var han inte ett dugg brydd över dom prylarna.
Tog in honom i stallet, plockade av allt, gick igenom varenda millimeter av hästen, klämde och kände för att se om han hade ont nånstans men fick ingen reaktion nånstans. Tur i oturen att jag har en låg däckel som inte står ut för mycket bakom manken, annars hade han väl smällt av ryggen. Tur i oturen att han vurpade på mjukt gräs, det kunde varit en sten i vägen. Tur i oturen att jag höll i ett par tömmar och inte tyglar, då hade jag varit väldigt mosad kan jag lova.
Så jävla typiskt. Han fick gå in i boxen och käka kvällsmat med dom andra två, jag ringde runt lite för att höra om råd, och släppte sedan ut dem igen. Jag resonerar så att eftersom jag inte hittar nånting så är det inget akut, men han lär garanterat ha blåmärken lite här å var, då är det bättre att han går ute och rör på sig än står stilla och blir stel. Också där, tur i oturen att han valde att bråka i slutet på turen så att han redan var uppvärmd, hade kunnat gå ILLA om han varit helt kall, då hade han väl sträckt varenda kroppsdel... För jag lovar, jag har aldrig sett en häst vurpa så... Två rediga kullerbyttor rakt bakåt.
Jag kommer INTE köra med den här selen igen förrän jag har satt dit nånting som förhindrar att tömmen kan fastna. Det brukar sitta ringar på lokorna att dra tömmen igenom men det gör det inte på denna, det ska dit innan jag törs använda den igen.
Återigen, tur i oturen så kommer tandläkaren på måndag fm, jag antar att det är nåt som spökar eftersom att han varit så tjafsig. Det kan ju även vara "hjärnspöken" eller "unghästfasoner", men jag måste få veta.
Sjukt opepp. Varför kan det inte bara få gå bra? Just nu känns det som om ALLT jag gjorde idag var fel fel och fel, varenda jävla skitsak. Varför fick han inte bara stå i hagen? Varför skulle jag prova åka på däcket? Varför skulle jag ens HA däcket där bakom? Varför tittade jag ner, tömmarna kan man väl för fan ringla ihop ändå. Vad hände med full koncentration på hästen hela tiden!? Ååh, jag är så less på mig själv... Imorrn lär hästen vara halt på alla fyra ben, vara öm som fan i ryggen, han lär aldrig vilja ha ett bett igen och knappast sele eller tömmar.
