...you let her down easy...

[dalian]

Det handlar nog mycket om att många känner igen sig. Och har varit på ena eller andra sidan i en sådan här historia.

Själv var jag den andra kvinnan i många år, vi var oerhört kära. Han var äldre och hade min framtid bakom sig vilket vi bägge var medvetna om och det blev därför aldrig någon vidareutveckling av relationen (som ändå höll i flera år). Jag hade aldrig velat ha det ogjort.

Hur orkade du? Du måste vara stark. Vi har bara träffats ett halvår och jag har upplevt smygandet som svårt och när han åkt hem till sin familj i sitt hemland och jag inte kunde ringa honom när som helst som väldigt jobbigt. Det är ju jobbigt nu med och kommer att vara så i en längre period men det är inte jobbigt på samma sätt. Det som är jobbigt för mig nu är att se min man ledsen och höra honom gråta när han berättar att hans barn inte vill prata med honom. Men jag är inte längre den andra kvinnan (eller jo på pappret är jag ju det för han är fortfarande gift).

 

[Lovisaleonora]

Orkade vad? Jag var fruktansvärt kär i honom, han i mig - det är ju energigivande, inte energikrävande (ja, kanske fysiskt då men....)

Jag hade fullt utrymme för att ägna mig åt mitt liv och vi kunde träffas när vi bägge var på humör och trevliga, duschade, sällskapliga och lediga. Det är nog faktiskt det minst komplicerade förhållande jag haft. Komplicerat i den meningen att det varit minst kompromissande med min egen idé om hur jag vill leva mitt liv.

 

[dalian]

Orkade vad? Jag var fruktansvärt kär i honom, han i mig - det är ju energigivande, inte energikrävande (ja, kanske fysiskt då men....)

Jag hade fullt utrymme för att ägna mig åt mitt liv och vi kunde träffas när vi bägge var på humör och trevliga, duschade, sällskapliga och lediga. Det är nog faktiskt det minst komplicerade förhållande jag haft. Komplicerat i den meningen att det varit minst kompromissande med min egen idé om hur jag vill leva mitt liv.

Orkade vara den andra kvinnan. Att veta att när han lämnade dig så åkte han hem till sin familj. Att det inte kunde vara ni "på riktigt", planera framtid, mål, liv tillsammans.

 

[Lovisaleonora]

Jag älskar inte planerandet och framtiden. Jag älskar människan, och han älskade mig. Jag hade inget behov av resten av paketet, mitt eget liv och min frihet var betydligt mer värd.

Det var i mina ögon det perfekta arrangemanget, hade jag velat något annat hade jag absolut inte följt mina känslor i det fallet. Dömt att förgöras.

Jag vet inte vad "vara ni på riktigt" innebär. Själv känner jag att ingen kan äga mig mer än den som vinner mina känslor, vilket ju också bevisas både genom min tidigare relation, och din nuvarande relation. Det spelar ingen roll om man är "ni på riktigt" eftersom det alltid kan komma "den andra partnern" och grusa alla mål, framtiden och livet tillsammans.

Vi hade varandras känslor, och det var ju precis det jag och vi var intresserade av.

 

[dalian]

Jag älskar inte planerandet och framtiden. Jag älskar människan, och han älskade mig. Jag hade inget behov av resten av paketet, mitt eget liv och min frihet var betydligt mer värd.

Det var i mina ögon det perfekta arrangemanget, hade jag velat något annat hade jag absolut inte följt mina känslor i det fallet. Dömt att förgöras.

Jag vet inte vad "vara ni på riktigt" innebär. Själv känner jag att ingen kan äga mig mer än den som vinner mina känslor, vilket ju också bevisas både genom min tidigare relation, och din nuvarande relation. Det spelar ingen roll om man är "ni på riktigt" eftersom det alltid kan komma "den andra partnern" och grusa alla mål, framtiden och livet tillsammans.

Vi hade varandras känslor, och det var ju precis det jag och vi var intresserade av.

Det är olika vad vi har för behov, finns inget rätt eller fel.
"Vara ni på riktigt" innebär för mig att man planerar leva tillsammans, att inte behöva smyga med sin kärlek, att kunna berätta öppet, att kunna gå var som helst utan att behöva vara rädd för att bli avslöjad, att fira semester tillsammans, att fira helger och födelsedagar tillsammans. Inte att man MÅSTE gå tillsammans jämt men att man KAN.

Jag har tyckt att det har varit jobbigt när min man är med sin fru. Svartsjukan har rivit och slitit i mig. Jag vill inte dela honom med någon annan och tanken på att han var i säng med en annan kvinna var inte rolig.

 

[Lovisaleonora]

Vem har sagt att det finns något rätt eller fel, eftersom du så tydligt måste lägga det på plats?

Jag tyckte det var rätt skönt när han åkte hem till sitt, sin fru och sina barn. De hade ett levande sexliv (nej, vi diskuterade det inte i detalj bara konstaterade att det var så). Då kunde jag frossa i mina grejor, mitt umgänge, mina intressen.

Kände aldrig någon begränsning i att inte kunna umgås hur som helst, det är ju inte direkt så att jag hånglar upp någon (vare sig nuvarande sällskap eller tidigare) på jobbet eller offentligt, det ligger inte riktigt för mig. Eftersom jag heller inte är någon anhängare av firande för firandes skull (födelsedagar, högtider etc) så finns inte det heller med som ett problem. Jag tycker om att fira när tillfälle finns, inte skapa tillfälle FÖR ATT.

Det handlar helt enkelt om vad man vill med livet, för mig var det perfekt att vara sidokvinnan eftersom jag aldrig i livet hade velat ha hans frus plats och leva det traditionella familjelivet.

 

[Petruska]

Fast det spelar ju ingen praktisk roll? TS har inte försökt bekräfta frun i hennes känslor, mest bara lyssnat, såvitt jag förstår. Och vilken uppfattning TS får av hurpass skadad frun blir verkar ju heller inte påverka TS förhållande med mannen. Det känns som om den här delen får oproportionerlig stor uppmärksamhet i tråden.

Jag tycker nog snarare att fruns lidande får opropertionerligt stor plats hos TS.

(Om jag blir dumpad på liknande sätt som den frun, hoppas jag att den nya/-e inte ägnar mig så oerhört mycket uppmärksamhet, om än mest i sitt inre.)

 

[Petruska]

Orkade vara den andra kvinnan. Att veta att när han lämnade dig så åkte han hem till sin familj. Att det inte kunde vara ni "på riktigt", planera framtid, mål, liv tillsammans.

Jag kan lätt se stora fördelar med att vara "den anda kvinnan". Tänk så behagligt att få ha en kärlek som inte innefattar en massa engagemang i partners föräldrar, syskon, kollegor, och så vidare. Att slippa ballasten och få det roliga!

 

[Lovisaleonora]

PRECIS så var det, Petruska. Precis så.

Jag tyckte snarare synd om hans fru, jag tog ju allt det roliga. Hon fick irritationen över fönsterrenoveringen, mutter över hästkoliken och annat vardagsskit

 

[Petruska]

PRECIS så var det, Petruska. Precis så.

Jag tyckte snarare synd om hans fru, jag tog ju allt det roliga. Hon fick irritationen över fönsterrenoveringen, mutter över hästkoliken och annat vardagsskit

Jag leker ibland med tanken på att leva lite mer poly, och ha ett helt litet knippe av förhållanden, men så kommer jag att tänka på - håll i dig nu - min mans brors dotters lille son. Den lille ungen tar galet stor del av min tid och är ett av mina ganska viktiga relationsansvar.

Skulle inte tro att jag vill ha en partner till, med ytterligare släktingar av det slaget.

Observera att jag är VARMT fästad vid den där lille knatten, men...

 

[Lovisaleonora]

Det var för mig helt perfekt läge att leva ut just detta. Som en sista åtgärd innan det var dax att krypa i ringen, typ. Fast det visste jag ju inte då. Jag levde bara efter mitt hjärta och min vilja. Footloose and fancy free.

Givetvis var det inte fullt så okomplicerat, ovidkommande saker som ekonomi, tre hästar, andra relationer och jobb tar ju tyvärr en del resurser i anspråk. Men det var en rolig period i livet.

 

[Petruska]

För mig är det också ett sätt att tänka som är rimligt i inledningsfaser av förhållanden. För mig är inte den stora förmånen att få ännu en skara släktingar att ta hänsyn till på jul, ett starkt drivande motiv för att inleda förhållanden. Snarare är de där sakerna något som tenderar att komma när man har levt tillsammans en tid. Och egentligen inte på grund av särskilt självständiga beslut eller önskemål från min sida, utan därför att vi har så ofria relationsmönster i samhället att det knappt existerar någon väg runtom det där.

Sen kan ju samma resonemang tillämpas på det här med att dela kök och diskbänk; det blir mycket, som inte är så himla kul alla gånger, tycker jag. Förhållandet blir rätt belamrat, lätt, och samhället omkring förhållandet gör allt det kan för att det ska bli just så.

Jag lever med det, jag har det helt ok bra, men det är inte vad jag skulle drömma om.

 

[dalian]

Vem har sagt att det finns något rätt eller fel, eftersom du så tydligt måste lägga det på plats?

Nej det var ju det jag skrev - att det inte finns något rätt eller fel?

 

[Lovisaleonora]

Jag lever med det, jag har det helt ok bra, men det är inte vad jag skulle drömma om.

Ungefär så. Jag lever kanske inte i det mest traditionella äktenskapet eftersom vi aldrig i livet har funderat på (gemensamma) barn, och vi dessutom träffats i hyfsat vuxen ålder (jag var 32, maken 36). Vi var rätt färdiga personer alltså, har inte formats ihop som man kanske gör när man träffas yngre.

Visste också vad jag kunde kompromissa med, vad jag inte kunde kompromissa med. Och gemensamma middag med släktingar annat än av fri vilja och nöje har från första början gått bort. Helt bort numera, efter att jag försökt av fri vilja och nöje, men funnit att det inte var något nöje och därefter hade blivit tvång.

Var och en sköter alltså sina respektive familjerelationer, helt utan inblandning av den andra. Om inte partnern önskar alltså. och det önskar vi inte.

I en "vanlig" relation får man/jag en massa på köpet som egentligen inte ingår i dealen, men som man/jag slickar i mig ändå. Det tycker jag känns lite underligt egentligen, och har diskuterat med kompisar som flippat ut och inte velat. Men varför göra det då? Varför umgås med svärmor från helvetet, bara för att... Nä, skit i det, det finns ju massor av människor man/jag vill umgås med som jag inte hinner. Varför då lägga tid på den skräcködlan?

Något OT, men kanske ändå lite fritt om den inrutade synen på relationer. Och ur de SKA vara.

 

[dalian]

Jag tycker nog snarare att fruns lidande får opropertionerligt stor plats hos TS.

Ja kanske. Jag tyckte det var jobbigt att höra henne - det satte sina spår.

 

[Lovisaleonora]

Nej det var ju det jag skrev - att det inte finns något rätt eller fel?

Varifrån kom behovet att tillrättalägga det om det? Det var min undran. Jag har aldrig upplevt att något skulle vara rätt eller fel, alltså var kommentaren lika mystisk som om du skrivet att sylt är gott.

 

[dalian]

.För mig är inte den stora förmånen att få ännu en skara släktingar att ta hänsyn till på jul, ett starkt drivande motiv för att inleda förhållanden.

Och det är knappast det som driver mig in i den här relationen heller

 

[dalian]

Varifrån kom behovet att tillrättalägga det om det? Det var min undran. Jag har aldrig upplevt att något skulle vara rätt eller fel, alltså var kommentaren lika mystisk som om du skrivet att sylt är gott.

Upplevde inte att jag tillrättalade? I så fall ber jag om ursäkt. Min avsikt var att instämma i det du skrev - att vi är olika och har olika behov.

 

[Petruska]

Och det är knappast det som driver mig in i den här relationen heller

Nej, men det är sådant du problematiserar när det gäller att vara "den andra kvinnan".

 

[dalian]

Nej, men det är sådant du problematiserar när det gäller att vara "den andra kvinnan".

Det var ett exempel. Jag personligen har inget problem att delta i släktträffar och jag vill vara del av min partners familj.