- Svar: 12
- Visningar: 1 620
Nu är det "jullov" utan schemalagda grejer att göra i skolan och därmed har jag tid. För mycket tid. Hjärnan har gått på högvarv - i negativ bemärkelse.
Har tänkt väldigt mycket på responsen jag fått i mina tidigare dagbokstrådar de senaste dagarna. Det är fantastisk feedback, och det tackar jag verkligen så hjärtligt för, men de senaste dagarna har den verkligen "hit me in the face" på ett väldigt obehagligt sätt. Det har blivit mycket på en gång, milt uttryckt. Och det har i viss mån tagit på mitt psykiska mående också.
Att mamma varit/är lite "avvikande" och "märklig" med "en lätt överbeskyddande touch" har varit underförstått för mig enda sedan gymnasietiden. Men efter denna hösten i allmänhet, och mina dagboksinlägg i synnerhet, har jag på ett ganska "grymt" och "hit me in the face"- sätt, insett att hon är fullkomligt sjuk i huvudet. Särskilt de senaste dagarna har jag verkligen känt det och tänkt på det. Nej, man kanske inte ska uttrycka sig så, men det är den bästa och rakaste beskrivningen jag kan komma på.
Hela mitt liv i allmänhet, de senaste åren i synnerhet och denna höst speciellt, har jag levt i någon slags fullkomligt psyksjuk bubbla. Hela mitt liv har varit en lögn. Jag känner mig som deras (mammas) radiostyrda, lilla fluffiga hundskrälle. Och jag har förlorat nästan 20.5 år av mitt liv.
Jag har försökt prata, komma till diskussion, men somliga verkar helt oemottagliga för att det är ek.föreningen som får mig att må bra, som sätter guldkant på min vardag och bara under hösten fått mig att utvecklas något enormt som person. Men nepp. Det budskapet når öht inte fram. Föreningen är dålig för mig, och alla killar där vill mig väldigt illa. Punkt slut. Jag hade nog tame tusan fått bättre gensvar av en vägg.
Att jag inte ska behöva förklara mig inför mina föräldrar begriper jag också, men jag mår helt ärligt inte helt bra över att se mamma må så dåligt som hon uppenbarligen gör, av att jag umgås med ek.föreningen. Som jag och pappa, som "bara" till 95% drar jämnt i våra uppfattningar om saker och ting, det känns liksom helt okej, man kan inte vara överens och samstämmiga om varje minsta detalj hela tiden. Men mamma är liksom på en helt annan planet... Och någonstans skär det ändå i mitt hjärta att se och veta att hon mår som hon gör pga. att jag är ute och har roligt.
Det jag önskar är att bo hemma, ha H.H där jag har honom nu, kunna ha en vettig relation med båda mina föräldrar och samtidigt toppa vardagen med div. aktiviteter anordnade av föreningen. Men det är väl bara en sagolik utopi?
Har tänkt väldigt mycket på responsen jag fått i mina tidigare dagbokstrådar de senaste dagarna. Det är fantastisk feedback, och det tackar jag verkligen så hjärtligt för, men de senaste dagarna har den verkligen "hit me in the face" på ett väldigt obehagligt sätt. Det har blivit mycket på en gång, milt uttryckt. Och det har i viss mån tagit på mitt psykiska mående också.
Att mamma varit/är lite "avvikande" och "märklig" med "en lätt överbeskyddande touch" har varit underförstått för mig enda sedan gymnasietiden. Men efter denna hösten i allmänhet, och mina dagboksinlägg i synnerhet, har jag på ett ganska "grymt" och "hit me in the face"- sätt, insett att hon är fullkomligt sjuk i huvudet. Särskilt de senaste dagarna har jag verkligen känt det och tänkt på det. Nej, man kanske inte ska uttrycka sig så, men det är den bästa och rakaste beskrivningen jag kan komma på.
Hela mitt liv i allmänhet, de senaste åren i synnerhet och denna höst speciellt, har jag levt i någon slags fullkomligt psyksjuk bubbla. Hela mitt liv har varit en lögn. Jag känner mig som deras (mammas) radiostyrda, lilla fluffiga hundskrälle. Och jag har förlorat nästan 20.5 år av mitt liv.
Jag har försökt prata, komma till diskussion, men somliga verkar helt oemottagliga för att det är ek.föreningen som får mig att må bra, som sätter guldkant på min vardag och bara under hösten fått mig att utvecklas något enormt som person. Men nepp. Det budskapet når öht inte fram. Föreningen är dålig för mig, och alla killar där vill mig väldigt illa. Punkt slut. Jag hade nog tame tusan fått bättre gensvar av en vägg.
Att jag inte ska behöva förklara mig inför mina föräldrar begriper jag också, men jag mår helt ärligt inte helt bra över att se mamma må så dåligt som hon uppenbarligen gör, av att jag umgås med ek.föreningen. Som jag och pappa, som "bara" till 95% drar jämnt i våra uppfattningar om saker och ting, det känns liksom helt okej, man kan inte vara överens och samstämmiga om varje minsta detalj hela tiden. Men mamma är liksom på en helt annan planet... Och någonstans skär det ändå i mitt hjärta att se och veta att hon mår som hon gör pga. att jag är ute och har roligt.
Det jag önskar är att bo hemma, ha H.H där jag har honom nu, kunna ha en vettig relation med båda mina föräldrar och samtidigt toppa vardagen med div. aktiviteter anordnade av föreningen. Men det är väl bara en sagolik utopi?