Vinterföräldrar 17/18 del 7

[pollex]

Oj så många ord @Positron!
Så roligt, och säkert praktiskt att faktiskt förstå så mycket

@pollex
Kotten lägger inte jättemycket krut på språkinlärning, men det är ju motorik som är hans grej och han förstår hur mycket som helst så jag är inte direkt orolig. Vi har dessutom umgåtts med jämnåriga i två dagar och de pratar ungefär lika mycket /lite.

Han har ganska få ord för saker och aktiviteter skulle jag säga, eller så är jag och sambon för dåliga på att förstå. Men han gillar djur och säger följaktligen mest djurläten Det han säger, som jag kan komma på på rak arm är:
-da, betyder ja, ihop med att nicka
-nej, och skaka på huvudet
-mamm (dvs mamma,)
-Mmmm betyder Mu/ko, kan kanske också betyda mjau
-bibi, med kort staccato, typ fågel, eller pip pip
-ah ah, också staccato, betyder Upp! från matstolen ihop med frenetiskt viftande armar
-ah(f) kort och ljust betyder voff, eller kanske också Hund
-klick med tungan betyder gaffel, tror inte han kan säga G
-utöver det brummar och smackar och tjuter han när han leker med bilar och skruvdragare och andra saker som låter, men det är ju inte direkt ord.

Jag påtalade det här med att han fortfarande kan väldigt få konsonanter för bvc på 18månaderskontrollen, i princip säger han bara B, D och M vilket jag tror kan ha med (vad jag tror är) kort tungband att göra. Men han är ändå kommunikativ som sagt så resten kommer väl när det kommer...

Att de förstår är väl det viktiga vad jag förstår, för att inte tala om hur häftigt det är när man märker att de gör det!

 

[soom]

Jag tror att språket börjar lossna för L. De senaste dagarna har hon härmat massor, och det kommer nya ljudkombinationer. Det är sällan riktiga ord, men melodin är där. Och hon börjar få kläm på ja och nej

Hon matar sina leksaker. Namnamnam säger hon och håller nåt mot munnen på dem

 

[soom]

Jag var ett blygt barn. Ett väldigt blygt barn. Jag börjar förstå varför. Inte bara personlighet, utan även miljö. Tydligen ska jag en gång när en okänd ville hälsa på mig gömt mig bakom mamma, blivit pushad att hälsa, vägrat, och på frågan om varför svarat "JAG VÅGAR INTE FÖR JAG ÄR BLYG" högt och tydligt. "Hahaha" tyckte berättaren. Visst, komiskt, men också tragiskt. Den där blygheten var nog delvis inlärd.

L är också lite blyg. I nya situationer behöver hon kolla läget först, sen blir det full fart som vanligt. För mig, som iofs inte har nån barnvana att tala om, så framstår det som fullt normalt. Min släkt, den äldre generationen, upprepar ordet "blyg" till henne miljoner gånger. "Är du lite blyg? Mamma var också jätteblyg. Du behöver inte vara blyg". Om fyra pers gör det vid samma tillfälle så har hon fått höra att hon är blyg 12 gånger. Med det fokuset så förstärks det ju. Blir en del av hennes självbild. Jag laddar för ett allvarligt snack med dem.

 

[Sofie_B]

Jag var ett blygt barn. Ett väldigt blygt barn. Jag börjar förstå varför. Inte bara personlighet, utan även miljö. Tydligen ska jag en gång när en okänd ville hälsa på mig gömt mig bakom mamma, blivit pushad att hälsa, vägrat, och på frågan om varför svarat "JAG VÅGAR INTE FÖR JAG ÄR BLYG" högt och tydligt. "Hahaha" tyckte berättaren. Visst, komiskt, men också tragiskt. Den där blygheten var nog delvis inlärd.

L är också lite blyg. I nya situationer behöver hon kolla läget först, sen blir det full fart som vanligt. För mig, som iofs inte har nån barnvana att tala om, så framstår det som fullt normalt. Min släkt, den äldre generationen, upprepar ordet "blyg" till henne miljoner gånger. "Är du lite blyg? Mamma var också jätteblyg. Du behöver inte vara blyg". Om fyra pers gör det vid samma tillfälle så har hon fått höra att hon är blyg 12 gånger. Med det fokuset så förstärks det ju. Blir en del av hennes självbild. Jag laddar för ett allvarligt snack med dem.

Rekommenderar dig att lyssna på Louise Hallins tankar om blyga barn, till exempel i podden Kära barn om du inte gjort det?
Jätteintressant och hon tar också upp hur hon tycker att man ska bemöta det.

 

[Sofie_B]

Här hemma lunkar det på, jag tycker att den här åldern är extremt mysig. Allt är så mycket mindre komplicerat nu när man har en individ man kan kommunicera med, speciellt om jag jämför med lillasyster på fem veckor där man mest chansar hela tiden.

Jag har dock upptäckt en stor svaghet i mitt föräldraskap - jag uttrycket mig ofta frågande. Säger saker som ”John, ska vi gå och byta blöja?” När han har bajsat, varpå han ibland säger nej. Då vet jag ju att jag ändå måste byta blöja, varpå det är så dumt att fråga från första början utan istället bara konstatera att vi måste byta blöja. Jag gör såhär typ hela tiden, dvs frågar istället för informerat. Måste sluta med det, för jag vill inte att han ska få frågan, svara och sen inte få sitt svar respekterat.

 

[FeatherCloud]

Här hemma lunkar det på, jag tycker att den här åldern är extremt mysig. Allt är så mycket mindre komplicerat nu när man har en individ man kan kommunicera med, speciellt om jag jämför med lillasyster på fem veckor där man mest chansar hela tiden.

Jag har dock upptäckt en stor svaghet i mitt föräldraskap - jag uttrycket mig ofta frågande. Säger saker som ”John, ska vi gå och byta blöja?” När han har bajsat, varpå han ibland säger nej. Då vet jag ju att jag ändå måste byta blöja, varpå det är så dumt att fråga från första början utan istället bara konstatera att vi måste byta blöja. Jag gör såhär typ hela tiden, dvs frågar istället för informerat. Måste sluta med det, för jag vill inte att han ska få frågan, svara och sen inte få sitt svar respekterat.

Det där med att fråga istället för att tala om gör både jag och sambon, liksom de flesta andra föräldrar jag känner, så du är inte ensam. Vi brukar försöka påminna varandra, och jag tror att jag blivit lite bättre på det sen det började gå att faktiskt få svar på frågorna en ställ. Nu kan jag istället fråga "har du bajsat" och om han svarar ja (eller om han gjort det, rättare sagt) så är det lättare att följa upp med "kom så byter vi blöjan!" Men det är lätt att falla i frågeträsket...

 

[FeatherCloud]

På måndag är det dags för inskolning , när blev mitt knyte så stor?! Fast jag är inte särskilt nervös egentligen, mer än över hur jag själv kommer reagera. Kotten känns väldigt stor efter den här sommaren, och även om han inte pratar med ord är han väldigt kommunikativ, har tex börjat ta oss i handen och dra oss till lekrummet, skötbordet, ytterdörren etc, beroende på vart han vill gå

Mer stressad är jag isåfall över att vi inte har namnat några kläder eller köpt extra uppsättningar med ytterkläder än men det blir förhoppningsvis en lån sensommar så vi hinner fixa.

 

[FeatherCloud]

Jag var ett blygt barn. Ett väldigt blygt barn. Jag börjar förstå varför. Inte bara personlighet, utan även miljö. Tydligen ska jag en gång när en okänd ville hälsa på mig gömt mig bakom mamma, blivit pushad att hälsa, vägrat, och på frågan om varför svarat "JAG VÅGAR INTE FÖR JAG ÄR BLYG" högt och tydligt. "Hahaha" tyckte berättaren. Visst, komiskt, men också tragiskt. Den där blygheten var nog delvis inlärd.

L är också lite blyg. I nya situationer behöver hon kolla läget först, sen blir det full fart som vanligt. För mig, som iofs inte har nån barnvana att tala om, så framstår det som fullt normalt. Min släkt, den äldre generationen, upprepar ordet "blyg" till henne miljoner gånger. "Är du lite blyg? Mamma var också jätteblyg. Du behöver inte vara blyg". Om fyra pers gör det vid samma tillfälle så har hon fått höra att hon är blyg 12 gånger. Med det fokuset så förstärks det ju. Blir en del av hennes självbild. Jag laddar för ett allvarligt snack med dem.

Kotten är inte speciellt blyg, men ibland kan någon (oftast män) vara lite otäck. I veckan var vi hos min farbror och hälsade på, han är äldre, åker trapphus och går med rollator och kotten tyckte det var jätteotäckt först och ville inte alls hälsa eller ens vara kvar inomhus. Jag vet inte hur en "ska" hantera blyghet eller frön av liknande, (men jag var själv också ganska blyg och rädd för män som barn).

Min taktik är dock att dels inte göra för stor grej av det, och dels inte försöka sätta en etikett på det. Ibland kan det slinka ur mig "oj, blev du blyg!" men jag föredrar att prata om det i fler ord, tex "blev det lite mycket nya människor på en gång" eller prata om det han tyckte var läskigt. Hos min farbror gick vi ut en stund, pratade och sen fick han vara i min famn inomhus till han ville ner själv.

Jag svamlar nog mest, men tycker det låter klokt resonerat @soom ,jag tror det är ganska viktigt att inte sätta etiketter som är svåra att bli av med, men däremot också viktigt att sätta ord på känslor.

 

[FeatherCloud]

Idag började inskolningen!
Kotten klev in, "sa" Åh! Här finns traktorer och saker att klättra på! och roade sig kungligt i två timmar, han hann sitta i knäet på personalen såväl som den andra mamman som var där, blev sen väldigt trött och talade om att han ville gå hem
Imorgon ska han både äta lunch och sova där, ska bli intressant.

På eftermiddagen var det 18månadersbesök hos folktandvården, med titt i munnen och present i form av tandborste. Fick det enkla tipset om att ha varsin tandborste när vi borstar (kommer inte ihåg om någon här också tipsade om det?) och ikväll fick jag borsta grundligare än någonsin, allt medan kotten gnagde på sin tandkräm

Känns obegripligt att vi snart ska jobba "alla tre", men också spännande! Fler som är i inskolningstagen?

 

[leoparden]

Vi börjar inskolningen om två veckor. Pappan kommer sköta den och jag är inte speciellt orolig då vår unge fullkomligt älskar andra barn. Pratar gör hon i princip konstant och det kommer nya ord varje dag. Jag tror inte ens jag kan spalta alla, men förutom mamma och pappa var hennes första ord "häst" . Hon säger även "bapp" (napp), katt, traktor, bil, vagn, välling (den kom idag!), bajs, dass, mumin (eller ja, en variant av mumin, hon har en haklapp med mumin på), tack, vatten, och säkert några ord till som jag har glömt just nu. Det känns verkligen häftigt att man faktiskt kan kommunicera verbalt med det som för inte alltför länge sen bara var ett litet knyte!

 

[Evenstar]

L har ju redan gått på förskola några månader, men varit ledig hela sommaren. Nästa vecka börjar både mannen och jag jobba igen och dags för barnen att gå tillbaka till förskolan efter nästan 2 månaders ledigt. Ser faktiskt fram emot det Har gått och funderat på jobbet och smygjobbat halva sommaren Så är lite peppad nu. Gjort planeringar, hittat roliga uppgifter jag tror kommer passa mina elever och planerat uppstartsveckan med klassen. Aldrig varit så förberedd innan

Samtidigt som det varit skönt att vara långlediga så har jag hållit på att bli galen av det. Ser fram mot nästa sommar när L är 2,5. Den här åldern är fruktansvärt jobbig tycker jag Krånglig att ta med nånstans för hon ska bara klättra och dra och pilla på allt, får utbrott varje gång vi ska sätta henne i bilstolen, gallskriker och slänger sig fram och tillbaka (trots hon gillar att åka bil), kan pipa iväg om hon ser nåt spännande, slänger sig på marken om hon inte får som hon vill... Hemma är det också lite jobbigt för brorsan för hon biter honom, drar i honom och drämmer saker i huvudet på honom. Sjövild. Samtidigt kan de leka så fint tillsammans ibland så man blir helt blödig. Men tror det blir bra med lite rutiner för oss alla igen

 

[YaHilweh]

På måndag börjar fsk för oss efter 8v sommarlov. Barnen är taggade till tusen.

Idag fyller lilltjejen 1.5år, blev chockad igår hur blond hon blivit. Hon som var svart när hon föddes. Första bilden 6 månader andra tagen igår.

 

[JeayL]

De där med äta på natten, de är känns inte hållbart att han äter 3-6 gånger/natt + vaknar upp nån gång mellan men hur får man bort det och gärna utan att det är skrikkalas i timmar? Förstår ju att de är en fix idé/nån form av snutte, speciellt när han han tydligen inte åt på natten då han sov hos farmor och farfar men de är ju knappast bra för tänderna eller att hälla i sig onödiga kalorier.

Inatt åt han 22:30, 1:30 och tyckte sen strax efter 2 att han skulle äta igen, nej sa vi, jo sa han och sen var det gnällkalas till halv 5 - 5 över hur elaka vi var som svälte en stackars liten pojke och bara lät han dricka vatten.

Sen vaknade han klockan 6 igen och var väldigt upprörd och då gick vi ner och åt frukost.

Natten före så tryckte han i sig 5-6 flaskor

BVC har tidigare bara sagt att han ska sluta äta på natten och att vi ska ge vatten men då är de ju högljudda protester i timmar, vi har kollat blodsockret några gånger men de såg fint ut och han är ju inte för mager och äter ju för det mesta bra på dagen så han behöver det ju inte för näringen.

 

[FeatherCloud]

De där med äta på natten, de är känns inte hållbart att han äter 3-6 gånger/natt + vaknar upp nån gång mellan men hur får man bort det och gärna utan att det är skrikkalas i timmar? Förstår ju att de är en fix idé/nån form av snutte, speciellt när han han tydligen inte åt på natten då han sov hos farmor och farfar men de är ju knappast bra för tänderna eller att hälla i sig onödiga kalorier.

Inatt åt han 22:30, 1:30 och tyckte sen strax efter 2 att han skulle äta igen, nej sa vi, jo sa han och sen var det gnällkalas till halv 5 - 5 över hur elaka vi var som svälte en stackars liten pojke och bara lät han dricka vatten.

Sen vaknade han klockan 6 igen och var väldigt upprörd och då gick vi ner och åt frukost.

Natten före så tryckte han i sig 5-6 flaskor

BVC har tidigare bara sagt att han ska sluta äta på natten och att vi ska ge vatten men då är de ju högljudda protester i timmar, vi har kollat blodsockret några gånger men de såg fint ut och han är ju inte för mager och äter ju för det mesta bra på dagen så han behöver det ju inte för näringen.

Hu, det låter inte hållbart alls att ni alla får sömnen sådär uppackad Inga bra tips tyvärr, kotten trappade ju ner självmant.. Han brukade dock "ta bort" ett nattmål varje gång jag reste bort, men av din text låter det som att han gör lika oavsett om han sover med dig eller pappan?

Antar att lämna barnet till farmor och farfar en vecka inte är ett alternativ heller?

Annars... Se till att han är supermätt när han lägger sig, dvs ätit massor hela dagen... Eller ta ledigt från jobbet en vecka och försöka "rida ut" det värsta? Kanske inga bra tips, förstår dock din frustration!

 

[JeayL]

Hu, det låter inte hållbart alls att ni alla får sömnen sådär uppackad Inga bra tips tyvärr, kotten trappade ju ner självmant.. Han brukade dock "ta bort" ett nattmål varje gång jag reste bort, men av din text låter det som att han gör lika oavsett om han sover med dig eller pappan?

Antar att lämna barnet till farmor och farfar en vecka inte är ett alternativ heller?

Annars... Se till att han är supermätt när han lägger sig, dvs ätit massor hela dagen... Eller ta ledigt från jobbet en vecka och försöka "rida ut" det värsta? Kanske inga bra tips, förstår dock din frustration!

Vi sover ju alla i samma rum men är ingen skillnad om de är jag som försöker söva om eller pappan, däremot verkar han ju inte behöva äta hos farmor och farfar Han va där i några dagar för en månad sen medan vi var utomlands och då hade han somnat om snällt

Brukar inte göra någon skillnad på om han tryckt i sig mat, han vaknar ändå, inte heller någon skillnad om han sovit mycket eller lite på dagen, han vaknar helt enkelt ofta och gillar att äta, turligt nog jobbar ju inte jag så har ju lite tid att sitta och stirra rakt fram, han går däremot 15 timmar på förskola och vi hintade om att han sovit dåligt och att de får skicka hem han om han inte skulle ha orkat men han hade varit så pigg och glad och bara sovit 40 minuter på vilan, var får dom all energi ifrån?

 

[soom]

Rekommenderar dig att lyssna på Louise Hallins tankar om blyga barn, till exempel i podden Kära barn om du inte gjort det?
Jätteintressant och hon tar också upp hur hon tycker att man ska bemöta det.

Tack, ska lyssna!

Kotten är inte speciellt blyg, men ibland kan någon (oftast män) vara lite otäck. I veckan var vi hos min farbror och hälsade på, han är äldre, åker trapphus och går med rollator och kotten tyckte det var jätteotäckt först och ville inte alls hälsa eller ens vara kvar inomhus. Jag vet inte hur en "ska" hantera blyghet eller frön av liknande, (men jag var själv också ganska blyg och rädd för män som barn).

Min taktik är dock att dels inte göra för stor grej av det, och dels inte försöka sätta en etikett på det. Ibland kan det slinka ur mig "oj, blev du blyg!" men jag föredrar att prata om det i fler ord, tex "blev det lite mycket nya människor på en gång" eller prata om det han tyckte var läskigt. Hos min farbror gick vi ut en stund, pratade och sen fick han vara i min famn inomhus till han ville ner själv.

Jag svamlar nog mest, men tycker det låter klokt resonerat @soom ,jag tror det är ganska viktigt att inte sätta etiketter som är svåra att bli av med, men däremot också viktigt att sätta ord på känslor.

Helt sant, det är nog viktigt att sätta ord på känslan också. Det har jag nog lite missat. Att inte göra en grej av det tror jag är jätteviktigt, och att inte berätta för henne hur hon ÄR. Men kanske försöka hjälpa henne med vad hon känner. (Vet inte om detta blev begripligt, men det var bra för mig iaf )

 

[soom]

De där med äta på natten, de är känns inte hållbart att han äter 3-6 gånger/natt + vaknar upp nån gång mellan men hur får man bort det och gärna utan att det är skrikkalas i timmar? Förstår ju att de är en fix idé/nån form av snutte, speciellt när han han tydligen inte åt på natten då han sov hos farmor och farfar men de är ju knappast bra för tänderna eller att hälla i sig onödiga kalorier.

Inatt åt han 22:30, 1:30 och tyckte sen strax efter 2 att han skulle äta igen, nej sa vi, jo sa han och sen var det gnällkalas till halv 5 - 5 över hur elaka vi var som svälte en stackars liten pojke och bara lät han dricka vatten.

Sen vaknade han klockan 6 igen och var väldigt upprörd och då gick vi ner och åt frukost.

Natten före så tryckte han i sig 5-6 flaskor

BVC har tidigare bara sagt att han ska sluta äta på natten och att vi ska ge vatten men då är de ju högljudda protester i timmar, vi har kollat blodsockret några gånger men de såg fint ut och han är ju inte för mager och äter ju för det mesta bra på dagen så han behöver det ju inte för näringen.

Usch, det låter jobbigt! Jag tolkar dig som att han får flaska, men kanske kan ni testa nån metod för att sluta nattamma? Det finns ett gäng olika. Jay Gordons metod har jag sett rekommenderas ett flertal gånger (men testade aldrig, det löste sig av sig själv).
Annars kanske ni kan prova att ändra på situationen? Kanske sova i annat rum? Då kanske hela situationen inte är så starkt betingad med att han ska äta.

 

[soom]

L har ju redan gått på förskola några månader, men varit ledig hela sommaren. Nästa vecka börjar både mannen och jag jobba igen och dags för barnen att gå tillbaka till förskolan efter nästan 2 månaders ledigt. Ser faktiskt fram emot det Har gått och funderat på jobbet och smygjobbat halva sommaren Så är lite peppad nu. Gjort planeringar, hittat roliga uppgifter jag tror kommer passa mina elever och planerat uppstartsveckan med klassen. Aldrig varit så förberedd innan

Samtidigt som det varit skönt att vara långlediga så har jag hållit på att bli galen av det. Ser fram mot nästa sommar när L är 2,5. Den här åldern är fruktansvärt jobbig tycker jag Krånglig att ta med nånstans för hon ska bara klättra och dra och pilla på allt, får utbrott varje gång vi ska sätta henne i bilstolen, gallskriker och slänger sig fram och tillbaka (trots hon gillar att åka bil), kan pipa iväg om hon ser nåt spännande, slänger sig på marken om hon inte får som hon vill... Hemma är det också lite jobbigt för brorsan för hon biter honom, drar i honom och drämmer saker i huvudet på honom. Sjövild. Samtidigt kan de leka så fint tillsammans ibland så man blir helt blödig. Men tror det blir bra med lite rutiner för oss alla igen

För ett tag sen skrev du att du tyckte att livet blev lättare vid 1,5. Det har jag klamrat mig fast vid som en livboj. Nu är vi också vid 1,5, och du hade rätt! Det är lättare! Så, ny livboj är alltså 2,5...

 

[Evenstar]

För ett tag sen skrev du att du tyckte att livet blev lättare vid 1,5. Det har jag klamrat mig fast vid som en livboj. Nu är vi också vid 1,5, och du hade rätt! Det är lättare! Så, ny livboj är alltså 2,5...

Haha, på sätt och vis blir det väl lättare hela tiden. Det går att kommunicera mer och mer och de lär sig nya saker hela tiden och utvecklas ständigt. Men så kommer såna här grejer som att slänga sig på marken och vägra gå eller bli buren för att det är åt fel håll eller något... Hon är inne i en period där det är otroligt mycket egen vilja och testande Jag är ingen småbarnsmänniska egentligen, jag älskar barn men föredrar när de är lite större. Sonen är 3,5 och det är så himla roligt just nu.

 

[JeayL]

Usch, det låter jobbigt! Jag tolkar dig som att han får flaska, men kanske kan ni testa nån metod för att sluta nattamma? Det finns ett gäng olika. Jay Gordons metod har jag sett rekommenderas ett flertal gånger (men testade aldrig, det löste sig av sig själv).
Annars kanske ni kan prova att ändra på situationen? Kanske sova i annat rum? Då kanske hela situationen inte är så starkt betingad med att han ska äta.

Han är ”aldrig” ammad utan fått flaska sen dag 2-3

Ikväll testade vi med att ändra lite kvällsrutiner så att han fick kvällsvälling nere i soffan istället för i sängen som han brukar få flaska i för att försöka få en tydligare gräns mellan äta och sova och han somnade bra ikväll, sen får vi se hur resten av natten går

Ska kolla upp Jay Gordon