Vinterföräldrar -17/18 del 4

[cili]

Det går verkligen åt rätt håll. Måste kännas skönt att ni börjar se ljuset i tunneln? Att den här redan börjar må sitt slut och att ni kan starta ett liv ordentligt

Jag mest längtar till dagen då hon är talbar, det känns som en evighet dit . Hon har ju en del problem kvar, och det är så jäkla svårt när hon inte kan säga rakt ut vad problemet är för stunden.
Vi har ju varit hemma i lägenheten i några veckor (3?), så den enda skillnaden med att bli utskrivna är att vi inte behöver åka ner och väga två gånger i veckan och att sambon börjar jobba igen

 

[YaHilweh]

Jag mest längtar till dagen då hon är talbar, det känns som en evighet dit . Hon har ju en del problem kvar, och det är så jäkla svårt när hon inte kan säga rakt ut vad problemet är för stunden.
Vi har ju varit hemma i lägenheten i några veckor (3?), så den enda skillnaden med att bli utskrivna är att vi inte behöver åka ner och väga två gånger i veckan och att sambon börjar jobba igen

När talet väl kommer, det är så häftigt! Vår 2 åring kommer med nya ord var dag. När det släpper och man plötsligt kan ha ett kortare samtal, det är så häftigt.

Men jag förstår absolut vad du menar. När man får gissa sig till vad som är fel. Har det vart lättare att ta till sig bebis nu när ni kommit hem? Vill minnas att du (vilket är fullt förståeligt) hade svårt att ta till dig henne i början.
Jag hade svårt att ta mig till min första dotter. Men det släppte när jag kunde börja vara mig själv lite mer och vi slutade att amma.

 

[cili]

När talet väl kommer, det är så häftigt! Vår 2 åring kommer med nya ord var dag. När det släpper och man plötsligt kan ha ett kortare samtal, det är så häftigt.

Men jag förstår absolut vad du menar. När man får gissa sig till vad som är fel. Har det vart lättare att ta till sig bebis nu när ni kommit hem? Vill minnas att du (vilket är fullt förståeligt) hade svårt att ta till dig henne i början.
Jag hade svårt att ta mig till min första dotter. Men det släppte när jag kunde börja vara mig själv lite mer och vi slutade att amma.

Är nästan sugen på att göra en lång julkalender till mig själv fram tills talet börjar komma igång. Det känns som att det borde bli så mycket enklare när man slipper gissandet.

Det är väl lite bättre på den fronten, men det händer fortfarande att jag känner att jag utan problem skulle kunna lämna henne till första bästa förbipasserande och inte bry mig så mycket. När hon är på bra humör, ler och "svarar" på det man säger så har jag henne gladeligen kvar, men när hon bara vrålar i timtal utan att det finns något man kan göra... Då känner jag bara "I didn't sign up for this shit", och stänger av alla känslomässiga band. När man liksom testat allt: matat, bytt blöja, gett magmassage och allt sånt vi har att ta till, burit, pratat, lagt i babygymmet, försökt få henne att somna, tagit en tur i bilen, gungat i vagnen... och hon ändå vrålar så hon till slut låter helt hes. Som sambon brukar säga: jag förstår inte hur mänskligheten kunnat överleva när ungarna låter så fruktansvärt illa och ingenting hjälper.

Hon har ju fortfarande stora problem, så det där inträffar minst en gång per dygn (á minst 4h), och då går det lätt långt över det tålamod jag har. Det är då man plötsligt förstår dom där föräldrarna som skakar sina barn, för man vill bara lyfta upp och ruska om och skrika rakt i ansiktet. Min lösning är dock att lägga ner henne på lämplig plats och gå in i ett annat rum en stund så fort maktlösheten börjar bli till ilska, för att samla mig, hellre att hon skriker lite ensam i sin säng än att pröva mina yttersta gränser. Tyvärr hänger irritationen gärna kvar även efter att hon sedan till slut lugnat ner sig, trots att jag ju vet att hon inte gör så för att vara dryg eller dum och trots att jag normalt sett inte är ett dugg långsint. Det är där jag tänker att det vore enklare om man kunde kommunicera bättre, om hon kunde berätta att problemet just nu är t.ex. ont i magen, då kan jag bli irriterad på magontet i sig istället för henne som person och försöka lösa just den biten med de verktyg jag har att ta till istället för trial and error genom hela registret.

Det där sista känns det som att rätt få vågar erkänna offentligt. Allt låter alltid så snuttigulligt och som att tiden med en bebis enbart är supermysig. Har dock pratat en hel del om det med personalen på sjukhuset, för att jag trodde att det var jag som var onormal, men enligt dom är det sånt som så gott som alla ställs inför. Vissa mer än andra, men att nästan ingen "slipper undan".

En annan sak som gör det svårt med anknytning är samhällets förväntningar och normer. Att det är mig som kvinna dom ringer till från t.ex. sjukhus och bvc, att frågor om hennes hälsa och vanor ställs till bara mig, att hennes recept på mat ställs i mitt namn, att alla bara antar att jag ska ta större delen av föräldraledigheten, att sambon får höra att han är duktig för att han tar med sig sparven hemifrån utan mig... Jag vet ju väldigt väl att jag inte kommer sätta mig i hemmafru-med-barn-facket, men ändå känns det som att jag måste markera det för mig själv genom att hålla sparven lite på avstånd när hela samhället försöker få in mig i någon uråldrig ram.

Det blev ett novellångt inlägg, men det finns så mycket som är svårt att få ut någonstans där det passar om ingen frågar.

 

[YaHilweh]

Är nästan sugen på att göra en lång julkalender till mig själv fram tills talet börjar komma igång. Det känns som att det borde bli så mycket enklare när man slipper gissandet.

Det är väl lite bättre på den fronten, men det händer fortfarande att jag känner att jag utan problem skulle kunna lämna henne till första bästa förbipasserande och inte bry mig så mycket. När hon är på bra humör, ler och "svarar" på det man säger så har jag henne gladeligen kvar, men när hon bara vrålar i timtal utan att det finns något man kan göra... Då känner jag bara "I didn't sign up for this shit", och stänger av alla känslomässiga band. När man liksom testat allt: matat, bytt blöja, gett magmassage och allt sånt vi har att ta till, burit, pratat, lagt i babygymmet, försökt få henne att somna, tagit en tur i bilen, gungat i vagnen... och hon ändå vrålar så hon till slut låter helt hes. Som sambon brukar säga: jag förstår inte hur mänskligheten kunnat överleva när ungarna låter så fruktansvärt illa och ingenting hjälper.

Hon har ju fortfarande stora problem, så det där inträffar minst en gång per dygn (á minst 4h), och då går det lätt långt över det tålamod jag har. Det är då man plötsligt förstår dom där föräldrarna som skakar sina barn, för man vill bara lyfta upp och ruska om och skrika rakt i ansiktet. Min lösning är dock att lägga ner henne på lämplig plats och gå in i ett annat rum en stund så fort maktlösheten börjar bli till ilska, för att samla mig, hellre att hon skriker lite ensam i sin säng än att pröva mina yttersta gränser. Tyvärr hänger irritationen gärna kvar även efter att hon sedan till slut lugnat ner sig, trots att jag ju vet att hon inte gör så för att vara dryg eller dum och trots att jag normalt sett inte är ett dugg långsint. Det är där jag tänker att det vore enklare om man kunde kommunicera bättre, om hon kunde berätta att problemet just nu är t.ex. ont i magen, då kan jag bli irriterad på magontet i sig istället för henne som person och försöka lösa just den biten med de verktyg jag har att ta till istället för trial and error genom hela registret.

Det där sista känns det som att rätt få vågar erkänna offentligt. Allt låter alltid så snuttigulligt och som att tiden med en bebis enbart är supermysig. Har dock pratat en hel del om det med personalen på sjukhuset, för att jag trodde att det var jag som var onormal, men enligt dom är det sånt som så gott som alla ställs inför. Vissa mer än andra, men att nästan ingen "slipper undan".

En annan sak som gör det svårt med anknytning är samhällets förväntningar och normer. Att det är mig som kvinna dom ringer till från t.ex. sjukhus och bvc, att frågor om hennes hälsa och vanor ställs till bara mig, att hennes recept på mat ställs i mitt namn, att alla bara antar att jag ska ta större delen av föräldraledigheten, att sambon får höra att han är duktig för att han tar med sig sparven hemifrån utan mig... Jag vet ju väldigt väl att jag inte kommer sätta mig i hemmafru-med-barn-facket, men ändå känns det som att jag måste markera det för mig själv genom att hålla sparven lite på avstånd när hela samhället försöker få in mig i någon uråldrig ram.

Det blev ett novellångt inlägg, men det finns så mycket som är svårt att få ut någonstans där det passar om ingen frågar.

Ni har haft en otroligt tuff start och det kan bara bli bättre. Det där konstanta skriket hade vi med Havanna, jag gjorde som du, la ned och gick iväg för att lugna mig. Något man lär sig efterhand är att inget barn mår dåligt av det, att få skrika. Man måste inte hålla i hela tiden. Jag hade flertalet gånger känslan att jag ville ställa ut henne i skogen och aldrig hämta hem igen.
Jag tror även att det är viktigt att man måste tillåta sig att må dåligt över det. Att ha barn är inte en dans på rosor. Även om sociala medier gärna vill ge den sidan av det.

Jag har otroligt mycket lättare att ta till mig Ronja. Varför vet jag inte riktigt, har pratat med BVC om det. Troligtvis beror det på att jag mådde dåligt under amning, att jag denna gång visste vad som väntade samt att Havanna var ett kolikbarn (som hjälpte med ec). Jag älskar båda mina barn men det tog tid innan de riktiga mammakänslorna kom med Havanna.

Jag har haft turen och aldrig upplevt de delar många träffar på. Att kvinnan ska vara hemma och absolut inte vilja vara en självständig individ ibland.
Jag har förvisso heller inte mött någon som lagt magen på min hand under min graviditet eller påtalat att det ser ut som tvillingar. Antingen ser jag väldigt farlig ut eller så ja, bra fråga

Jag har redan börjat jobba smått på timmar. Pappa är en lika bra pappa som jag är mamma. Visst, enstaka på jobbet har lyft ögonbrynet. Men jag har vart sjukskriven större delen av graviditeten så jag fixar inte att vara hemma på heltid längre. Jag blir knäpp av det.

Men det är som du säger det, oss mammor BVC, läkare osv kontaktar/tilltalar. Visst att det ligger för oss mer naturligt än vad det gör för männen. Men männen måste komma in i samhället och ta de ansvar vi kvinnor alltid haft. Jag blir vansinnig när jag tex. Ska köpa en dator och mannen är med och de bara tilltalar honom. Så tappar de mig som kund fort.

 

[FeatherCloud]

Riktig skitnatt, när kotten och sambon vaknade vid halv fem-snåret var jag fortfarande vaken och storgrät över det faktumet... Så blev beordrad att gå och sova i gästrummet
Somnade runt halv 6, sen har jag med några uppvak fått sova till halv 10 iallafall.

Tror kotten är i tredje språnget nu, eftersom han sover så mycket sämre och har tappat sin nattrutin som det faktiskt nästan gick att ställa klockan efter ett tag... Hoppas innerligt det lägger sig lite innan måndag!

 

[Sofie_B]

Jag var i samma situation efter första barnet. Bm på MVC skrev ut kombinerade p-piller och sa att numera rekommenderas inte att avstå under amning. Det är sant att det är så me. Jag läste också på janusinfo och var inte så sugen på p-piller efter det.

Medan sonen hade bröstmjölk som huvudföda valde vi att köra på en kombination av avhållsamhet, "säkra perioder" och medvetet risktagande

På efterkontroller med lillasyster berättade jag om mina tveksamheter för bm (inte samma som förra gången). Hon höll med om tveksamheten (!) och föreslog minipiller istället.

Pratade med min bror som är läkare och han sa också att det skulle vara ok och att bipacksedeln är en friskrivning från tillverkaren, främst för den amerikanska marknaden så att dom inte ska bli stämda. Men jag vet inte.. känns inte helt lugnt i magen.

 

[Imogen]

Är nästan sugen på att göra en lång julkalender till mig själv fram tills talet börjar komma igång. Det känns som att det borde bli så mycket enklare när man slipper gissandet.

Det är väl lite bättre på den fronten, men det händer fortfarande att jag känner att jag utan problem skulle kunna lämna henne till första bästa förbipasserande och inte bry mig så mycket. När hon är på bra humör, ler och "svarar" på det man säger så har jag henne gladeligen kvar, men när hon bara vrålar i timtal utan att det finns något man kan göra... Då känner jag bara "I didn't sign up for this shit", och stänger av alla känslomässiga band. När man liksom testat allt: matat, bytt blöja, gett magmassage och allt sånt vi har att ta till, burit, pratat, lagt i babygymmet, försökt få henne att somna, tagit en tur i bilen, gungat i vagnen... och hon ändå vrålar så hon till slut låter helt hes. Som sambon brukar säga: jag förstår inte hur mänskligheten kunnat överleva när ungarna låter så fruktansvärt illa och ingenting hjälper.

Hon har ju fortfarande stora problem, så det där inträffar minst en gång per dygn (á minst 4h), och då går det lätt långt över det tålamod jag har. Det är då man plötsligt förstår dom där föräldrarna som skakar sina barn, för man vill bara lyfta upp och ruska om och skrika rakt i ansiktet. Min lösning är dock att lägga ner henne på lämplig plats och gå in i ett annat rum en stund så fort maktlösheten börjar bli till ilska, för att samla mig, hellre att hon skriker lite ensam i sin säng än att pröva mina yttersta gränser. Tyvärr hänger irritationen gärna kvar även efter att hon sedan till slut lugnat ner sig, trots att jag ju vet att hon inte gör så för att vara dryg eller dum och trots att jag normalt sett inte är ett dugg långsint. Det är där jag tänker att det vore enklare om man kunde kommunicera bättre, om hon kunde berätta att problemet just nu är t.ex. ont i magen, då kan jag bli irriterad på magontet i sig istället för henne som person och försöka lösa just den biten med de verktyg jag har att ta till istället för trial and error genom hela registret.

Det där sista känns det som att rätt få vågar erkänna offentligt. Allt låter alltid så snuttigulligt och som att tiden med en bebis enbart är supermysig. Har dock pratat en hel del om det med personalen på sjukhuset, för att jag trodde att det var jag som var onormal, men enligt dom är det sånt som så gott som alla ställs inför. Vissa mer än andra, men att nästan ingen "slipper undan".

En annan sak som gör det svårt med anknytning är samhällets förväntningar och normer. Att det är mig som kvinna dom ringer till från t.ex. sjukhus och bvc, att frågor om hennes hälsa och vanor ställs till bara mig, att hennes recept på mat ställs i mitt namn, att alla bara antar att jag ska ta större delen av föräldraledigheten, att sambon får höra att han är duktig för att han tar med sig sparven hemifrån utan mig... Jag vet ju väldigt väl att jag inte kommer sätta mig i hemmafru-med-barn-facket, men ändå känns det som att jag måste markera det för mig själv genom att hålla sparven lite på avstånd när hela samhället försöker få in mig i någon uråldrig ram.

Det blev ett novellångt inlägg, men det finns så mycket som är svårt att få ut någonstans där det passar om ingen frågar.

Ett tips för att komma igång tidigare med kommunikationen är babytecken. Då kan bebisen signalera mer vad den vill innan talet sitter

 

[FeatherCloud]

Är nästan sugen på att göra en lång julkalender till mig själv fram tills talet börjar komma igång. Det känns som att det borde bli så mycket enklare när man slipper gissandet.

Det är väl lite bättre på den fronten, men det händer fortfarande att jag känner att jag utan problem skulle kunna lämna henne till första bästa förbipasserande och inte bry mig så mycket. När hon är på bra humör, ler och "svarar" på det man säger så har jag henne gladeligen kvar, men när hon bara vrålar i timtal utan att det finns något man kan göra... Då känner jag bara "I didn't sign up for this shit", och stänger av alla känslomässiga band. När man liksom testat allt: matat, bytt blöja, gett magmassage och allt sånt vi har att ta till, burit, pratat, lagt i babygymmet, försökt få henne att somna, tagit en tur i bilen, gungat i vagnen... och hon ändå vrålar så hon till slut låter helt hes. Som sambon brukar säga: jag förstår inte hur mänskligheten kunnat överleva när ungarna låter så fruktansvärt illa och ingenting hjälper.

Hon har ju fortfarande stora problem, så det där inträffar minst en gång per dygn (á minst 4h), och då går det lätt långt över det tålamod jag har. Det är då man plötsligt förstår dom där föräldrarna som skakar sina barn, för man vill bara lyfta upp och ruska om och skrika rakt i ansiktet. Min lösning är dock att lägga ner henne på lämplig plats och gå in i ett annat rum en stund så fort maktlösheten börjar bli till ilska, för att samla mig, hellre att hon skriker lite ensam i sin säng än att pröva mina yttersta gränser. Tyvärr hänger irritationen gärna kvar även efter att hon sedan till slut lugnat ner sig, trots att jag ju vet att hon inte gör så för att vara dryg eller dum och trots att jag normalt sett inte är ett dugg långsint. Det är där jag tänker att det vore enklare om man kunde kommunicera bättre, om hon kunde berätta att problemet just nu är t.ex. ont i magen, då kan jag bli irriterad på magontet i sig istället för henne som person och försöka lösa just den biten med de verktyg jag har att ta till istället för trial and error genom hela registret.

Det där sista känns det som att rätt få vågar erkänna offentligt. Allt låter alltid så snuttigulligt och som att tiden med en bebis enbart är supermysig. Har dock pratat en hel del om det med personalen på sjukhuset, för att jag trodde att det var jag som var onormal, men enligt dom är det sånt som så gott som alla ställs inför. Vissa mer än andra, men att nästan ingen "slipper undan".

En annan sak som gör det svårt med anknytning är samhällets förväntningar och normer. Att det är mig som kvinna dom ringer till från t.ex. sjukhus och bvc, att frågor om hennes hälsa och vanor ställs till bara mig, att hennes recept på mat ställs i mitt namn, att alla bara antar att jag ska ta större delen av föräldraledigheten, att sambon får höra att han är duktig för att han tar med sig sparven hemifrån utan mig... Jag vet ju väldigt väl att jag inte kommer sätta mig i hemmafru-med-barn-facket, men ändå känns det som att jag måste markera det för mig själv genom att hålla sparven lite på avstånd när hela samhället försöker få in mig i någon uråldrig ram.

Det blev ett novellångt inlägg, men det finns så mycket som är svårt att få ut någonstans där det passar om ingen frågar.

Tack för att du delar med dig och är så ärlig! Jag har känt väldigt lika när kotten haft sina skrikperioder, blir "sur" och lite långsint och stänger av eller "tappar" lite känslor för stunden. Kanske också lite för att det gör så ont i hjärtat när han skriker. För min del tror jag det är ett symptom på förlossningsdepressionen också. Har du fått hjälp av vården? Vill minnas att det var svårt att få bra hjälp i början, har det löst sig?

Som sagt, jag uppskattar din novell och att du är så ärlig, för det hjälper att höra att man inte är ensam om sina känslor.

 

[Heulwen]

Ett tips för att komma igång tidigare med kommunikationen är babytecken. Då kan bebisen signalera mer vad den vill innan talet sitter

Min man planerar att gå en sådan kurs sedan när han är föräldraledig, verkar mycket vettigt! Jag har sagt åt honom att han och lilla F inte får snacka skit bakom min rygg bara.

 

[FeatherCloud]

Min man planerar att gå en sådan kurs sedan när han är föräldraledig, verkar mycket vettigt! Jag har sagt åt honom att han och lilla F inte får snacka skit bakom min rygg bara.

Är också nyfiken på babytecken! det startar en kurs i närheten i vår men kotten skulle vara för liten än (enligt satta gränsen i infon) så jag hoppas det blir fler tillfällen framöver

 

[Heulwen]

Ja, jag är också, som ni vet, innerligt trött på att man förutses bli en helt annan person som mamma. En person som inte kan fokusera på sin uppgift, förutsätts vara virrig och inte klara av att vara hemifrån x antal timmar/vecka och binda upp sig för det. Min man anser också att det är helt galet att man kan tycka så.

Och så blir jag trött på när folk formulerar det som att "pappan hjälper till" eller pappan "passar" barnet, han är en förälder kort och gott, "passar" vi mammor våra barn eller "hjälper till" med dem?

 

[YaHilweh]

Idag träningsvärk i handleder och ont i en fot. I morgon åka häst och middag hos svärmor. som jag tror har dåligt samvete då hon aldrig kunnat avlasta mig när sambon jobbat och det vart tungt här, hon stöttade något otroligt när sambon jobbade och havanna hade magknip och var vaken hela nätter. Men sedan Havanna kom i dec 2015. Har det kommit fler barnbarn. Kusin 1, 2016 kusin 2, 2017 och där en "plastkusin" samma månad och nu Ronja 2018. Så dom har fullt upp med alla barnbarn.

 

[Monifa]

@YaHilweh Du är inte den kvinnan man klappar på magen eller gulligullar med Antar att din integritet inte minskat sedan du var barn vill säga.

 

[YaHilweh]

@YaHilweh Du är inte den kvinnan man klappar på magen eller gulligullar med Antar att din integritet inte minskat sedan du var barn vill säga.

Haha. Näe du har väl en poäng där men jag har blivit mer kramig, då sambons familj ska kramas hela tiden. Hade väldigt svårt för det i början

 

[cili]

Ni har haft en otroligt tuff start och det kan bara bli bättre. Det där konstanta skriket hade vi med Havanna, jag gjorde som du, la ned och gick iväg för att lugna mig. Något man lär sig efterhand är att inget barn mår dåligt av det, att få skrika. Man måste inte hålla i hela tiden. Jag hade flertalet gånger känslan att jag ville ställa ut henne i skogen och aldrig hämta hem igen.
Jag tror även att det är viktigt att man måste tillåta sig att må dåligt över det. Att ha barn är inte en dans på rosor. Även om sociala medier gärna vill ge den sidan av det.

Jag har otroligt mycket lättare att ta till mig Ronja. Varför vet jag inte riktigt, har pratat med BVC om det. Troligtvis beror det på att jag mådde dåligt under amning, att jag denna gång visste vad som väntade samt att Havanna var ett kolikbarn (som hjälpte med ec). Jag älskar båda mina barn men det tog tid innan de riktiga mammakänslorna kom med Havanna.

Jag har haft turen och aldrig upplevt de delar många träffar på. Att kvinnan ska vara hemma och absolut inte vilja vara en självständig individ ibland.
Jag har förvisso heller inte mött någon som lagt magen på min hand under min graviditet eller påtalat att det ser ut som tvillingar. Antingen ser jag väldigt farlig ut eller så ja, bra fråga

Jag har redan börjat jobba smått på timmar. Pappa är en lika bra pappa som jag är mamma. Visst, enstaka på jobbet har lyft ögonbrynet. Men jag har vart sjukskriven större delen av graviditeten så jag fixar inte att vara hemma på heltid längre. Jag blir knäpp av det.

Men det är som du säger det, oss mammor BVC, läkare osv kontaktar/tilltalar. Visst att det ligger för oss mer naturligt än vad det gör för männen. Men männen måste komma in i samhället och ta de ansvar vi kvinnor alltid haft. Jag blir vansinnig när jag tex. Ska köpa en dator och mannen är med och de bara tilltalar honom. Så tappar de mig som kund fort.

Ett tips för att komma igång tidigare med kommunikationen är babytecken. Då kan bebisen signalera mer vad den vill innan talet sitter

Aldrig hört talas om, ska kolla upp det!

Tack för att du delar med dig och är så ärlig! Jag har känt väldigt lika när kotten haft sina skrikperioder, blir "sur" och lite långsint och stänger av eller "tappar" lite känslor för stunden. Kanske också lite för att det gör så ont i hjärtat när han skriker. För min del tror jag det är ett symptom på förlossningsdepressionen också. Har du fått hjälp av vården? Vill minnas att det var svårt att få bra hjälp i början, har det löst sig?

Som sagt, jag uppskattar din novell och att du är så ärlig, för det hjälper att höra att man inte är ensam om sina känslor.

Skönt att inte bli bemött som ett monster .
Jag har haft kontakt med sjukhuspsykologen (som gjorde allt sämre), mvc-psykologen som jag gick hos redan innan födseln (som gett en hel del bra grejer) samt läkare på vc.
Samtliga föreslog antidepp, vilket jag då gick med på att testa trots dåliga erfarenheter sedan tidigare. Enligt läkaren skulle det ta två veckor, sedan skulle allt kännas mycket bättre. Jo, tjena. Konstant dödstrött och hela livet var ständigt grådassigt och meningslöst, trots att vi då fick komma hem på mer och mer permission. Efter 3-4 veckor slutade jag ta tabletterna och några dagar senare var jag pigg och gladare igen. Tog en igen då, och tröttheten samt uppgivenheten slog till direkt. Så det blir inga fler sånna för mig. Jag behöver frisk luft, motion och viss frihet för att må bra, och det får jag ju nu när vi är hemma på heltid.
Har även fått sömntabletter för att lättare kunna varva ner och somna, men jag har nog bara tagit två eftersom jag glömmer att ta dom i tid och jag vill inte vara slö halva dagen.

 

[cili]

Och så glömde jag att svara på @YaHilweh s inlägg som jag citerade i förra .
Känner verkligen igen det där med att man vill ställa ut barnet i skogen. Jag har sagt det ett antal gånger, att snart ställer jag ut henne till vargarna (vilka dock är obefintliga här i stan ), eller skickar iväg henne i en liten vassbåt så hon kan bli nästa Moses. Det är tur att hon än så länge inte förstår innebörden av det hela , och att jag anpassar tonläget så det låter trevligare.

Hade någon lagt handen på magen på mig så hade det smällt, bildligt talat. Det hann ju dock knappt synas något innan hon var ute. Lika bra det, om man tänker på folks gränslösa beteenden.
Det där med datorer fick mig att tänka på när jag skulle ha glykol till bilen för några år sedan. Knatade in på Mekonomen och sa att jag behöver glykol, och bad om hjälp med vad jag skulle välja för sort. Killen som jobbade där svarade "är du säker på att det inte är spolarvätska du ska ha?", och ville inte ens ge sig när jag sa att ja, det är glykol som behövs

 

[Cattaflajna]

Hoppade spontant in och jobbade några timmar igår, var faktiskt kul! Ville mest hjälpa för det hade skitit sig rejält för dem. Tog bara drygt 2h när jag kommit hem innan de fråga om jag kunde jobba igen i helgen ...och jag som börjat oroa mig inför om de skulle bli nåt jobb i sommar, behöver nog inte oroa mig mer.

Var helt färdig på kvällen sen, märks att man inte är van vid att jobba längre. Och lillan verkar vara en riktig tröttis idag, så blir en lugn dag. Min mamma kommer hit senare, lite avlastnings hjälp inför kvällen då sambon ska iväg. Han jobbar även nu på förmiddan/dagen så jag lär ju vilja ha lite hjälp ikväll.

Vet inte om det är bara jag men jag orkar typ inte riktigt ha henne själv ett helt dygn liksom. Men det kanske är för jag är van vid avlastning till kvällen. Ibland förundras jag verkligen över ensamstående föräldrar.

Känner igen det ni nämnt om att vilja lämna i skogen eller liknande.. i veckan när hon under nån dag vägra somna och bara skrek och var missnöjd så skrek jag själv för jag blev så frustrerad

 

[FeatherCloud]

Vet inte om det är bara jag men jag orkar typ inte riktigt ha henne själv ett helt dygn liksom. Men det kanske är för jag är van vid avlastning till kvällen. Ibland förundras jag verkligen över ensamstående föräldrar.

det skulle jag knappt orka heller. Eller ja, var jag tvungen är det klart jag skulle fixa det, men i vanliga fall är jag helt slut när sambon kommer hem runt 18. Nästa vecka ska han på aw på torsdagen och kommer bli ganska sen hem, bävar redan för att vara själv hela dagen och kvällen och lyckas natta själv...

 

[leoparden]

Hoppade spontant in och jobbade några timmar igår, var faktiskt kul! Ville mest hjälpa för det hade skitit sig rejält för dem. Tog bara drygt 2h när jag kommit hem innan de fråga om jag kunde jobba igen i helgen ...och jag som börjat oroa mig inför om de skulle bli nåt jobb i sommar, behöver nog inte oroa mig mer.

Var helt färdig på kvällen sen, märks att man inte är van vid att jobba längre. Och lillan verkar vara en riktig tröttis idag, så blir en lugn dag. Min mamma kommer hit senare, lite avlastnings hjälp inför kvällen då sambon ska iväg. Han jobbar även nu på förmiddan/dagen så jag lär ju vilja ha lite hjälp ikväll.

Vet inte om det är bara jag men jag orkar typ inte riktigt ha henne själv ett helt dygn liksom. Men det kanske är för jag är van vid avlastning till kvällen. Ibland förundras jag verkligen över ensamstående föräldrar.

Känner igen det ni nämnt om att vilja lämna i skogen eller liknande.. i veckan när hon under nån dag vägra somna och bara skrek och var missnöjd så skrek jag själv för jag blev så frustrerad

det skulle jag knappt orka heller. Eller ja, var jag tvungen är det klart jag skulle fixa det, men i vanliga fall är jag helt slut när sambon kommer hem runt 18. Nästa vecka ska han på aw på torsdagen och kommer bli ganska sen hem, bävar redan för att vara själv hela dagen och kvällen och lyckas natta själv...

Min sambo ska vara borta ett dygn i sträck i mitten på maj och jag bävar lite redan. Känner också att avlastningen är extremt viktig, att bara få tänka på sig själv iaf någon timme per dygn liksom, och då har vi ändå en bebis som sover hyfsat bra och mycket.

 

[Evenstar]

Jag mest längtar till dagen då hon är talbar, det känns som en evighet dit . Hon har ju en del problem kvar, och det är så jäkla svårt när hon inte kan säga rakt ut vad problemet är för stunden.
Vi har ju varit hemma i lägenheten i några veckor (3?), så den enda skillnaden med att bli utskrivna är att vi inte behöver åka ner och väga två gånger i veckan och att sambon börjar jobba igen

Det väntar jag fortfarande på med sonen, han är över två nu Han kan ju säga en del ord, men att säga vad som är fel när han är arg eller ledsen går ju inte. I bästa fall peka var det gör ont Men tecken är bra, han kunde teckna t ex ”äta”, ”mjölk”, ”äpple”, ”bajs” och ”sko” långt innan han kunde prata. Har inte gått någon kurs i just babytecken utan bara lärt honom de få ord jag kan från att jag jobbade på förskola och använde lite tecken som stöd.