Men med tanke på att det kunde ha gått helt åt pipsvängen så är kanske halva livet med andra orgasmer än tidigare en vinstlott ändå.
(Jag läser och märker hur många olika känslor du går igenom på bara ett inlägg, och jag hoppas verkligen att du får tid och utrymme och stöd för att bearbeta det som hände, allvaret i det hela och hur det känns efteråt väldigt ordentligt.)
Ja kan bara säga att det svänger från solsken till ösregn och istid på noll och inget. Ganska jobbigt men med lite nyktert soc.kärringtänk i värsta kuratoranda så vet jag att jag måste igenom krisens alla faser, älta osv. DET om något var vi rörande överens om, jag -läkarna- kuratorn- barnmorskorna- neonatalpersonalen (som det ältas lite med varannan dag)- de kopplade t o m in aurorabarnmorskan trots att jag ju inte är förlossningsrädd eller i den ändan av proceduren -utan just för att det är det bästa i kris de kan erbjuda för att bearbeta och jag är oerhört tacksam att hon höll utskrivningssamtalet med mig. Hon ringer om några veckor om jag inte hört av mig innan dess.
Men det är jobbigt, lika jobbigt som att förlorat en nära anhörig kan jag milt säga. Samma känslor seglar runt, samma maktlöshet och sorg ja och en gnutta tacksamhet, men jag har inte riktigt fysiskt orken ens att ta in det än, kroppen är för kass fortfarande och kräver alla energi. Livet rullar på och jag får bygga strategier för att ta mig igenom dagarna. Imorgon ska jag på förhoppningsvis sista examinationen -en strategi att trots läget skriva min tenta, hoppas på godkänt och sedan kunna lägga den biten bakom mig, ha utbildningen helt klar och på så vis lyfta bort stress och press.
Nästa vecka blir det rättegång mot min brukare som mordhotade mig i början av graviditeten och just pga att jag var gravid. Inget jag tyckte var så jobbigt då, men som nu antagit ganska stora proportioner, för det blev en ganska stor droppe i den lilla bägaren när läget blev som det blev. Det lasset får jag dra själv, för arbetsgivaren vägrar att backa upp mig för de vill inte figurera med något sånt här ( privat aktör, rädda för offentlighetens media), har inte ens blivit tilldelad en advokat, för när jag fick frågan i augusti så kändes det inte som nåt att gasta över, mer som jobbiga dagar på jobbet. Nu är läget ett annat och jovars, har man nån som tänker hälla bensin över en, sambon, bilen osv och tända på, som siktar på en pristolatrapp, som jagar en från parkering till dörren på jobbet, som skriver mordhot på lappar, som berättar för annan personal vad han ska göra.. skjuta, döda, sparka i magen så bäbisen dör osv. Och sen lugnt bekräfta att han sagt allt det, i polisförhöret och på lite frågor om vad han har för intressen så framkommer det att jodå jägarexamen ska jag skaffa... ehhhh -tackolov insåg även åklagaren att det är en tickande bomb vi har att göra med.. Det här blossar också upp, säkerligen som en följd av att det just var så nära att livet gick åt helvete och det gör att även det här kryper lite väl långt under skinnet. Så strategin även här är att gör det, ge vittnesmålet och släpp det.
Släpp så mycket som möjligt av dessa sakerna så jag kan få utrymmet att bearbeta det som hände när dottern väl föddes...
Strategier är bra, de ger fokus och håller mig på banan liksom. Lite kokkopello som jag är. Och tur är väl kanske det.
