Sv: Vinter 09-10 mammor del 2, den spännande uppföljningen...
Fan vicken lyx!
Här var det första känning fram till födsel= 37 timmar.
Jefvla pinvärkar!
Ja just det ja, jag har nog inte berättat om min förlossning.
Natten mellan torsd-fred vid halv ett så vaknade jag av lätt molande "mensvärk". Det återkom regelbundet så jag började ta tid. Var 10:e minut kom det. Gjorde inte så ont på natten men svårt att sova av spänningen. Mannen förstod väl att något var i görningen när jag inte kunde ligga still och kollade mobilen hela tiden.
Jag skickade honom till jobbet vid halv sex men han kom hem igen vid elva. Klarade inte att hålla sig hemmifrån.
Vi åkte in till hans syster som bor nära sjukhuset. De skulle ändå stänga av vattnet på vår gata för reparationer av grannens hus. Inte kul utan vatten. Vi visste inte när och hur länge på dagen.
Vid tre åkte vi in till förlossningen för då hade jag ont. Inte tätare värkar men rätt ont. Jag var bara öppen en cm och man konstaterade att jag hade nog pinvärkar. Dumma dumma värkar som inte gör nån jäkla nytta.
Vi åkte tillbaka till sambons syster igen. Men vid sex-sju fick jag nog och vi åkte in igen. Värkarna var lynniga, ibland tio minuter emellan och ibland flera på raken. Men inte fasen var jag mer öppen för det!
Pga att jag inte sovit så mycket så fick vi stanna kvar så att jag skulle få hjälp att sova. Men först fick jag sitta i duschen, det var asaskönt, medans man tappade upp ett bad åt mig.
Badet var också skönt men där höll jag på att ge upp har mannen berättat för mig, jag ville inte vara med längre, tappade fokus på andningen. Men han fick mig på bättre tankar igen så jag kunde andas igenom värkarna och då var det inte så farligt längre. Kunde slappna av helt där.
Sedan fick vi ett rum ihop, jag ville helst ha min man med. Nattsköterskan kom med en spruta morfin, den fick jag i skinkan. Sen skålade jag glatt med henne när jag skulle ta insomningstabletten. Sov kanske en kvart i stöten, vaknade av värkarna som jag bara registrerade och somnade om igen. Detta mycket trevliga tillstånd höll i sig i 3-4 timmar. Sen ville jag ha mer morfin men det fick jag inte. Värkarna var oberäkneliga. Kom när de ville och helst så fort jag bara rörde mig. Men jag är riktigt stolt över mig själv som andades duktigt igenom dem.
På morgonen hade jag öppnat mig till 3-4 cm bara och igångsättning beslutades.
In på förlossningssalen, dropp testades om jag tålde, fick frukost, lustgas och så kom läkaren med ryggbedövningen. Värkarna var uthärdliga men jag insåg väl att med så lite sömn så behövde jag nog lite smärtlindring och hjälp det sista. Var inte så farligt att ta. Bedövningssprutan känndes lite grann bara. Lustgasen roade jag mig med att missbruka för fullt. Men det var ingen som sa till mig att nu är det nog så jag körde på.
Hinnorna togs hål på, värkförstärkande dropp sattes in. Och jag o sambon däckade. Sambon i en fåtölj och jag sängen. Sedan efter en stund när jag var rätt öppen, 6 cm?, så fick jag stå vid ett ståbord tills jag inte orkade stå på benen längre, krystvärkarna började smyga på. Här gick det rätt fort tyckte jag. (Har ju väldigt röriga minnen ifrån lustgastiden). Vid ett började jag krysta och 40 min senare hade jag en liten Viktor. Stod på knä i sängen med upplyft huvudända och krystade. Sköterskan tryckte varma handdukar mot underlivet kännde jag under tiden. Men särskilt ont gjorde det inte. Blev förvånad när hon sa att jag spruckit.
Fick ligga med Viktor på bröstet när de sydde. Viktor jagade tutte och fick snabbt kläm på det där. Sen fick pappsen hålla honom lite. En väldans stolt Norppappa kan jag säga.
