Vill studera till läkare -Själviskt??

[cerebral]

Ursäkta för långt inlägg...
Jag har länge velat plugga till läkare men pga. både brist på tidigare studier och framförallt mitt barn så har jag känt att detta varit en omöjlighet rent praktiskt.

Nu börjar barnet bli äldre och då jag har mer ork och tid så känner jag att det kanske inte vore helt omöjligt, dock en väldigt långsiktig plan.

Men i och med att (om) jag skulle kunna ta mig så långt i planen att jag kom in etc. så skulle det ju ändå innebära att jag under en del perioder har mindre tid för mitt barn än jag egentlgien önskar så känner jag att det kanske är själviskt?
Fast hen kommer ju säkerligen vara tonåring innan jag ens är i närheten av att komma in så då kanske det inte är något hen tycker är negativt.../hen har mindre behov av tid än nu/ är mer självständig iom. hens ålder.

Dock är jag ensamstående (kan ju ändras men det kan man ju inte räkna med...), har inte bra inkomst tidigare och heller ej någon yrkesutbildning.
Jag har möjlighet och stöd från familj att studera i flertalet år, och även många poäng kvar från CSN så jag kan plugga in det om krävs som behörighetskrav utan att skuldsätta mig (dock med likvärdigt dålig inkomst som nu men då är jag ju van redan...)
Jag känner att med tanke på utgångspunkten så kan det vara värt att lägga så många år på studier när jag och i effekt mitt barn kommer få en väldigt positiv "vinst" från det på flertalet sätt (yrke jag länge velat, ok betalt etc.).

Det skulle ju även innebära potenciell flytt för mitt barn som då kommer vara äldre = svårare att flytta och börja ny skola, vänner etc.
Pappan finns inte med i bilden så där är inget att tänka på, dock är jag inte helt pigg på att flytta ifrån min familj då barnet har en nära relation med mormor, moster etc. och jag givetvis får lite enklare liv när jag har barnvakt nångång ibland

Läkarutbildning finns på Universitet på orten jag bor, så jag skulle ju ha valet att kunna enbart söka där och vara tålamodig(-are).
Alternativt i Göteborg eftersom jag har vänner där och gillar staden, men de andra orterna är nog ganska uteslutna.

Jag är inten mamma som vill förlora mig själv, jag tycker inte det är hälsosamt, men däremot så vill jag ju mitt barns bästa.
Men vad som är ok kompromiss är svårt ibland tycker jag.

Vad tycker ni, skulle det vara själviskt att satsa på det?
Jag är över 30 nu så vill ju inte vänta i all evighet heller, då det redan börjar kännas lite halvsent att sätta igång med ett sånt långtidsprojekt.
Därav att jag känner lite beslutsångest.

 

[trazel]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Kör på!

Jag tror att du vinner på det i längden. Inte skulle jag vilja vara ditt barn och veta sedan i kanske vuxen ålder få veta att du gav upp dina egna drömmar för min skull. Det verkar ju liksom inte vara en dröm som är omöjlig att uppnå.

 

[Tassetass]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Jag säger som trazel, fast med caps lock: KÖR PÅ!

 

[Björk]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Ursäkta för långt inlägg...
Jag har länge velat plugga till läkare men pga. både brist på tidigare studier och framförallt mitt barn så har jag känt att detta varit en omöjlighet rent praktiskt.

Nu börjar barnet bli äldre och då jag har mer ork och tid så känner jag att det kanske inte vore helt omöjligt, dock en väldigt långsiktig plan.

Klart du ska plugga!
Om du jobbar heltid eller pluggar på heltid gör ju egentligen detsamma för ditt barn...? Sen kanske studierna är mer krävande än "vanliga jobbet" och kräver mer tid, men SÅ mycket mer tid ska det väl ändå inte behöva bli.

Flytt kan vara både jobbigt och trist för ett barn just när det sker, men i längden tror jag inte det är några problem att flytta. Istället kan man se det som en livskunskap som är BRA att lära sig; att det går att flytta till nya platser, få nya vänner i ny skola. Att man kanske måste flytta någon/några gånger i livet för att få det liv man önskar sig (som du; som önskar bli läkare). Även om barnet säkert blir ledsen just när flyttlasset går och har vissa vänner hen kommer sakna mycket så är det normalt inte alls något som sätter djupa psykiska sår. (Jag har själv flyttat som 9åring från storstad till liten ort).

 

[cerebral]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

till er båda: Ja det är ju vad dom flesta säger... även jag till andra men sen när det gäller ens egna barn så känns det aldrig så självklart :/.

Jag är en sån där person som sätter andra först ofta med och som "min" kille säger "krånglar till det" ><.

Jag är nog delvis rädd att jag inte är smart nog om jag är ärlig...sen vet jag att jag är det, det är inget tvivel om rent tekniskt, men att känna så är ju en annan sak.
Jag har enbart dåligt självförtroende när det kommer till studier dock, inte direkt i någon annan sphere av mitt liv.

Kanske att jag använt/ använder barnet som delvis ursäkt för att jag är lite feg med just studier..!? Det kan jag tänka mig, men jag känner med att jag ju inte vill att barnet ska lida pga. mitt egna intresse för detta, så det kan vara vilket som helst av dom och jag är inte säker på vilket ens :/

 

[cerebral]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Jo det är definitivt delvis flytten och allt det innebär jag är orolig för.
Vi flyttade till ett mindre samhälle 6 månder sen och det gick jättebra, barnet var involverat i det beslutet och förstod att det var för att få en bättre miljö för både barnet och mig då tidigare stad inte var hållbart.

Barnet tog detta väldigt positivt och har inte haft problem med kompisar eller skolbyte, hen är väldigt självständig och trygg men det är ju dock värre att flytta när man är i tonåren. Kanske skulle fungera om jag förbereder på möjligheten långt i förväg, hen är en väldigt logisk person som går att diskutera saker med.
Det är delvis pga. av att jag fick flytta runt mycket som barn jag inte ville utsätta hen för det, ett par flyttar ok men helt inte för många och som sagt, inte uteslutet alls men efter noga övervägande (det är väl det jag gör nu haha).

Det är skönt att vara ensamförälder ibland, just att jag är fri att fatta beslut själv etc. men ibland saknar man den adnra förälderns delaktivhet i att kunna bolla med när man istället måste ha allt ansvar själv...

 

[trazel]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Men försök. Ha att plugga till läkare som mål! Kommer du inte in, då har du i alla fall försökt!

Kunskap är inte tungt att bära (möjligtvis studielån), men under resans gång kanske du hittar något annat som du intresserar dig för och kan studera till om du nu inte kommer in på läkarlinjen.

 

[Björk]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Det är delvis pga. av att jag fick flytta runt mycket som barn jag inte ville utsätta hen för det, ett par flyttar ok men helt inte för många och som sagt, inte uteslutet alls men efter noga övervägande (det är väl det jag gör nu haha).

Hur gammalt är ditt barn idag?
Om ni nu har flyttat för ett tag sen och du talar om att dina planer kan gå i lås om några år; när barnet är tonåring. Ja, då blir det ju 2 (?) flyttar under uppväxten. Det tror/tänker jag inte är så farligt.

Det finns ju oerhört mycket positivt även för ditt barn med att du väljer att plugga till läkare:
* Du visar att man kan följa sina drömmar och att det aldrig är "försent"
* Du visar att du TÖRS följa din dröm. Att du törs lita på din förmåga att klara av något som du önskar.
* Du visar barnet att föräldrar/vuxna inte är "till för" sina barn utan också har egna önskemål och behov. Att man i en familj får ta hänsyn till ALLA, både vuxna och barn.
* Du visar barnet något om yrkeslivet; att vill man bli något speciellt så kanske det krävs att "offra" några år för att uppnå detta.

Visst kan det vara tufft att flytta i tonåren och det finns väl risker att din tonåring kommer säga "neeeej, jag VILL inte!". Men du som ändå ÄR vuxen VET ju att din tonåring kommer kunna få nya nära vänner, att i långt perspektiv kan det ändå ge vinster till ditt barn. Det perspektivet kanske inte tonåringen kommer kunna se när det väl är dags.
Kanske är bästa tiden att flytta t ex när man ska börja 7:an eller när man ska börja gymnasiet. Då slipper man byta skola/klass "mitt i". Och i gymnasiet ska ju ändå alla söka olika linjer och klassen bryts upp.

 

[Jozze]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Min kollega lämnade nyligen landet, sin sambo och deras två barn för att plugga till läkare utomlands. Hen gör det för att inte ångra sig och för att de kom fram till att det är positivt för familjen i slutändan, även om det såklart är en stor prövning att leva åtskilda under sex år. För så vitt jag vet ska inte sambon + barn följa efter utan stanna i Sverige.

Nu är ju du i en annan situation eftersom barnets andra förälder inte är med i bilden, men jag röstar för att du försöker. Om du inte gör det kommer du säkerligen att ångra dig längre fram.

 

[Teilani]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Sen finns ju även de som flyttar hemifrån för att gå gymnasiet, om barnet verkligen inte vill flytta med ts kanske det i en övergångsperiod kan bo med mormor och sedan i egen lägenhet, med mormor nära till hands.

Jag är också lagd åt satsa på dina drömmar och ta det som du vill ha av livet hållet. Om det dessutom är en långsiktig plan så får man ju börja i en ände och se vart det bär, det finns ju väldigt mycket att lära sig på vägen.

Jag hoppas få ut min läkarlegitimation innan jag fyller 40 visst det är mycket studier, men med god planering kan man oftast hålla normala arbetstider.

 

[cerebral]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Jo det är ju sant faktiskt. Jag har inte så bra argument för att låta bli, egentligen.
Inte bra nog att dom väger ut de andra positiva sakerna som kan komma från att satsa på det.
Barnet är 9 nu, hen och jag har flyttat långt när hen var liten (2år) och sedan haft 3 lägenheter inom samma stad innan denna flytt. Dock var vi i förra lägenheten i 5 år, jag har ju försökt att låta bli att flytta om det inte behövs när hen är större och mer medveten.

Du har ju en bra poäng, på sätt och vis så kan det vara positivt att flytta när högstadiet börjar, jag hade planer på att låta barnet pendla in till större stad/flytta tillbaka dit eftersom högstadiet här tyvärr är katastrofalt dåligt på...alla sätt. Dock är orten väldigt bra upp tills dess.

Det kanske handlar mer om att låta hen vara delaktiv och planera långsiktigt och positivt. Hen har insikt nog även nu att kunna uttalat förstå att hen antagligen skulle föredra att vara i en större stad än denna ort när hen blir i övre tonåren så hen kanske kan tycka att fördelarna för hen överväger det dåliga även när det väl är dags och hen har tonårshormon perspektiv på det hela haha.

Ush, känner att jag bara irrar omkring mentalt här...det kanske är ett sånt där "storbeslutsångest" sak som jag aldrig haft innan men hört om Detta är lite främmande känsla för mig, jag brukar inte vela om saker utan kunna ta beslut ganska lätt och inte tveka på saker.
Men som sagt studier är inte det området i livet jag är självsäker i tyvärr men...

Trazel, du har helt rätt man ska inte ge upp på saker för att det kan vara svårt, det gör jag ju inte annars! Och jag har ju inget att förlora, om jag inte kommer in där så har jag ju iallafall pluggat in så mkt att jag har stor frihet på vad annat jag kan söka då.

Jag antar att jag inte behöver oroa mig om att jag skulle vara självisk då, ser ju en viss trend i dom svaren jag fått än så länge

 

[cerebral]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Oj wow!
Jag har bott utomlands själv i många år, även med barn men skulle ha svårt att lämna barn och partner för den anlendingen. Inte fel dock men jag skulle nog väntat tills dom var vuxna då. Dock kan jag förstå ändå till viss del, det är ju just som du säger, man vill ju inte ångra saker man inte gjort så att säga

Teilani: Aha vad kul!! Hoppas jag verklgien du får Jag ser det dock som en fördel att vara lite "äldre" i det yrket. Jag har iof. flertalet vänner som nu är färdiga med sin AT eller ska påbörja ST och dom är både yngre och äldre än mig, det finns ju fördelar med det mesta och jag tror ju inte det är "bättre" på det ena eller andra sättet utan bara att det finns olika fördelar.
Men min livserfarenhet tycker jag helt klart är en av dom.

Mormor idén kan ju absolut fungera, dock tror jag nästan barnet skulle föredra att flytta om hen fick välja mellan det iom. att mormor bor ute på landet och väldigt "tråkigt" i den åldern (jag vet ju själv haha) men om hen absolut inte ville flytta skulle det vara ett alternativ att fundera på.

Nej jag får nog bara inse att jag inte har några ursäkter längre utan måste sluta fega

 

[Petruska]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Kanske att jag använt/ använder barnet som delvis ursäkt för att jag är lite feg med just studier..!? Det kan jag tänka mig, men jag känner med att jag ju inte vill att barnet ska lida pga. mitt egna intresse för detta, så det kan vara vilket som helst av dom och jag är inte säker på vilket ens :/

Ett alternativt sätt att se på det är ju att se det som ditt barn vinner på att se dig välja vad du vill göra och genomföra det, att satsa för att nå ett mål, genom det förebild som det gör dig till. Dessutom är det statistiskt så att barn till högutbildade i högre grad utbildar sig själva än barn till lågutbildade - även där kan du påverka vilket arv du för över till ditt barn, med andra ord.

 

[cerebral]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Ja det håller jag iof. med om!
Jag har ju lyckats genomsyra resten av livet med den attityden när det kommer till mitt barn, jag tycker det är väldigt viktigt att hen förstår att jag är inte "bara" mamma utan även en individ, och att hen kommer kunna vara förälder i framtiden utan att ge upp att ha ett liv utanför det.

Det är väl för att detta har varit min dröm länge men jag har fått skita i det hela mitt än så länge vuxna liv, som det känns själviskt. Just för att även om det finns många positiva saker i övrigt, så kanske det inte är den största anledningen varför jag vill.
Jag vill mest för att...jag vill, för min egna själviska skull så att säga.
Jag flyttade utomlands pga. en man och hade därmed inte råd med några studier, det hade varit samma situation även utan barnet dock, där jag bodde fanns inga möjlighter att få det att gå ihop ekonomiskt om jag skulle velat studera på Universitet.

Jag flyttade tillbaka hit delvis pga. att ge barnet en bättre uppväxt med trygghet och valmöjligheter som inte är baserat på inkomst...och det samma för mig själv.
Men då måste jag ju såklart föregå med gott exempel, annars kommer det ju ha varit förgäves ändå.

 

[Snubbelfot]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Vad tycker ni, skulle det vara själviskt att satsa på det?
Jag är över 30 nu så vill ju inte vänta i all evighet heller, då det redan börjar kännas lite halvsent att sätta igång med ett sånt långtidsprojekt.

Jag instämmer i den allmänna meningen - go for it!

...fast jag flikar in en brasklapp. Även om den utbildnings- och yrkesbanan med allting sammanvägt faktiskt är helt rätt för dig, så kanske man inte ska överdriva fördelarna för din familj (läs: ditt barn idag, kanske kompletterande familjemedlemmar i framtiden). Visst är du som allra bäst för din familj när du trivs med ditt jobb och du gör något du verkligen vill, det är kanske överordnat det mesta. Men tittar jag på just de läkare jag själv känner så har de en arbetssituation som, framför allt under AT-tiden och som ny i yrket men även i stort, ger dem mindre tid med familjen än många andra yrken. En ur familjesynpunkt "bra" tjänst på dagtid utan jour och med rimlig övertid och rimliga arbetspass kan ta ett tag att hitta. Generellt brinner de för sina jobb och har större arbetstillfredsställelse än genomsnittet, men har sämre balans mellan arbete och fritid än genomsnittet. Det finns ju läkare här på Buke som kan bekräfta eller dementera det utifrån egna erfarenheter, men det är mitt intryck.

 

[Snubbelfot]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Samtidigt är det ju inte helt ovanligt att yrket går i arv, så helt förkastligt kan det ju inte vara.
(Eller så fostrar familjeförsummare nya familjeförsummare, fast den teorin känns ju inte så upplyftande att gräva djupare i. )

 

[Teilani]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Eller så är man lagd åt ett håll att 8-17 varenda j-a dag är detsamma som döden De varierade och udda arbetstiderna är en, av väldigt många, orsaker till att jag sökt mig till yrket.

 

[Petruska]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Jag förstår överhuvudtaget inte hur det kan vara själviskt att vilja utbilda sig. Jag ser utbildning som ungefär det bästa man kan hitta på att göra alla kategorier - det är för all del bra för en själv, man får roligare jobb osv, man för över som ett slags arv till barnen och andra som ev ser upp till en att utbildning är bra, och man gör dessutom nytta när man sköter det arbete som man har utbildat sig till. Hur skulle samhället se ut om folk inte utbildade sig för att det är själviskt??

För att haka på det där med familjeförsummare, så tycker jag att utbildning och arbete är två rätt ok orsaker till att - om det behövs - försumma sin familj lite. Jämfört med att försumma familjen för hästens skull, renoveringens skull eller för att man organiserat sitt liv så att man tex har extremt långa pendlingstider.

Att skaffa sig kunskaper - genom att utbilda sig - och att använda dem - i arbetet - är något som jag gärna ser barn lär sig att betrakta som det vanliga och "normala", även om det innebär att man inte också kan vara bullmamma hela tiden.

 

[cerebral]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Till er alla:

Tack för alla svar

AT är det jag är mest orolig över, jag har flertalet vänner som är läkare och jag har känt dom genom hela deras utbildning och nu AT och efteråt.
Dock är ju ATn en temporär sak....så det handlar ju om tajming lite och även hur mycket stöd man har som förälder.

Arbetstimmarna ser jag inte som något negativt nödvändigtvis, jag har svårt för 8-16 jobb och gillar (behöver!) variation i mitt arbete. (Det går ju även välja ST inom något med mer stabila arbetstimmar, även om ST tar lång tid att komma till.)
Dock går natt och kvällspass bort rejält som totalt permanenta jobbtider, just pga. som du säger, nuvarande barn och även eventuella framtida barn. (Jag skulle gärna vilja ha iallafall ett barn till).

Petruska har en bra poäng, om jag inte väljer att utbilda mig så kommer jag ju ändå jobba heltid och trots dom potenciellt negativa aspekterna så är väl grundtanken hos mig att om jag inte utbildar mig så kommer jag ingenstans :/
Jag har redan gett upp en karriär som yngre när jag flyttade till min ex. partners land. Och sedan alla år där när jag inte hade möjlighet att studera.
Jag vill inte förmedla till mitt barn att man ska ge upp på sitt liv bara för att man har en partner/familj etc.

Jag är väldigt trött på att jobba lågavlönat (i och med att jag är ensamstående med) med lite jobbiga tider (restaurang bland annat) och känna mig "fast" i en tråkig situation som ju hellre inte är så främjande för mitt barn.
Studera ska jag ju, det har jag redan bestämt, men däremot som sagt är/var jag inte säker på om det var en bra idé att satsa på just läkare som ändå kräver lite mer än potenciella andra alternativ.

Men min tanke var väl att om jag ändå ska utbilda mig så är det bättre att satsa ordentligt på det jag verklgein vill...men som sagt det är lite "själviskt" drivet eftersom det är mest för min egen skull, för att jag har väntat på många år på att få prioritera mig själv lite och "ta igen" allt jag gav upp.
Det är väl därför det känns själviskt och jag tvekar. Men å andra sidan ni har fått mig att inse att det är lite orelevant VARFÖR jag vill eftersom det finns andra "legitima" anledningar till varför jag skulle kunna göra samma sak, som inte är så själviska.
Så det får nog bli att jag gör det helt enkelt! (om jag nu kommer in nån gång ><)

Buke: terapi.

 

[Bambi]

Sv: Vill studera till läkare -Själviskt??

Jag röstar för plugg! Det är inte själviskt, inte på något sätt. Tvärtom en möjlighet och inspiration för ditt barn. Du är dessutom inte "gammal" heller...

Jag går på läkarutbildningen och vi har ett gäng i klassen som var i din ålder och över när vi började. Själv var jag 23 när vi började och min sits är nästan tvärtemot din - jag har inte barn men längtar. Funderar mycket på ett eventuellt uppehåll för barn och sedan ta de sista terminerna. Jag har ett antal klasskompisar som har barn sen innan eller fått barn under utbildningen och det går bra för dem. Det blir såklart mycket att göra - disciplin krävs redan innan och ännu hårdare om man har barn. Första 5 terminerna som är preklin är ganska flexibla och då pluggade jag inte så hemskt mycket om jag ska vara ärlig. Men nu på klin är det riktigt krävande - avdelning 8-17 och sedan plugg på det. Fast det är samtidigt mycket roligare!

Hur har du det med behörighet, betyg och högskoleprov? Jag kämpade med naturämnena, som jag inte tyckte var så roliga. Man måste vara riktigt målinriktad, så klarar man det mesta. Fråga gärna om det är något du undrar om studierna Stort lycka till!!