Deck-deck-tiv
Trådstartare
Blir så himla trött på mig själv! Behöver skriva av mig lite.
Mitt liv de senaste kanske fem åren har gått ut på att jag mer eller mindre hela tiden tänker på hur mycket jag vill ha egen häst. Jag fantiserar, dagdrömmer, längtar, hoppas, önskar.
För kanske ett halvår sen bestämde jag mig på riktigt. Räknade på att jag verkligen hade råd (och tid). Har också haft häst tidigare i min ungdom så jag vet vad det innebär med allt. (Just nu är jag medryttare.) Jag har stallplats klappad och klar, i samma stall som medryttarhästen står nu. Så jag känner till ridvägar, stallregler, har stallkompisar att be om hjälp om något skulle hända osv.
Gick på moln och började leta häst. Första tre jag provade blev det ett nej på. Fjärde hästen red jag igår och kände att jo, detta kan nog vara min häst faktiskt! Ska dock provrida en gång till och denna gång med en vän eller två med mig också.
Men, så börjar tvivlet. Det började redan igår när jag var på väg till hästen. Jag börjar få kalla fötter. Har jag verkligen lust med en häst? Kommer jag orka? Har jag verkligen råd?
Då har jag alltså gått med en hjärna som vibrerar av endorfiner de senaste veckorna för att jag äntligen ska få min egna häst igen. Har varit ute hos medryttarhästen det senaste och bara tänkt på hur mycket jag längtar efter min egen. Att få bestämma själv. Alla planer jag har, vad kul vi ska ha. Träningar, uteritter, tömkörning, kanske någon tävling, hänga i stallet hela dagarna. Utvecklas tillsammans, prova olika träningsmetoder, verkligen ge hästen all min tid och kärlek.
Men så på väg till provridningen som sagt så bara stannade allt det där av. Jag såg bara bördan i att ha häst. Ansvaret, tiden, konstnaden, slitgörat. Började gråta och allt kändes hopplöst.
Det släppte massor under provridningen och jag åkte därifrån med ett leende på läpparna. Men när jag var hemma igen på kvällen och ännu mer idag när jag vaknade så säger magkänslan bara NEJ! Lite till själva hästen men mest till att bara ha en häst över huvudtaget. Jag vill inte. Men samtidigt så vill jag ju uppenbarligen!
Kanske är jag bara rädd att det ska sluta med att jag tröttnar, för det var det som hände med min förra häst. Men då var jag tonåring och satt ute själv på landet med mina hästar hemma på egen gård (drömscenario nu men väldigt ensamt då) medan kompisarna lockade inne i stan med killar och krogen osv. Och hästen jag hade vart skadad och höll bara för promenadridning och inte tävling vilket hade varit mitt mål. Klart att det gör att man tappar suget när man är typ 18 år?
Blir så trött på mig själv som sagt. Hur kan man gå från att leva och andas hästköp, det är det enda man vill och vara helt euforisk, till att det bara tar tvärstopp nu när jag börjar närma mig det?
Mitt liv de senaste kanske fem åren har gått ut på att jag mer eller mindre hela tiden tänker på hur mycket jag vill ha egen häst. Jag fantiserar, dagdrömmer, längtar, hoppas, önskar.
För kanske ett halvår sen bestämde jag mig på riktigt. Räknade på att jag verkligen hade råd (och tid). Har också haft häst tidigare i min ungdom så jag vet vad det innebär med allt. (Just nu är jag medryttare.) Jag har stallplats klappad och klar, i samma stall som medryttarhästen står nu. Så jag känner till ridvägar, stallregler, har stallkompisar att be om hjälp om något skulle hända osv.
Gick på moln och började leta häst. Första tre jag provade blev det ett nej på. Fjärde hästen red jag igår och kände att jo, detta kan nog vara min häst faktiskt! Ska dock provrida en gång till och denna gång med en vän eller två med mig också.
Men, så börjar tvivlet. Det började redan igår när jag var på väg till hästen. Jag börjar få kalla fötter. Har jag verkligen lust med en häst? Kommer jag orka? Har jag verkligen råd?
Då har jag alltså gått med en hjärna som vibrerar av endorfiner de senaste veckorna för att jag äntligen ska få min egna häst igen. Har varit ute hos medryttarhästen det senaste och bara tänkt på hur mycket jag längtar efter min egen. Att få bestämma själv. Alla planer jag har, vad kul vi ska ha. Träningar, uteritter, tömkörning, kanske någon tävling, hänga i stallet hela dagarna. Utvecklas tillsammans, prova olika träningsmetoder, verkligen ge hästen all min tid och kärlek.
Men så på väg till provridningen som sagt så bara stannade allt det där av. Jag såg bara bördan i att ha häst. Ansvaret, tiden, konstnaden, slitgörat. Började gråta och allt kändes hopplöst.
Det släppte massor under provridningen och jag åkte därifrån med ett leende på läpparna. Men när jag var hemma igen på kvällen och ännu mer idag när jag vaknade så säger magkänslan bara NEJ! Lite till själva hästen men mest till att bara ha en häst över huvudtaget. Jag vill inte. Men samtidigt så vill jag ju uppenbarligen!
Kanske är jag bara rädd att det ska sluta med att jag tröttnar, för det var det som hände med min förra häst. Men då var jag tonåring och satt ute själv på landet med mina hästar hemma på egen gård (drömscenario nu men väldigt ensamt då) medan kompisarna lockade inne i stan med killar och krogen osv. Och hästen jag hade vart skadad och höll bara för promenadridning och inte tävling vilket hade varit mitt mål. Klart att det gör att man tappar suget när man är typ 18 år?
Blir så trött på mig själv som sagt. Hur kan man gå från att leva och andas hästköp, det är det enda man vill och vara helt euforisk, till att det bara tar tvärstopp nu när jag börjar närma mig det?
Jag brukar alltid ångra mig emellanåt, mest när jag är trött efter jobbet eller när det är -20 ute, men så känns det bra igen när jag väl har pallrat mig ut till stallet. 
ja, du hör ju…
