Jag var lite fräck i mitt sista blogginlägg och stack ut näsan och skrev att det skulle bli svårt att toppa den riddagen.
Men det gick tydligen hur bra som helst.
Med Magianas hjälp fick jag en alldeles underbar höst- och hästdag!
Dels så var det hon som tipsade mig om att det finns möjlighet att lära sig mer om centrerad ridning även om man inte har en egen häst. Så efter helgkursen i somras så hade jag bokat in mig på ytterligare en lektion i centrerad ridning den här helgen. Och dels så fick jag äran att bli bjuden på en härlig ridtur tillsammans med henne, när jag ändå var i dom delarna av landet. Och att komma ut i skogen är jag inte så bortskämd med, och när jag då dessutom fick trevligt sällskap x 2 i form av en riktigt supertrevlig och rolig häst att rida ut på och en Magiana till häst – och så tittade solen fram ovanpå allt – ja då kan det inte bli så mycket bättre.
Ibland tjatar jag om att jag tycker att det är trist på ridskolan att vi aldrig får koncentrera oss på och lära känna några hästar lite bättre. Sen jag började på min ridskola igen i våras så har jag fått rida omkring 20 olika hästar där. Det blir ju att ställa om sig och ”tona in sig” hela tiden. Men jag måste ändå erkänna att jag ju faktiskt nånstans tycker att det är skoj också, just det där att träffa en ny hästindivid och fråga ”hej, vem är du?”, och kunna vara lyhörd för svaret. Att få möjlighet att bekanta sig lite med Magianas hästkompis var därför riktigt roligt, kanske även för att det var en väldigt trevlig individ.
På CR-lektionen så fick jag däremot sitta på samma gamla supervänliga smala farbror som förra gången, när jag var där precis efter sommarbetet. Jag var nyfiken på om han skulle vara annorlunda nu när han var mer igång, men så himla stor skillnad tyckte jag nog inte att det var på honom. Han är inte helt enkel att rida, men väldigt bussig. Älgar gärna på, har inte en helt stabil takt och är väldigt snubblig.
Lektionens fokus var höftens och sittbenens rörelser i sadeln – att känna hästens bakbensrörelser i höften och därmed även kunna fånga upp och reglera hästens bakbensrörelser, samling, takt och tempo genom att reglera rörelsen i min höft, utan att höften och sittbenen för den skull blev för tongivande och störde hästen. Vara MED i rörelsen, inte MOT.
Fina farbror hästen är både väldigt lyhörd, och samtidigt inte. Det är lite klurigt. Jag kan styra honom hur lätt som helst med vikt och ”höftögonen” när vi är i balans, men samtidigt blir han lätt hastig och ramlar på framåt, och då tappar vi balansen en aning. Och när jag försöker fånga upp honom funkar det inte längre med samma lätta hjälper - samtidigt som jag ju inte vill bli för grov och förstöra känsligheten och lyhördheten som finns där i grunden. Hmmm. Där fick jag något att klura på. Men det kändes ändå som att det gick bättre denna gång än sist jag satt på honom.
Det var en rolig lektion men väldigt kort, och känslan var att jag skulle behöva mer tid på mig att smälta hur det kändes och vad som sades. En rolig feedback var i alla fall att ridläraren tyckte att jag såg mer centrerad ut sen sist hon såg mig. Så bra – då kanske mina vanliga ridlärares tjat om att aktivera mina magmuskler och att rida med en stark centerpelare har gett åtminstone något resultat i inte lika fladdrande lemmar...
Att rida flera gånger i veckan, som jag gör den här terminen, känns verkligen som ”da shit”. En gång i veckan är för lite för att ta med mig det jag lär mig (- och hur många gånger har jag inte konstaterat det?!).
Ett stort TACK till @Magiana för en underbar dag!
Men det gick tydligen hur bra som helst.
Med Magianas hjälp fick jag en alldeles underbar höst- och hästdag!
Dels så var det hon som tipsade mig om att det finns möjlighet att lära sig mer om centrerad ridning även om man inte har en egen häst. Så efter helgkursen i somras så hade jag bokat in mig på ytterligare en lektion i centrerad ridning den här helgen. Och dels så fick jag äran att bli bjuden på en härlig ridtur tillsammans med henne, när jag ändå var i dom delarna av landet. Och att komma ut i skogen är jag inte så bortskämd med, och när jag då dessutom fick trevligt sällskap x 2 i form av en riktigt supertrevlig och rolig häst att rida ut på och en Magiana till häst – och så tittade solen fram ovanpå allt – ja då kan det inte bli så mycket bättre.
Ibland tjatar jag om att jag tycker att det är trist på ridskolan att vi aldrig får koncentrera oss på och lära känna några hästar lite bättre. Sen jag började på min ridskola igen i våras så har jag fått rida omkring 20 olika hästar där. Det blir ju att ställa om sig och ”tona in sig” hela tiden. Men jag måste ändå erkänna att jag ju faktiskt nånstans tycker att det är skoj också, just det där att träffa en ny hästindivid och fråga ”hej, vem är du?”, och kunna vara lyhörd för svaret. Att få möjlighet att bekanta sig lite med Magianas hästkompis var därför riktigt roligt, kanske även för att det var en väldigt trevlig individ.
På CR-lektionen så fick jag däremot sitta på samma gamla supervänliga smala farbror som förra gången, när jag var där precis efter sommarbetet. Jag var nyfiken på om han skulle vara annorlunda nu när han var mer igång, men så himla stor skillnad tyckte jag nog inte att det var på honom. Han är inte helt enkel att rida, men väldigt bussig. Älgar gärna på, har inte en helt stabil takt och är väldigt snubblig.
Lektionens fokus var höftens och sittbenens rörelser i sadeln – att känna hästens bakbensrörelser i höften och därmed även kunna fånga upp och reglera hästens bakbensrörelser, samling, takt och tempo genom att reglera rörelsen i min höft, utan att höften och sittbenen för den skull blev för tongivande och störde hästen. Vara MED i rörelsen, inte MOT.
Fina farbror hästen är både väldigt lyhörd, och samtidigt inte. Det är lite klurigt. Jag kan styra honom hur lätt som helst med vikt och ”höftögonen” när vi är i balans, men samtidigt blir han lätt hastig och ramlar på framåt, och då tappar vi balansen en aning. Och när jag försöker fånga upp honom funkar det inte längre med samma lätta hjälper - samtidigt som jag ju inte vill bli för grov och förstöra känsligheten och lyhördheten som finns där i grunden. Hmmm. Där fick jag något att klura på.
Men det kändes ändå som att det gick bättre denna gång än sist jag satt på honom.Det var en rolig lektion men väldigt kort, och känslan var att jag skulle behöva mer tid på mig att smälta hur det kändes och vad som sades. En rolig feedback var i alla fall att ridläraren tyckte att jag såg mer centrerad ut sen sist hon såg mig. Så bra – då kanske mina vanliga ridlärares tjat om att aktivera mina magmuskler och att rida med en stark centerpelare har gett åtminstone något resultat i inte lika fladdrande lemmar...
Att rida flera gånger i veckan, som jag gör den här terminen, känns verkligen som ”da shit”. En gång i veckan är för lite för att ta med mig det jag lär mig (- och hur många gånger har jag inte konstaterat det?!).
Ett stort TACK till @Magiana för en underbar dag!
