Mysgrisen
Trådstartare
Fy vilken mardröm vi genomled i tisdags.
Vi var på semester hos en släkting, hade varit där ett par dagar.
En förmiddag hade min man varit ute och gått en promenad med hunden, och vi var inne och fixade en picnickorg.
Rätt som det var hade något av barnen råkat lämna dörren öppen och hunden var borta. Han som inte smiter.
Jag rusade ut direkt, och såg att ett par grannar stod ute på gatan, de hade sett min hund springa förbi. Jag började störtgråta direkt, för det är stora vägar runt byn, bla E20.
Sprang iväg och nästan hyperventilerade, försökte ropa och vissla.
En granne plockade upp mig med bilen, men ingen hund syntes till.
Min man och min släkting hoppade upp på cyklar och for iväg för att leta.
Jag letade en stund till fots, men tog sedan bilen. Ingen hund någonstans. Jag tänkte direkt att jag hade sett min hund för sista gången. Grät störtfloder så jag knappt kunde se något.
Tiden gick och ingen hund dök upp. Vi letade hela tiden.
Efter ca en timme så verkade ingen ha sett honom någonstans.
Jag ringde lokalradion och polisen.
Timmarna gick och vi letade och letade. Huvudet sprängde, jag mådde illa...tänkte hela tiden på min älskling, hemska tankar.
Åkte ut i skogen och letade, ut på E20, överallt, men ingen hund i sikte.
Tänkte på dig Martha, och grät ännu mer, nu var min hund borta.
Tänk om någon snott honom.
Aldrig mer skulle jag få se in i hans vackra, kloka, bruna ögon aldrig mer få en puss. Aldrig mer bli nopprad på, aldrig mer leka, busa, kela.
Jag grät så ögonen stod ut som pingpongbollar. Huvudet sprängvärkte, jag var svimfärdig, kräkfärdig.
Klockan gick och det blev hans mattid. Tänkte på hur han sprang i skogen, rädd, hungrig undrandes vart jag var, varför jag inte kom och hämtade honom.
Efter nästan tolv timmar gick vi en sväng i byn och ropade och visslade. Regnet öste ner. Ingen hund.
Min släkting gick en sväng på en promenadslinga i skogen. När dom kom hem tog vi bilen igen.
Det var kolsvart ute, vi såg ingenting. Bestämde oss för att åka hem och försöka vila lite.
Jag inbillade mig att jag hörde honom hela tiden.
Vi gjorde mat och ställde den på trappan, ställde hans bur där med filten. Jag kastade ut hundgodis vid infarten, ifall han skulle springa förbi.
Gick upp och skulle försöka vila lite. Jag var nästan helt borta av oro. Jag kunde inte med att prata med någon förutom min man. Kunde inte ta emot tröst.
Plötsligt hörde jag - Han är här!
Jag rusade ner, och då kommer han infarande! Jättesmutsig, men välbehållen! Nu grät jag istället av lycka.
Min älskling var äntligen hemma efter tretton timmar. Han hade hittat hem!
Det trodde jag aldrig att han skulle lyckas med. Vi bor själva 30 mil från min släkting, och han har bara varit där en gång förut.
Nu kunde jag äta, och hunden fick köttbullar och sin egen mat.
Gissa om vi var lyckliga!
Tragedin hade vänt. Min hund var hemma igen.
Aldrig förut har jag gråtit så mycket. Jag var helt säker på att jag aldrig mer skulle få hem honom, skulle aldrig mer bli glad igen.
På natten låg vi och försökte sova. Så fort vi hörde hunden satte vi oss upp och bara fånflinade.
Igår var han "på tårna" ville inte vara ensam. Han höll ögonen på oss.
Hoppas att han fick sig en minnesbeta, att han aldrig mer gör om det.
Gissa om vi låste dörrarna....
Nu är vi hemma igen, lyckliga. Min hund är hemma!!
Vi var på semester hos en släkting, hade varit där ett par dagar.
En förmiddag hade min man varit ute och gått en promenad med hunden, och vi var inne och fixade en picnickorg.
Rätt som det var hade något av barnen råkat lämna dörren öppen och hunden var borta. Han som inte smiter.
Jag rusade ut direkt, och såg att ett par grannar stod ute på gatan, de hade sett min hund springa förbi. Jag började störtgråta direkt, för det är stora vägar runt byn, bla E20.
Sprang iväg och nästan hyperventilerade, försökte ropa och vissla.
En granne plockade upp mig med bilen, men ingen hund syntes till.
Min man och min släkting hoppade upp på cyklar och for iväg för att leta.
Jag letade en stund till fots, men tog sedan bilen. Ingen hund någonstans. Jag tänkte direkt att jag hade sett min hund för sista gången. Grät störtfloder så jag knappt kunde se något.
Tiden gick och ingen hund dök upp. Vi letade hela tiden.
Efter ca en timme så verkade ingen ha sett honom någonstans.
Jag ringde lokalradion och polisen.
Timmarna gick och vi letade och letade. Huvudet sprängde, jag mådde illa...tänkte hela tiden på min älskling, hemska tankar.
Åkte ut i skogen och letade, ut på E20, överallt, men ingen hund i sikte.
Tänkte på dig Martha, och grät ännu mer, nu var min hund borta.
Tänk om någon snott honom.
Aldrig mer skulle jag få se in i hans vackra, kloka, bruna ögon aldrig mer få en puss. Aldrig mer bli nopprad på, aldrig mer leka, busa, kela.
Jag grät så ögonen stod ut som pingpongbollar. Huvudet sprängvärkte, jag var svimfärdig, kräkfärdig.
Klockan gick och det blev hans mattid. Tänkte på hur han sprang i skogen, rädd, hungrig undrandes vart jag var, varför jag inte kom och hämtade honom.
Efter nästan tolv timmar gick vi en sväng i byn och ropade och visslade. Regnet öste ner. Ingen hund.
Min släkting gick en sväng på en promenadslinga i skogen. När dom kom hem tog vi bilen igen.
Det var kolsvart ute, vi såg ingenting. Bestämde oss för att åka hem och försöka vila lite.
Jag inbillade mig att jag hörde honom hela tiden.
Vi gjorde mat och ställde den på trappan, ställde hans bur där med filten. Jag kastade ut hundgodis vid infarten, ifall han skulle springa förbi.
Gick upp och skulle försöka vila lite. Jag var nästan helt borta av oro. Jag kunde inte med att prata med någon förutom min man. Kunde inte ta emot tröst.
Plötsligt hörde jag - Han är här!
Jag rusade ner, och då kommer han infarande! Jättesmutsig, men välbehållen! Nu grät jag istället av lycka.
Min älskling var äntligen hemma efter tretton timmar. Han hade hittat hem!
Det trodde jag aldrig att han skulle lyckas med. Vi bor själva 30 mil från min släkting, och han har bara varit där en gång förut.
Nu kunde jag äta, och hunden fick köttbullar och sin egen mat.
Gissa om vi var lyckliga!
Tragedin hade vänt. Min hund var hemma igen.
Aldrig förut har jag gråtit så mycket. Jag var helt säker på att jag aldrig mer skulle få hem honom, skulle aldrig mer bli glad igen.
På natten låg vi och försökte sova. Så fort vi hörde hunden satte vi oss upp och bara fånflinade.
Igår var han "på tårna" ville inte vara ensam. Han höll ögonen på oss.
Hoppas att han fick sig en minnesbeta, att han aldrig mer gör om det.
Gissa om vi låste dörrarna....
Nu är vi hemma igen, lyckliga. Min hund är hemma!!