Vilka raser passar in?

[EZMK]

Stämmer säkert hyfsat med historiken men dom har varit godkänd ras i Sverige länge. Buskavel är lite taskigt/rasistiskt sagt dock, det var snarare bruksavel. Men dom har haft stambok ganska länge ändå. Betydligt fler generationer än exempelvis Kigern. Min har vildfångat bara 2 generationer bak.

Vi har flera uppfödare av Irish Cob i Sverige, och avelsdjuren PSSM-testas. Jag har träffat ett 10-tal, dom har alla varit enhetliga och väldigt lika varandra i temperament och byggnad (lite olika storlek dock).

Kan fylla i också att man i ic/tinker avlat fokuserat på just temperament eftersom det var viktigt att hela familjen skulle kunna hantera hästen/ponnyn.

 

[Bison]

Irländare är bra på att ta fram den typen av hästar. Tänker inte på irish cob nu utan deras hästar av cob-typ, ofta robusta, trevliga som går fram överallt. Bra psyke, lagom med gång och lite lagom storlek.

 

[Mabuse]

Jag har mest erfarenhet från fjordhäst, så nu jämför jag två stycken för att belysa lite vad jag menar.

Min uppfödning Hampus gick lös i skogen när jag red ut hans mamma. Mamman gick på grusvägen, Hampus susade runt inne i skogen, uppför och nerför, det knakade och brakade. Han kom på inkallning vid behov.

Min nuvarande ridhäst Ariel växte upp i en platt hage i Sigtuna med sina tre systrar. Sen flyttade hon till en kuperad lösdrift utanför Uppsala, men inte nån ojämn terräng på nåt vis. Vi gick promenader på grusvägar och stigar.

När man red Hampus kunde han ta sig fram precis varsomhelst i skogen. Men lät man honom välja väg, så kunde han verkligen känna efter var det var bäst att gå. Ibland kunde han gå in på en stig, gå några steg och sen backa ut för att välja en annan stig. Tappade han fotfästet på nån hov anpassade han direkt tempot till ett långsammare.

Ariel går förvisso gärna fram i ojämn terräng, men det är med en större möda och hon blir ibland osäker på vilken väg hon ska välja (om inte valet är bortåt eller hemåt, då väljer hon alltid hemåt). Tappar hon fotfästet försöker hon springa ikapp sin balans.

Förstår ni lite hur jag menar? Ingen av dem är ju avlade på just uteritt, men hade man haft det avelsmålet så var Hampus den givna kandidaten.

Jag skulle säga att nordsvenskar är terrängavlade. Alla jag ridit har varit kloka och säkra på foten i terrängen.

Halvblod är mer som du beskriver fjordingarna: beroende på träning och lynne kan de vara kloka terrängmaskiner eller snubbliga stressfior.

 

[Ketrawzc]

Haflinger känner jag att jag inte alls vet avelsmålet på, mer än den klassiska ”en vacker flickas ansikte och kokerskans bak”.

De går mer mot sporthästar. Hittar du Instagramkonton från tex Österrike, Nederländerna och Danmark där rasen är större, så är det riktiga små ferarris!
Sen kan jag inte svara på hur aveln i Sverige ser ut, gissningsvis har de inte kommit lika långt och du kan garanterat hitta både den äldre modellen men även sportigare varianter.

 

[Nepenthe]

Rocky mountain balanserar lite nära gångartsaveln precis som islandshäst. Men det kanske inte är lika uttalat iofs, finns det gångartstävlingar för dem i USA?

Quarter blir ju westernridning även om det finns lite trail hos en del. Samt såklart lite ranch, men är det uttalat ”ut i skogen”?

Haflinger känner jag att jag inte alls vet avelsmålet på, mer än den klassiska ”en vacker flickas ansikte och kokerskans bak”.

Jamen här i sverige finns inga gångartstävlingar för dem.

Ranchhästarna verkar folk rida ut endel. Jag har ridit i två stall med westernhästar och där red vi ofta ut i flera timmar. Ville någon följa med fanns de alltid en häst att låna även om en va nybörjare. En kunde känna sig trygg på deras rygg och de va inga problem att ta sig fram i skogarna. Ingen rädsla för varken tung trafik eller tåg. Inga rädslor för lösa hundar, rida genom kohagar mm

 

[Roheryn]

Spontant. Islandshästen ? Lever fritt och enbart "hållen" för transportering ? Skogsmulle i kvadrat enligt mej =)
Plus den har de "kallblodiga" kriterierna dvs ögon i varje hov och lagom mankhöjd

Jag har islandshästar som jag både rider och hobbyavlar lite. Och det finns gott om islandshästar som fyller kriterierna för att vara utmärkta hobby- och uterittshästar. Jag håller dessutom med dig om det där med mankhöjden - det ÄR väldigt praktiskt med en häst i behändig storlek! Och till skillnad från flera av kallblodsraserna så är islandshästen avlad för ridning sedan många, många generationer (det är först i modern tid som det kommit körbara vägar på Island, så ridning har varit sättet att ta sig lite längre sträckor). Avelsmålet är inte specifikt "skogsmulle" utan ungefär "en frisk och hållbar ridhäst som är robust men ändå elegant, en mångsidig häst med fem gångarter". Med det sagt så skulle jag dock tro att den genomsnittliga islandshästen har lite för mycket vilja och framåtbjudning för den genomsnittliga "skogsmulleryttaren" och personligen så tycker jag ju att det är gångartsridningen som är det roliga, inte att lufsa runt i skogen. Och jag skulle bli genuint ledsen och tycka att man tappade islandshästens själ om avelsfokus blev "skogsmulle".

 

[Kaching]

Henson är "skapad" för hästturism och uteritter

 

[Fabian In Memoria]

Jag har mest erfarenhet från fjordhäst, så nu jämför jag två stycken för att belysa lite vad jag menar.

Min uppfödning Hampus gick lös i skogen när jag red ut hans mamma. Mamman gick på grusvägen, Hampus susade runt inne i skogen, uppför och nerför, det knakade och brakade. Han kom på inkallning vid behov.

Min nuvarande ridhäst Ariel växte upp i en platt hage i Sigtuna med sina tre systrar. Sen flyttade hon till en kuperad lösdrift utanför Uppsala, men inte nån ojämn terräng på nåt vis. Vi gick promenader på grusvägar och stigar.

När man red Hampus kunde han ta sig fram precis varsomhelst i skogen. Men lät man honom välja väg, så kunde han verkligen känna efter var det var bäst att gå. Ibland kunde han gå in på en stig, gå några steg och sen backa ut för att välja en annan stig. Tappade han fotfästet på nån hov anpassade han direkt tempot till ett långsammare.

Ariel går förvisso gärna fram i ojämn terräng, men det är med en större möda och hon blir ibland osäker på vilken väg hon ska välja (om inte valet är bortåt eller hemåt, då väljer hon alltid hemåt). Tappar hon fotfästet försöker hon springa ikapp sin balans.

Förstår ni lite hur jag menar? Ingen av dem är ju avlade på just uteritt, men hade man haft det avelsmålet så var Hampus den givna kandidaten.

Får mig att tänka på jämförelse mellan mitt belgiska varmblod som gick fram överallt på uteritt, även ”dyhålet” som många hästar vägrade gå igenom och fjordstoet som tvekade vid minsta vattenpöl! Dyhålet kom vi aldrig förbi.

 

[Nepenthe]

Jag har även ridit två islandshästar som nog klådde alla de andra raser jag ridit på att ta sig fram överallt. De kan ju varit en tillfällighet men de kände av dåligt underlag även när jag red rakt ut i skogen. Därav undvek vi att gå ner oss på ett ställe där kompisens varmblod trampa genom.

Men min quarter var även hon väldigt klok på olika underlag och gick att rida i stentrappor o upp på berg. Bra hovar o oskodd gjorde henne väldigt stabil på hovarna

Men islandshästen var en sån som alltid hittde hem med. Jag red vilse ibland och sen lät jag bara han leda vägen när jag inte visste hur vi skulle ta oss hem o på nått sätt hitta han vägen varje gång

 

[the_connemara]

Ville bara flika in ang uppväxt. Även vid obduktion så är det faktiskt skillnad på hästar som växt upp kuperat och "fått ögon i fötterna", nervbanorna eller vad det nu heter var grövre. Som motorväg för snabba fötter med koll på läget! Riktigt coolt tyckte jag Det går ju alltså inte generellt att helt hämta in en tråkig uppväxt förstod jag det som man såklart ändå en förmåga som alltid kan utvecklas I viss grad ändå.

 

[Habina]

Ville bara flika in ang uppväxt. Även vid obduktion så är det faktiskt skillnad på hästar som växt upp kuperat och "fått ögon i fötterna", nervbanorna eller vad det nu heter var grövre. Som motorväg för snabba fötter med koll på läget! Riktigt coolt tyckte jag Det går ju alltså inte generellt att helt hämta in en tråkig uppväxt förstod jag det som man såklart ändå en förmåga som alltid kan utvecklas I viss grad ändå.

Det där är sååå coolt! Jag är glad att mina uppfödningar fått ta sig fram i skog och mark både i lösdrift och på äventyr. Storm slår tex Ariel med längder när det gäller att hitta ”rätt” väg framåt.

 

[the_connemara]

Det där är sååå coolt! Jag är glad att mina uppfödningar fått ta sig fram i skog och mark både i lösdrift och på äventyr. Storm slår tex Ariel med längder när det gäller att hitta ”rätt” väg framåt.

Jag hade helt missat det tills för några år sedan! Men verkar ju stämma bra med erfarenheten liksom. Blev ändå så fascinerad

 

[warg]

Min ras, lusitanon, har en tämligen bruksinriktad avel - rasen avlas för att vara användbar. Det innebär dessutom att den avlas för lite olika användingsområden. Det finns hästar lämpliga för gårdsarbete, för tjurfäktning, för nöjesridning och för tävling. Våra fyra är alla relativt olika men har hög användbarhet, god inställning till arbete och faktiskt också utmärkt terränggående som gemensamma egenskaper (min man sa en gång att de är en lamborghini och en landrover i samma paket). Det vanligaste är dessutom att de går ute i flock rejält stora hagar de första tre levnadsåren, vilket säkert bidrar till landroveregenskaperna.

 

[miumiu]

Kanske inte enbart avlade för skogsridning, men trevliga allroundhästar med bra psyke är väl till exempel Morgan, Knabstrupper och Tori? Där lämpar sig säkert många även för skogsridning. Sen tycker jag många av westernraserna verkar vara stabila skogshästar.

Min egen häst är New Forest och lämpar sig utmärkt för skogsridning, men han är ju avlad för att kunna prestera inom både hoppning och dressyr. Det kommer han dock inte göra med mig

 

[Roheryn]

Jag har även ridit två islandshästar som nog klådde alla de andra raser jag ridit på att ta sig fram överallt. De kan ju varit en tillfällighet men de kände av dåligt underlag även när jag red rakt ut i skogen. Därav undvek vi att gå ner oss på ett ställe där kompisens varmblod trampa genom.

Men min quarter var även hon väldigt klok på olika underlag och gick att rida i stentrappor o upp på berg. Bra hovar o oskodd gjorde henne väldigt stabil på hovarna

Men islandshästen var en sån som alltid hittde hem med. Jag red vilse ibland och sen lät jag bara han leda vägen när jag inte visste hur vi skulle ta oss hem o på nått sätt hitta han vägen varje gång

Framförallt islandshästar som är uppvuxna på Island brukar vara helt fantastiskt säkra på foten och även väldigt duktiga på att hitta hem Avels- och unghästar lever ju där väldigt fritt på enormt stora ytor så de måste helt enkelt träna upp de förmågornafrån tidig ålder .

 

[Sassy]

Irish draught avlas för att vara en stabil allroundhäst som alltid ska kunna ta sig fram och vara trevlig att rida . Typiskt "ta med tanten på jakritt".

Balanserade gångarter som ska vara behagliga att sitta på, hoppar bra, säkra på foten. Motor men inte nerv.

 

[Nepenthe]

Framförallt islandshästar som är uppvuxna på Island brukar vara helt fantastiskt säkra på foten och även väldigt duktiga på att hitta hem Avels- och unghästar lever ju där väldigt fritt på enormt stora ytor så de måste helt enkelt träna upp de förmågornafrån tidig ålder .

Den grabben jag red mest vet jag inte om han va född här eller på island.
Men han reds tyvärr(?) som en vanlig häst bara så jag kände ingen direkt tölt eventuellt pass i han. Helt underbar va han o ja saknar honom än.
Snarifax(?) fux med ljus man o svans.

 

[Habina]

Irish draught avlas för att vara en stabil allroundhäst som alltid ska kunna ta sig fram och vara trevlig att rida . Typiskt "ta med tanten på jakritt".

Balanserade gångarter som ska vara behagliga att sitta på, hoppar bra, säkra på foten. Motor men inte nerv.

Nu börjar tråden vandra iväg känner jag. Jag pratar alltså inte om allroundhästar, utan där avelsmålet uttalat är rida på tur ute i skogen. Irish draught är dessutom draghäst i grunden.

Just nu ligger Rocky mountainhäst och islandshäst närmast att ha uteritter som avelsmål. Även om bägge också har gångartsfokus.

 

[Roheryn]

Den grabben jag red mest vet jag inte om han va född här eller på island.
Men han reds tyvärr(?) som en vanlig häst bara så jag kände ingen direkt tölt eventuellt pass i han. Helt underbar va han o ja saknar honom än.
Snarifax(?) fux med ljus man o svans.

Det är väldigt, väldigt få islandshästar som genetiskt saknar förmåga till tölt/pass. Däremot är det nog många som inte går i tölt/pass om de inte tränats till det. Dvs den genetiska förmågan finns, men måste "plockas fram" av en tränare som vet vad hen gör. Och ja, jag uppskattar ju gångarterna och träningen av dem så jag tycker det är "tyvärr" om man missar den delen av hästens utbildning

 

[Roheryn]

Nu börjar tråden vandra iväg känner jag. Jag pratar alltså inte om allroundhästar, utan där avelsmålet uttalat är rida på tur ute i skogen. Irish draught är dessutom draghäst i grunden.

Just nu ligger Rocky mountainhäst och islandshäst närmast att ha uteritter som avelsmål. Även om bägge också har gångartsfokus.

Islandshästen kommer aldrig ha avelsmålet "rida på tur ute i skogen" - det finns (nästan) inte skog på Island... Och den isländska hästkulturen är stark och gammal - islänningarna har "alltid" tävlat i att ha den finaste, snabbaste, bästa hästen och det har präglat rasen lika mycket som ön och naturen i sig med stora ytor, knöliga lavafält, storm, snö och vulkanutbrott. Som jag skrev förut tycker jag att islandshästens själ skulle gå förlorad om vi bara hade uteritt som avelsmål.