Säkert, han vet iallafall att det är nåt särskilt på gång och han blir väldigt positivt på g, i hantering lika lugn och cool som vanligt, står och myser med pappa när man lastat ur och så. Förhoppningsvis sänder jag ut bra signaler då!
Fast jag har faktiskt väldigt sällan upplevt samma stissiga temperament hos travare i tävlingskondis som hos dressyr och hopphästar som avlats "högt i blod". Jag tycker travarna brukar vara bland de mest lätthanterliga hästarna som finns, inklusive hobbyponnier.
Jag har bokstavligen växt upp med travhästar och hängt med travhästar i hela mitt liv. Har aldrig träffat någon som bitit eller sparkats. Ej heller har jag någonsin sprungit på en krubbitare, luftsnappare eller vävare i ett travstall!
Det har jag gjort.
Jag har träffat på fler "stissiga" fd travare än de extremt lugna alla pratar om. Nu har jag en fd elittravare själv hemma (min första, var tidigare halvblodsnörd) och han kräver absolut sin människa. Tycker han inte om någon visar han det tydligt, det går liksom inte att missförstå, och vem som helst kan inte hantera/rida honom hur som helst.
Samma här. Inte så svåra att hantera så sett men stissiga. Sen är det några som har varit farliga.
Dom jag har träffat som varit såna är just hästar som går på banan. Dom har inte ändrat sig nått nämnvärt efter banan heller
Så kan det absolut vara. Har haft honom i drygt 3 år och de senaste 2 åren har vi turats om att vara sjuka/skadade. Han är absolut inte farlig men har en väldig intregritet och vet vad han vill. Jag önskar vi båda får vara friska så vi någon gång kommer igång ordentligt igen. Han är såå rolig att rida.
Jag har träffat på både och. Så det är inte bara stissiga.
Jag tror faktiskt inte det är att förmänskliga, jag tror det är ett avelsresultat. Vi avlar ju på de hästar som gillar att tävla, är det då märkligt att de hästar som avlas för sporten gillar sporten? Hopphästar tycker ju ofta det är roligt att hoppa, arbetshästar gillar att dra, och så vidare. Hästar som gillar att tävla blir ju i regel bättre tävlingshästar än de som inte gör det, så avlar man på bra tävlingsindivider får man nog tävlingsglädje lite på köpet, så att säga. Jag har suttit på en del dressyravlade hästar som är påtagligt nöjda med känslan att alla tittar på dem och verkligen visar det lilla extra då. Och andra som mer är ”Nej men usch, ska alla glo på mig?!”. Jag tycker det verkar vara en del av hästens personlighet, faktiskt. En del älskar att visa upp sig, andra gillar bäst när de får vara en anonym typ i mängden eller bryr sig inte.
De lär sig ju känna igen situationen, men en del hästar älskar det verkligen, de gillar själva tävlingsmomentet, alltså att man får hoppa bana och vända snabbt i omhoppningen, att man får åka till ett nytt ställe och det är lite spännande, och att det är lite extra. De lär sig tävlingsrutinen och gillar det. Andra som gör samma saker med samma ryttare gillar det inte på samma sätt, det tycker det är läskigt att vara själv på banan och allt det nya. Visst kan man vänja dem, men en del gillar själva tävlingssituationen mer än andra, upplever jag.
Nu vet jag ju inte om du menar att det ena eller andra sättet är att föredra, men jag håller ju på med islandshästar, som i allmänhet hanteras lite och sent som unghästar. På Island går de ofta på så stora ytor delar av året att de då knappt har kontakt med människor alls. Och ändå upplever jag dem i allmänhet som extremt lätthanterliga jämfört med ridhästar av SWB-typ. De flesta uppfödare av islandshästar hanterar ju sina unghästar någonting, men som sagt rätt lite och oftast bara i perioder fram till inridningen vid 3 1/2 eller 4 års ålder. Så att hantera mycket och tidigt verkar inte vara avgörande - det kanske är viktigare att göra rätt när man väl gör något? Eller så HAR aveln helt avgörande betydelse?
Tänkte faktiskt samma!
