Förlåt off topic, men när jag var ung för rätt längesedan (...) var ungdomar överlag alltid vänstersympatisörer. Överlag, alltså. Många av mina klasskompisar var vad man kallade r:are (revolutionära), många SKP:are. Idag tycks det ha tippat nästan helt åt höger. Där jag bor (Skåne) är en förfärande majoritet av de unga som får rösta för första gången i höst, SD:are och jag hör eller ser inga som röstar åt vänster. Alls. Enda motvikten är de som tänker Pride och som tack och lov verkar ha ett bredare sätt att resonera.
Jag undrar lite hur det kan ha blivit såhär, men det är som sagt off topic.
Det kan tyckas lite konstigt ja, men de bakomliggande drivkrafterna kanske inte är så olika ändå även om resultatet blir väldigt olikt. Jag spånar fritt, men jag tänker att ungdomar - de som har någon uppfattning om politik- alltid har velat vara lite "rebelliska", mot samhället i stort och särskilt mot sin föräldrageneration.
Jag har väldigt få förstagångsväljare i mitt umgänge, men bland övriga SD-väljare så uppfattar jag att det är ganska vanligt att se sig just som att man protesterar mot etablissemanget, man är modig som vågar säga det ingen annan vågar (att de röstar på SD), de har minsann inte indoktrineras av något universitet utan har gått livets hårda skola o.s.v. Jag tänker att för en del så kan att rösta SD motsvara samma behov av att "fuck you"-protestera som det var att vara punkare, att vara revolutionär etc. under andra årtionden. Inte för alla förstås, men för en del (de som inte är särskilt ideologiskt insatta, utan mer på ett ungdomligt vis följer med sitt umgänge och tidens åsikter).