Vem FAN ska man prata med?

När "bästa vännen" (??) i ett samtal om självmord säger att han blev visst lite upphetsad nu.
Sen, självskadebeteende är faktiskt lite sexigt.

Bra, tack, objektifiera mig mer. Jag är bra på att bli objektifierad, protesterar aldrig, skrattar bort det bara.

Även när det är min bästa vän som just fått ta del av mina självmordstankar.

Ridå.

 

[Grazing]

Alltså alla vänner sårar en nån gång och får en att bli ledsen. Men om dom faktiskt får dej att må dåligt så är det inga vänner. Och Ts:s väns beteende är definitivt inte normalt eller bra. Jo man har alltid råd att välja bort dåliga vänner. Det är samma som att stanna i ett misshandelförhållande. Ja men han är ju faktiskt snäll för det mesta men vill man inte inse så får man sitta i sin skit då. Man har alltid ett val.

Nu skiter jag i den här tråden.

Men det är ju inte bara en dålig vän, det är även en vän vad jag förstod det som faktiskt ställer upp i svåra situationer, det är ju en annan sak om personen bara får en att må dåligt men när det är så blandat. Då är det inte så enkelt.

Att hitta någon i livet som faktiskt ställer upp i ens sämsta situationer i ens sämsta mående och tar sig tid att dra en ur dom värre tankarna, det är ingen genomgående dålig vän. Det är väldigt samtidigt en otroligt bra vän. När det gäller sådant kan man inte bara se till personens sämre sidor.

Hur många har en sådan vän egentligen? Som när man är i sin sämsta stund bara tar sig tid att umgås utan liksom krav eller nånting för att få en att må bättre? Utan att bli bortskrämd eller tycka man är jobbig och hopplös?

Som sagt, är det liksom 90% dåligt beteende och osmakligt beteende av vännen så absolut, då är det bättre att avsluta kontakten men så var det ju inte i detta fallet.

 

[Mia_R]

Det är svårt när den bästa vännen både är ens bästa vän och ens ibland värre fiende. Det är ju lite komplext, ensamheten kan skada mer än vad en klumpig vän gör ibland, är vännen bara korkad och slänger ur sig puckade osmakliga kommenterar i allvarliga situationer så nej, då är det inte mycket att ha kvar i livet. Är det däremot även en vän som faktiskt ställer upp och anstränger sig för en också, då är det svårare, då är det inte någon man bara kan göra sig av med.

Jag har gjort så när det gäller min vän när han är på det sättet att jag lägger på telefonen och säger till honom att han kan höra av sig när han är "normal" igen. Trots allt så bryr han ju sig och vill ju inte såra men eftersom han inte förstår riktigt hur det är att må så dåligt så slänger han ur sig helt fel grejer ibland i fel situationer och allt blir fel.

Du sätter gränser och det behöver TS själv sätta mot sin vän, jättebra att det funkar för dig. Jag hoppas TS kommer orka sätta dem själv mot hennes vän så han blir lite mer lyhörd mot henne och inte bara klampar på.

 

[Problematisk]

Det är helt ok att inte orka allt och du känner bäst själv vad du orkar med som du mår nu.

Jag tror dock för din egen skull att du ska försöka skriva till honom om hur han får dig att må, även han inte klarar av att skärpa till sig mer än några veckor. De veckorna kan ändå göra att du orkar prata mer med honom utan att han är plump mot dig. Självklart ska du inte behöva uppfostra en vuxen man hur man uppför sig, men om han är den ende du kan prata med annars och inte klarar av att byta ut honom mot andra så behöver du sätta gränser, för din egen skull.

Jag är bara rädd för att det kan leda till total tystnad. Jag VET inte, såklart, men OM han blir sur/stött/skäms (ja, det är nog också ett alternativ) så kan det nog bli konstig stämning. Vilket, missförstå mig inte, såklart är rimligt i det läget. Men ändå jobbigt.

Förra gången jag sa ifrån var det lite liknande som för @Grazing att jag sa ifrån/avbröt samtal när han gick över gränsen. Funkade ett tag som sagt, sen fick jag avbryta allt tidigare i samtalen och allt oftare. Inte hållbart liksom.

 

[Problematisk]

Alltså alla vänner sårar en nån gång och får en att bli ledsen. Men om dom faktiskt får dej att må dåligt så är det inga vänner. Och Ts:s väns beteende är definitivt inte normalt eller bra. Jo man har alltid råd att välja bort dåliga vänner. Det är samma som att stanna i ett misshandelförhållande. Ja men han är ju faktiskt snäll för det mesta men vill man inte inse så får man sitta i sin skit då. Man har alltid ett val.

Nu skiter jag i den här tråden.

Tack, gör gärna det.

 

[Problematisk]

Det är svårt när den bästa vännen både är ens bästa vän och ens ibland värre fiende. Det är ju lite komplext, ensamheten kan skada mer än vad en klumpig vän gör ibland, är vännen bara korkad och slänger ur sig puckade osmakliga kommenterar i allvarliga situationer så nej, då är det inte mycket att ha kvar i livet. Är det däremot även en vän som faktiskt ställer upp och anstränger sig för en också, då är det svårare, då är det inte någon man bara kan göra sig av med.

Jag har gjort så när det gäller min vän när han är på det sättet att jag lägger på telefonen och säger till honom att han kan höra av sig när han är "normal" igen. Trots allt så bryr han ju sig och vill ju inte såra men eftersom han inte förstår riktigt hur det är att må så dåligt så slänger han ur sig helt fel grejer ibland i fel situationer och allt blir fel.

Jag kan bara hålla med. Självklart är de dåliga sidorna DÅLIGA, så dum i huvudet är jag inte att jag inte ser det. Men de bra sidorna är ju BRA också! Det är därför det är så svårt. Skulle ensamheten vara ett klart bättre alternativ skulle det gå, men det ÄR det inte. Det ÄR bättre att ha en (periodvis dålig) vän som man kan skriva till nästan när som helst, som har sett en i ens värsta stunder och ändå ställer upp på att träffas och "bara vara" när alternativet annars är att kasta in handduken, än att inte ha nån vän alls och kasta in handduken är ENDA alternativet. Eller? Tänker jag fel nu?

 

[Problematisk]

Men det är ju inte bara en dålig vän, det är även en vän vad jag förstod det som faktiskt ställer upp i svåra situationer, det är ju en annan sak om personen bara får en att må dåligt men när det är så blandat. Då är det inte så enkelt.

Att hitta någon i livet som faktiskt ställer upp i ens sämsta situationer i ens sämsta mående och tar sig tid att dra en ur dom värre tankarna, det är ingen genomgående dålig vän. Det är väldigt samtidigt en otroligt bra vän. När det gäller sådant kan man inte bara se till personens sämre sidor.

Hur många har en sådan vän egentligen? Som när man är i sin sämsta stund bara tar sig tid att umgås utan liksom krav eller nånting för att få en att må bättre? Utan att bli bortskrämd eller tycka man är jobbig och hopplös?

Som sagt, är det liksom 90% dåligt beteende och osmakligt beteende av vännen så absolut, då är det bättre att avsluta kontakten men så var det ju inte i detta fallet.

Det här är den enda vän jag har som sett mina sämsta sidor OCH stannat kvar. Ja, han är ett as ibland också. Men inte bara och det är ju det som gör det så svårt!
Det och att alla andra vänner har försvunnit längs vägen. Jag förstår dem, menar inte så, men det begränsar ju mina valmöjligheter liksom.

 

[Mia_R]

Jag är bara rädd för att det kan leda till total tystnad. Jag VET inte, såklart, men OM han blir sur/stött/skäms (ja, det är nog också ett alternativ) så kan det nog bli konstig stämning. Vilket, missförstå mig inte, såklart är rimligt i det läget. Men ändå jobbigt.

Förra gången jag sa ifrån var det lite liknande som för @Grazing att jag sa ifrån/avbröt samtal när han gick över gränsen. Funkade ett tag som sagt, sen fick jag avbryta allt tidigare i samtalen och allt oftare. Inte hållbart liksom.

Har du tänkt på att han kanske provocerar dig med flit, för att han vill att du ska bli arg och säga ifrån och inte bara vara ledsen? Att han vill att du ska sätta gränser?

 

[Problematisk]

Har du tänkt på att han kanske provocerar dig med flit, för att han vill att du ska bli arg och säga ifrån och inte bara vara ledsen? Att han vill att du ska sätta gränser?

Det tror jag verkligen inte. Han är inte så bra på att respektera gränser iallafall, så varför skulle han?

 

[Mia_R]

Det tror jag verkligen inte. Han är inte så bra på att respektera gränser iallafall, så varför skulle han?

Jag vet inte, jag känner ju ingen av er och vet inte mer än det du skriver här + att du själv skriver att det är mycket som du inte berättar om er vänskapsrelation. Det var en reflektion, jag vet att jag själv kan bli irriterad på folk som inte säger ifrån om de stör sig på något jag gör omedvetet.

 

[macbeth]

Ursäkta om jag blir för närgången nu, men var det inte du som skrev på buke för ett tag sedan om en vän som sexuellt ofredade dig, tafsade på dig osv? Om det är så blir jag än mer orolig för dig

Oavsett så tycker jag ändå att du gör bäst i att försöka bryta med den här vännen igen, men jag förstår precis hur svårt det är. Har varit där själv, mått psykiskt dåligt, varit väldigt ensam och isolerad och valt destruktiva förhållanden framför total ensamhet, försökt att bryta men fallit tillbaka igen. Det är jättesvårt, jag vet, men den bistra sanningen är att det kommer bli än svårare för dig att bli frisk så länge någon i din närhet drar ner dig.
Du kanske måste förbereda dig mentalt på att det kommer bli jobbigt och ensamt en tid först? Bestäm dig för att det är okej att din sociala aktivitet är begränsad till buke och artighetsfraser på hundpromenader till en början, låt det ta tid att hitta nya vänner och försök att inte nedslås av de som visar ointresse.
Jag tycker själv det kan vara svårt att hitta nya vänner, ibland känns det som att när man kommit upp i en viss ålder har de flesta redan ett etablerat kontaktnät och lite intresse för nya vänner utöver ytlig bekantskap, men ge inte upp! Det går, även om det kan ta lite tid att hitta någon man klickar med. Men försök att socialisera dig så gott du kan under tiden, så du känner dig mindre ensam och lättare kan avstå din destruktiva "vänskap". Finns det någon kusin/faster/mormor du kan ta en fika med? Som någon sa, hjälpa till i ett soppkök är jättebra sätt att träffa andra, och ibland söker flyktingorganisationer folk som bara kan komma och umgås med nyanlända så de får lära känna folk i det nya landet och öva på svenska. Kan vara värt att kolla på anslagstavlor på bibliotek och liknande, inland eftersöks det folk som kan ta ut pensionärer på promenader och hjälpa dem att handla etc. Eller kanske kan du hitta en häst du kan få komma och pyssla lite med om du ex inte har råd med ridlektioner eller medryttarhäst? Jag vet att det är lätt att ge upp när man får bakslag, speciellt om man mår psykiskt dålig och är extra skör, men ge inte upp!

 

[Lillgrådis]

Jag kan bara hålla med. Självklart är de dåliga sidorna DÅLIGA, så dum i huvudet är jag inte att jag inte ser det. Men de bra sidorna är ju BRA också! Det är därför det är så svårt. Skulle ensamheten vara ett klart bättre alternativ skulle det gå, men det ÄR det inte. Det ÄR bättre att ha en (periodvis dålig) vän som man kan skriva till nästan när som helst, som har sett en i ens värsta stunder och ändå ställer upp på att träffas och "bara vara" när alternativet annars är att kasta in handduken, än att inte ha nån vän alls och kasta in handduken är ENDA alternativet. Eller? Tänker jag fel nu?

Såklart att nästan alla vänner har någon grej som man kanske stör sig lite på, men det måste ju ändå sluta med en balansräkning som tydligt ligger på plus. Inte bara för att "det är någon vem som helst" och ett alternativ för att slippa vara ensam utan för att JUST DEN personen har sidor som innebär plus för JUST DIG.

"Män är inga projekt" är en gammal och vis Bukesanning. Jag tillämpar den även så att "vänner är inga projekt". Vänner tillför något positivt i mitt liv, är framför allt omtänksamma, snälla/smarta/intressanta och roliga att prata med. Eller så skiter jag i det. Har de de sådana plussidor, så förlåter det en hel del minus. Men det är inte mitt - eller ditt - ansvar att återkommande behöva instruera vuxna personer i grundläggande beteendefrågor för att kunna stå ut med dem.

För mig är det en djup minuspost i balansräkningen att inte visa normal hövlighet och respekt, eller att trampa så enormt över gränser som i detta fall. Ännu värre tillsammans med en allmän oförmåga att lyssna och vilja begripa och reda ut saker när du säger ifrån, oavsett om det beror på ointresse eller allmän dumhet eller självupptagenhet eller någon diagnos.

Det är också ett sådant bestående enormt minus, så jag har svårt att se något som väger upp det. "Toxic friends" är inte vänner i egentlig mening, det är mer som parasiter. Och parasiter leder inte till något bra.

Som andra redan sagt så är det i sig något som drar ner dig och ditt mående djupt, att inte bli respekterad och inte bli lyssnad på, med respekt för din integritet. Även om det finns eller funnits bra inslag i kontakten andra gånger, så är det som helhet bara nedbrytande.

Vill du ändå ge det en chans så säg ifrån på allvar - och en sista gång - att jag accepterar inte detta, skärp dig eller så bryter jag kontakten. Och stå fast vid det. Det är ett steg att sätta gränser och ta tillbaka den självrespekt du förtjänar.

 

[mandalaki]

För mig hade det nog varit ett mindre bekymmer att jag blev objektifierad än att någon tyckte självskadebeteende/självmordstankar var sexigt. Jag skulle betrakta personen som störd.

 

[Grazing]

Det här är den enda vän jag har som sett mina sämsta sidor OCH stannat kvar. Ja, han är ett as ibland också. Men inte bara och det är ju det som gör det så svårt!
Det och att alla andra vänner har försvunnit längs vägen. Jag förstår dem, menar inte så, men det begränsar ju mina valmöjligheter liksom.

Jo men precis, så är det för mig med. Dom andra två bra vännerna jag har som jag haft länge, dom är kvar för att jag döljer ena sidan av mig, tror inte dom orkat i längden om dom visste om hur jag mådde en stor del av tiden. Jag kunde nästan inte med sist jag var inne på psyk ens att berätta det för någon annan vän, men med denna vännen så är det en helt annan sak, känns otroligt tryggt och naturligt att berätta saker och ting. Han är dessutom kontakten som vården har om det händer något med mig, det är han som vill att dom ska ringa honom om det är något.

Sådana vänner är så otroligt svårt att hitta, men visst när dom har sådana dubbla sidor så blir man både förvirrad och sårad ibland men det som är tryggt och bra står över det för trots att jag ibland kan tycka mig bara vara ett sexobjekt för honom i vissa fall så bryr han sig verkligen genuint om mig också.

Det är så svårt att förklara sådana vänner tycker jag.

 

[tuaphua]

För mig hade det nog varit ett mindre bekymmer att jag blev objektifierad än att någon tyckte självskadebeteende/självmordstankar var sexigt. Jag skulle betrakta personen som störd.

Håller med! Det reagerade jag rejält på. För mig är det liksom lite som någon som är pedofil i hur gärna jag vill umgås med dem, dvs inte alls under några omständigheter.
Man går i gång på att folk lider, skadar sig och tom mår så dåligt att de vill dö. Helt stört i mina ögon.
Det är saker jag bara inte kan kompromissa med när det gäller de jag har relationer med. Det spelar ingen roll hur många andra plus de har iom att inget kan väga upp något sånt.

 

[Blimblom]

Läste fel...