P
Pepparn
Kommer ihåg när jag för några år sedan först stötte på distans på "riktigt" genom att läsa Elisabeth Hjortvids bok. Wow, tänkte jag, jag har hittat grenen för mig. Det är detta jag letat efter hela mitt hästliv. Natur, lång och långsam träning och horsemanship. Dessa ryttare sätter verkligen hästens bästa i centrum och så hade jag plötsligt en hel hög distansryttare som förebilder.
Men ju mer jag läser och hör, desto fler faller bort från min lista över idoler. Vart tog den långsamma träningen vägen? Vart tog hästens bästa vägen? För mig är det inte imponerande att snabbt ta sig upp i klasserna på en, enligt mig, alldeles för ung häst. Lång långsam träning hörs som ett mantra i distanssammanhang men när väl "tävlingskåtheten" slår till är detta budskap som bortblåst. Och vad sänds för signaler till nybörjare, som jag själv?
Till er som inte känner igen sig i min, kanske något överdrivna bild, ovan: ni är fortfarande mina förebilder.
/Karin
Men ju mer jag läser och hör, desto fler faller bort från min lista över idoler. Vart tog den långsamma träningen vägen? Vart tog hästens bästa vägen? För mig är det inte imponerande att snabbt ta sig upp i klasserna på en, enligt mig, alldeles för ung häst. Lång långsam träning hörs som ett mantra i distanssammanhang men när väl "tävlingskåtheten" slår till är detta budskap som bortblåst. Och vad sänds för signaler till nybörjare, som jag själv?
Till er som inte känner igen sig i min, kanske något överdrivna bild, ovan: ni är fortfarande mina förebilder.
/Karin