Vart drar ni gränsen för fysiska fel?

Jag har ju en hund som anses vara frisk och sund.

Men min papillon har så mycket päls att det är ett problem. Han har det jobbigt i värme och pälsen tovar sig till kakor. Långt ifrån det som jag definierar som"spanielpäls" - och det är ju en liten spaniel.

Jag förutsåg inte pälsbekymret när jag köpte papillon. Har bara träffat phalener och pappisar med tunnare och fullt funktionell päls.

När jag rekat i rasgrupper på facebook så anser tydligen många att det är oväsentligt att pälsen är ett problem och tycker tvärtom att det är fint med mycket hår.
 
För att man hittat den ras som passar en bäst skulle jag tro?

Det är min anledning till att äga dobermann, trots dcm.
Jag har ju (peppar peppar) hittils haft friska hundar men det vet man ju aldrig om det ändras tyvärr.

Jag tycker det är mer märkligt att man köper ur samma linjer om och om igen om man fått sjuka hundar, än att man stannar i rasen.

Nu tänkte jag ju mer på människor som drabbats av att deras hund har dålig hälsa, så här alla dina varit friska är du ju inte riktigt exemplet. :)

Having said that, är det inte påfrestande att ha i bakhuvudet att dina hundar kan drabbas? Är det något du lägger mycket energi på?
 
Nu tänkte jag ju mer på människor som drabbats av att deras hund har dålig hälsa, så här alla dina varit friska är du ju inte riktigt exemplet. :)

Having said that, är det inte påfrestande att ha i bakhuvudet att dina hundar kan drabbas? Är det något du lägger mycket energi på?
Jag har gjort vad jag kan för att undvika sjukdomen genom att välja friska linjer, och har från och med i år börjat hjärttesta för att fånga upp i tid. Utöver det så oroar jag mig inte, livet är för kort för det!
 
Nu har jag ju två av de raser som nämns i tråden, så tydligen har jag väl inga gränser för vad jag låter mina hundar genomlida :o

ESS sägs ha problem med ”ektropi”. Gissar att det är ektropion som menas? En snabb slagning på avelsdata ger mig hela två hundar sedan 2001-01-01 med diagnosen. Det är heller inget man strävar efter och rasklubben avråder från avel på drabbade individer. Med detta har jag svårt att se ektropion som ett rasproblem eftersom det varken är särskilt vanligt eller något man strävar efter.

Personligen ser jag ett större problem med de tunga öronen som faktiskt strävas efter. Det är inte helt ovanligt med öronproblem. Öronen var en orsak till att jag tvivlade på att köpa ESS, men efter att ha avvägt för- o nackdelar mellan olika raser så vägde ändå springers fördelar tyngst för mig. För mig är det viktigt att ha en hund som passar mig och mitt liv bra, då kan jag stå ut med att tvätta öron då och då så min hund slipper få problem. Min hund slipper lida och jag slipper ha ett problematiskt liv med en ras som inte passar mig :)

Flat sägs ha djupliggande ögon och ja, det finns hundar i rasen som har det. Det är dock inget de lider av och något som uppfödarna jobbar för att förbättra. Sedan 2019 finns inte rasen längre med i SRD vilket talar för antalet djupliggande ögon är förbättrat. Så att vissa individer har ett ”problem” som de inte lider av, ser jag inte som ett problem. Speciellt inte när aveln går åt rätt håll.

Ett stort problem i rasen är ju dock cancer. Nu har vi aldrig haft en flat med cancer, peppar peppar, trots att vi haft rasen sen 80-talet. Men visst finns det. Rasklubben tillsammans med SLU jobbar med problemet och jag fortsätter gärna köpa flattar för att jag älskar rasen, den passar mig perfekt, och jag stöttar mer än gärna jobbet med att försöka göra den friskare. ”Fördelen” men cancer är att det oftast går ganska fort och man kan ta bort hunden så den slipper lida. Det är inget hunden behöver lida med hela sitt liv för att människan strävar efter det.
 
Finns det faktiska studier som stöttar detta?
Jag vet att det brukar påstås men har inte sett något.

Korsband är ju i högsta grad ärftligt men jag tycker sällan man ser någon korrelation mellan knävinkel och korsbandsskador i de linjerna jag vet om som har problem med korsbandsskador.
Jag vet att chow chow ofta har problem med korsbanden, men är det pga vinkeln bak eller för att man har hög andel korsbandsskador av annan anledning?
Andra ser en korrelation (de två första träffarna när jag googlar på svenska)

"Orsaken till att korsbandsskador uppstår är inte helt fastställd. Bidragande orsaker till korsbandsskador är inflammationer i knäleden samt raka bakbensvinklar." https://www.anicura.se/globalassets/se/varmdo-djurklinik/artiklar/korsbandskada-hos-hund.pdf (Samma artikel har Anicura spridit även i andra fora, så detta är inte "bara" en lokal veterinär)

"Oftast är dock grundorsaken en nedbrytande (degenerativ) ledsjukdom som uppkommer på grund av förslitningsskador då leden inte är riktigt stabil, ledvinklarna är för dåligt utvecklade eller en kärlskada har uppkommit i korsbandet" http://www.rottweilerklubben.se/wp-content/uploads/2017/02/Korsbandsskador-hos-hund-2017.pdf
 
Nu har jag ju två av de raser som nämns i tråden, så tydligen har jag väl inga gränser för vad jag låter mina hundar genomlida :o

ESS sägs ha problem med ”ektropi”. Gissar att det är ektropion som menas? En snabb slagning på avelsdata ger mig hela två hundar sedan 2001-01-01 med diagnosen. Det är heller inget man strävar efter och rasklubben avråder från avel på drabbade individer. Med detta har jag svårt att se ektropion som ett rasproblem eftersom det varken är särskilt vanligt eller något man strävar efter.

Personligen ser jag ett större problem med de tunga öronen som faktiskt strävas efter. Det är inte helt ovanligt med öronproblem. Öronen var en orsak till att jag tvivlade på att köpa ESS, men efter att ha avvägt för- o nackdelar mellan olika raser så vägde ändå springers fördelar tyngst för mig. För mig är det viktigt att ha en hund som passar mig och mitt liv bra, då kan jag stå ut med att tvätta öron då och då så min hund slipper få problem. Min hund slipper lida och jag slipper ha ett problematiskt liv med en ras som inte passar mig :)

Flat sägs ha djupliggande ögon och ja, det finns hundar i rasen som har det. Det är dock inget de lider av och något som uppfödarna jobbar för att förbättra. Sedan 2019 finns inte rasen längre med i SRD vilket talar för antalet djupliggande ögon är förbättrat. Så att vissa individer har ett ”problem” som de inte lider av, ser jag inte som ett problem. Speciellt inte när aveln går åt rätt håll.

Ett stort problem i rasen är ju dock cancer. Nu har vi aldrig haft en flat med cancer, peppar peppar, trots att vi haft rasen sen 80-talet. Men visst finns det. Rasklubben tillsammans med SLU jobbar med problemet och jag fortsätter gärna köpa flattar för att jag älskar rasen, den passar mig perfekt, och jag stöttar mer än gärna jobbet med att försöka göra den friskare. ”Fördelen” men cancer är att det oftast går ganska fort och man kan ta bort hunden så den slipper lida. Det är inget hunden behöver lida med hela sitt liv för att människan strävar efter det.
Och för att tillägga; Min gräns går när man i aveln strävar efter att föda upp hundar som lider.
 
Korsband är ju i högsta grad ärftligt men jag tycker sällan man ser någon korrelation mellan knävinkel och korsbandsskador i de linjerna jag vet om som har problem med korsbandsskador.
Jag vet att chow chow ofta har problem med korsbanden, men är det pga vinkeln bak eller för att man har hög andel korsbandsskador av annan anledning?
Finns flera studier som visar att en rak knävinkel är en bidragande faktor till korsbandsruptur.
Det du de facto gör vid en operation är att korrigera vinkeln så att lutningen blir mindre (TTA och TPLO).
 
Finns det faktiska studier som stöttar detta?
Jag vet att det brukar påstås men har inte sett något.

Korsband är ju i högsta grad ärftligt men jag tycker sällan man ser någon korrelation mellan knävinkel och korsbandsskador i de linjerna jag vet om som har problem med korsbandsskador.
Jag vet att chow chow ofta har problem med korsbanden, men är det pga vinkeln bak eller för att man har hög andel korsbandsskador av annan anledning?
Om jag jämför med för ett antal år sedan så har jämthunden fått väldigt raka bakbensvinklar. De har också blivit större och tyngre. Om detta har något samband med att jag upplever att vi ser fler korsbandsskador på dem har jag inget vetenskapliga belägg för men det är iaf min upplevelse.
 
Om jag jämför med för ett antal år sedan så har jämthunden fått väldigt raka bakbensvinklar. De har också blivit större och tyngre. Om detta har något samband med att jag upplever att vi ser fler korsbandsskador på dem har jag inget vetenskapliga belägg för men det är iaf min upplevelse.
Det ska tilläggas att jag inte tycker att för raka vinklar är bra, men jag tror att de flesta raser har andra orsaker till korsbandsskador än vinklarna.

Och nä den typen av ändring i exteriören är inte bra såklart.
 
Snabb googling får upp denna artikel https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4431160/ där det även hänvisas till flera andra referenser gällande detta. Med det sagt så innebär inte rak knävinkel automatiskt korsbandsskada, då det finns flera faktorer till att skadan uppkommer där den allra största är ärftlighet.
Det är lite så jag tänker.
Jag tror att folk stirrar sig lite för blinda på vinklarna helt enkelt.

Tack, ska läsa i natt!
 
Det här är jätteintressant, eller i brist på bättre ordval, och något jag gått runt och tänkt på sista tiden, hur folk tänker som vill ha hund av osunda raser.

Tänker där man mer eller mindre får räkna med att hunden har diverse problem och inte blir särskilt gammal.

Jag kan förstå om det är ens första hund, eller första hund av den rasen att man kan köpa med hjärtat, har läst om problemen på pappret så att säga men inte inser hur det *är* att ha en kroniskt sjuk hund, att man rycktes med av gulliga valpbilder ochh inte tänkte på att göra research, eller litade på en uppfödare som bedyrade att det är inte så farligt. Jag har själv gjort det misstaget när jag var ung och fått betala med hjärtesorg.

Men de personer som skaffar hund efter hund av samma ras, där de är helt ok(?) med att hunden inte kan andas, inte kan röra sig normalt, att den troligt kommer att dö av cancer i förtid eller där tänderna trillar ur munnen. Hur tänker man då? Älskar man rasen så mycket att man inte kan tänka sig någon annan överhuvudtaget och är ok med att hunden har sämre livskvalitet under sitt liv? Eller tänker man att man hade otur men att nästa ska vara frisk? Är det normaliserat med höga försäkrings och veterinärkostnader och diverse inskränkningar i hundens liv?

Jag tror den enorma kärnfrågan här för mig är varför man inte vill ha(?) en friskare hund som mår bättre, kan göra mer, lever längre och kostar mindre.

Jag vill genuint förstå, för jag fattar helt enkelt inte..

Precis så jag har också funderat massor på detta senaste tiden. Ännu mer efter att ha träffat den enligt mig väldigt sjuka mopsen i fredags.

Visst finns det friskare/friska individer av de flesta raser men i vissa raser är ju andelen hundar som blir sjuka/påverkade av ett rasbundet problem extremt hög och jag förstår inte hur man är villig att ta den chansen, en del tar den chansen gång på gång också. Jag har nog dock mindre problem med sjukdomar där tiden från insjuknande till insomnande är mycket kort ex vid DCM även om det såklart är lika trist för ägaren så blir lidandet för hunden mycket kortare än exempelvis för en trubbnos med andningsproblem som kan leva i många år med detta.

Jag skulle önska att man innan man köpte valp av vissa raser (kanske SRD-raserna) var tvungen att leva en eller några dagar med den rasens vanligaste hälsoproblem. Skulle alla som köper en trubbnos få prova att gå med begränsade luftvägar via en andningsmask så skulle förhoppningsvis få köpa en sen om den inte har rejält lång nos. Samma med andra exteriöra överdrifter som alldeles för mycket hud, hängande ögonlock, inåtrullande ögonlock osv.
 
Jag kom nu att tänka på en bild jag skapade för ett tag sedan, just för att illustrera sånt här. Jag tycker det är ett otroligt intressant ämne!

Här har jag alltså med hjälp av photoshop och ritplatta, ritat själva siluetten av två saluki och sedan tagit bort själva grundbilden för att de inte ska gå att identifiera (och när jag frågade några väl insatta vänner om de kunde se vilka hundar det var så gissade alla fel, trots mina beskrivningar av hundarna :D )
202844322_548928389440089_5298231288335554997_n.jpg

Till vänster ser vi en saluki som varit extremt framgångsrik på lure coursing, som alltså är vinthundarnas bruksprov, där de jagar en låtsashare på fält. Det är det mest jaktlika vi har här i Sverige när det handlar om deras sätt att jaga. Den hunden var otroligt snabb, vände blixtsnabbt och hade en otrolig uthållighet.

Till höger har vi en saluki som är internationell utställningschampion och som använts i avel. Jag vet nästan inget om hunden jag ritat av, men hunden har just den kroppstyp jag beskrev i mitt tidigare inlägg. Titta på hundarnas ryggar, hur långt bakom sig de har bakbenen, halsansättningen, halslängd m.m. Lägg därefter till att hunden av modellen till höger ofta är tyngre också, och många är även ännu längre i kroppen. Självklart kommer en del av det från hur handlern väljer att visa upp hunden, men det är den här bilden som presenteras på utställningar, det är den bilden som läggs upp på facebook, i annonser osv, det är så de vill att hundarna ska se ut och det är så de avlar för att försöka få hundarna att vara.

Även OM någon handler hade lyckats ställa mina hundar på det sättet och någon hade fotograferat det så hade jag vägrat använda de bilderna, just för att de varit så missvisande (nu har vi försökt i studiesyfte och inte lyckats, men med utställningsträning kanske det skulle gå att få till något liknande åtminstone med min ena...). Folk med den här typen av hund presenterar hundarna såhär överallt hela tiden, högst medvetet, och det är också livliga diskussioner inom rasen om att det här inte är sunt och bra. Men ja, det är inte vad som ses som osunt när folk tittar runt i utställningsringarna. Inte än iaf.
Jag kan säga så mycket att jag kan inget om din ras, men bilden till vänster såg jag genast som en racer-hund som kan vända på en femöring medan den till höger ser mer "hundlik" ut i formen, hundar med den formen har inte hastighet som främsta egenskap. Tråkigt att det har blivit så att man försöker ta bort grunden hos hunden- det är ju det som är just den rasen.
 
Jag undrar också vad som menas med att ”dra gränsen” eller ”acceptabelt”. Men jag kan förstås skriva en liten uppsats om mina åsikter och tankar ändå! :D

Jag tycker att det är oacceptabelt när direkta defekter, som i sig orsakar lidande, t ex extrem trubbnosighet, blivit något som ses som naturligt i en ras och både defekt och lidande(t ex att sitta och sova, ljudlig andning eller svår värmekänslighet) betraktas som något rastypiskt. Då måste både SKK och samhälle kräva en omedelbar och genomgående förändring, med inkorsning av andra raser om det inte går att förbättra läget utan att utarma den egna avelsbasen för mycket(vilket lär behövas i de flesta extremraser).

I raser där det finns en variation i utseende, där spannet sträcker sig från ett mer extremt utseendemässigt till ett mer ”normalt”, men utseendet i sig inte har samma tydliga koppling till sjukdomstillstånd, tycker jag att man bör se till att aveln riktar sig bort från det extrema. T ex genom ändrad bedömning på utställning eller, ännu hellre, en avel som fokuserar mindre på utseende och som främst riktar in sig på och premierar god mentalitet och funktion. Här ser jag schäfer som ett bra exempel. E-linjer har t ex som grupp sämre HD-statistik än brukslinjer, men HD är ett problem även hos de senare så det finns ingen direktkoppling mellan utseende och HD. Och eftersom jag tycker att schäfern ska vara en arbetande ras tycker jag inte att man ska sortera ut hundar utifrån utseende - åt något håll. Extremutseenden lär försvinna ändå.

(Det finns förstås schäferfolk som hävdar att e-schäferns utseende är det ideala för en brukshund, precis som det finns colliefolk som försöker få brister i mentaliteten hos collie till något rastypiskt och rentav positivt. Det gäller nog alla raser. Men i inget av fallen premieras dessa hundar i de utvärderingar som trots allt finns för att mäta vad dessa människor påstår - mentalitet och arbetsförmåga.)

Helst skulle jag se exteriörbeskrivning för alla raser som utgick mindre från rasstandard och mer från funktion. Dock med förbehållet att få saker helt skulle utesluta från avel; med tanke på behovet av genetisk variation bör man vara försiktig med att sålla bort för många hundar. Av den anledningen tycker jag att man ska se till helheten hos en hund, även vid fysiska brister som jag är direkt allergisk mot, t ex veka handlovar. Har de tillräckligt att tillföra rasen kan även dessa användas i väl genomtänkt och utvärderad avel.

När det kommer till hälsoproblem mer generellt så anser jag att det är viktigt att inte försöka åtgärda alla problem samtidigt. I första hand ska man fokusera på det/de som orsakar mest lidande. Övriga kan man under tiden nöja sig med att få en marginell förbättring av eller kanske bara se till så att de inte ökar - eller i några fall faktiskt inte bry sig särskilt mycket om alls.
Som exempel kan jag ta collie. Där är mentaliteten ett problem som orsakar mycket lidande för individer som har problem med olika rädslor. Det är alltså viktigt att arbeta med att förbättra för att minska risken att hundar drabbas.

Hur stort lidande ett tillstånd orsakar i en ras kan man titta på utifrån både faktorerna hur vanligt det är och hur stort lidande en drabbad hund utsätts för i form av smärta, ångest och dylikt.
Hos collie finns ett ögontillstånd som kallas CEA, collie eye abnormality. En mycket stor andel av alla collier bär på anlag för detta, faktiskt så stor att det skulle vara omöjligt att avla bort utan att totalhaverera rasen när det gäller både alla andra hälsoproblem och genetisk variation. Faktum är att majoriteten av alla collier man ögonlyser i Sverige(d v s alla som föds här) har CEA i någon form. Lyckligtvis har den absoluta merparten en form av CEA, CRD, som i sina mildare former inte påverkar deras tillvaro alls eftersom ögonens synfält överlappar varandra. Ett fåtal har en allvarligare form av CEA, som i sin tur ökar risken för näthinneavlossning och i ett fåtal fall leder CEA alltså just till detta eller blödningar i ögat. Det är dock som sagt sällsynt. Så trots att CEA är så utbrett är det få hundar i rasen som utsätts för lidande pga denna sjukdom.

Naturligtvis vill jag se inkorsningsprojekt i många fler raser redan nu för att öka den genetiska variationen. Det skulle underlätta avel för sundare hundar.

Slutligen till var min egen, personliga gräns går. Jag vill ha en hund med en sund exteriör, utan överdrifter. Inte bara för att extrema utseenden kan orsaka hälsoproblem eller kräva massa extraarbete i form av päls/öron/ögonvård utan för att jag tycker att den typen av hundar är finast. Naturligtvis är hälsostatus i rasen också en faktor när jag väljer ras och valp.
 
Det ska tilläggas att jag inte tycker att för raka vinklar är bra, men jag tror att de flesta raser har andra orsaker till korsbandsskador än vinklarna.

Och nä den typen av ändring i exteriören är inte bra såklart.
När du själv reagerade så starkt på att någon påstod att vinklarna var en bidragande orsak och att människor överdriver betydelsen, får du också gärna länka till forskning som stödjer detta. Vilka faktorer är enligt dig viktigare för att hunden ska ha en predisposition till korsbandsskador och vilka studier grundar du det på?
 
Having said that, är det inte påfrestande att ha i bakhuvudet att dina hundar kan drabbas? Är det något du lägger mycket energi på?

Jag tycker däremot (till skillnad mot @Wingates ;)) att det är jobbigt att risken finns att min hund kan drabbas av DCM och dö när som helst typ. Dessutom dog min hunds mamma i DCM förra sommaren vilket har ökat på min ångest ännu mer, och gör att jag stundtals tvekar om jag ska fortsätta med dobermann eller ej, Det betyder ju inte att min kanske drabbas just av det, men risken finns ju iom det finns i linjerna. Å andra sidan kan han lika gärna bli överkörd imorgon och dö, så man kan ju inte gå runt och oroa sig i onödan, men det är lättare sagt än gjort ibland. 😬 Tyvärr finns det ingen ras som faller mig i smaken lika mkt som en dobbis och alla raser har ju sina problem.
 
Min egen ras har också några hälsoproblem att se upp med men anses ändå relativt frisk jämfört med många andra raser. Det finns ganska stora skillnader i exteriören i rasen också men än så länge inga riktiga extremer.

Stora skillnader i exteriör i en ras kan faktiskt ses som positivt om det inte gäller uppdelning i olika rastyper(som show vs arbete) utan det bara är utseendet som varierar mellan olika individer.

Likriktning är dåligt. Genom att arbeta för att få en så konform rastyp som möjligt är risken mycket stor att hundarna liknar varandra genetiskt även i andra avseenden - den genetiska variationen minskar.
 
Jag tycker däremot (till skillnad mot @Wingates ;)) att det är jobbigt att risken finns att min hund kan drabbas av DCM och dö när som helst typ. Dessutom dog min hunds mamma i DCM förra sommaren vilket har ökat på min ångest ännu mer, och gör att jag stundtals tvekar om jag ska fortsätta med dobermann eller ej, Det betyder ju inte att min kanske drabbas just av det, men risken finns ju iom det finns i linjerna. Å andra sidan kan han lika gärna bli överkörd imorgon och dö, så man kan ju inte gå runt och oroa sig i onödan, men det är lättare sagt än gjort ibland. 😬 Tyvärr finns det ingen ras som faller mig i smaken lika mkt som en dobbis och alla raser har ju sina problem.

Vad jobbigt!

Håller tummarna att din hund får vara frisk!

Jag tänkte själv i de banorna när jag var yngre och hade mindre sunda raser, att jag verkligen älskade vissa aspekter av rasen, men jag måste ju säga att nu när jag har en väldigt frisk och sund ras är att det är otroligt skönt och jag har helt och hållet fallit för rasen, även om den inte hade samma initiella wow-faktor som andra raser för mig.

Jag respekterar fullt att ingen ras faller dig lika mycket i smaken som dobbis, men det kanske ändå finns raser som är good enough att få en chans?

Tycker också att din sista kommentar är lite missvisande om jag ska vara ärlig. Visst är det så att alla raser har sina problem, men graden av problem varierar ju enormt, och vissa raser även om de börjar bli få tack vare människors jäkligt märkliga avelsprioriteringar har ju så små problem att man kan vara rätt säker på att få en frisk hund som lever ett långt liv.
 
Det ska tilläggas att jag inte tycker att för raka vinklar är bra, men jag tror att de flesta raser har andra orsaker till korsbandsskador än vinklarna.

Och nä den typen av ändring i exteriören är inte bra såklart.

Jag tror att jag är med på hur du tänker. (Eller så är jag helt off eftersom jag är så inne på avelsbiten.)

För raka vinklar är inte bra, men när man avlar är det bättre att fokusera just på korsbandsskador än enskilda faktorer som kan påverka risken att drabbas av dem. På så vis kommer inte bara exteriöra brister utan även andra ärftliga komponenter inkluderas.

Något sådant? Eller ska jag gå och begrava mig i Avelsdata?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Vilken försäkring?
  • Uppdateringstråd 30
  • Oseriös avel 2023

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp