Vart drar ni gränsen för fysiska fel?

Jag tror att många människor inte rör sig själva särskilt mycket. De märker inte att deras hunds fysik inte duger, för de låter aldrig hunden anstränga sig. Jag tror också att människor inte inser hur tålig en hund är och vilken varningssignal det är när en hund inte rör sig.

Sedan tror jag att en hel del hundar skulle hålla bättre om människorna var mer fysiska, vilket jag tror skulle ge ökad förståelse för uppvärmning och nedvarvning etc.
 
Min gräns går absolut vid exteriöra avvikelser som orsakar lidande. Har svårt för extrema uttryck av alla sorter. Hundar ska ha nos, de ska inte ha så mycket hud att det krävs specialvård av hudveck eller att man syr upp ögonlock på valpar.
Det är svårare med sjukdomar som inte syns på en gång ex allergier. Nu är ju allergier så vanligt hos många raser att man nästan ser det som normalt att de kliar sig.
Mentalitet är en annan sak. Ska man behöva leva sitt hela liv rädd? Tänkte på det när jag gjorde BPH med min hund i förra veckan. Är ju inga extrema saker hunden utsätts för där men att det finns Hundar som inte klarar av detta som används i avel är skrämmande.
 
Jag tror att jag är med på hur du tänker. (Eller så är jag helt off eftersom jag är så inne på avelsbiten.)

För raka vinklar är inte bra, men när man avlar är det bättre att fokusera just på korsbandsskador än enskilda faktorer som kan påverka risken att drabbas av dem. På så vis kommer inte bara exteriöra brister utan även andra ärftliga komponenter inkluderas.

Något sådant? Eller ska jag gå och begrava mig i Avelsdata?
Fast då har du problemet - bland chowchow uppstår de flesta korsbandsskador i fyra-fem årsåldern eller senare. Och då har många hundar redan varit i aveln i två-tre år. (Nu tog jag det exemplet eftersom det var den senaste rasen jag googlar).

OM man inte rensar ut hundar med tillräckligt hög predisposition innan en skada/sjukdom uppkommer - då bör man inte sätta djuren i avel förrän man har "facit".
 
Fast då har du problemet - bland chowchow uppstår de flesta korsbandsskador i fyra-fem årsåldern eller senare. Och då har många hundar redan varit i aveln i två-tre år. (Nu tog jag det exemplet eftersom det var den senaste rasen jag googlar).

OM man inte rensar ut hundar med tillräckligt hög predisposition innan en skada/sjukdom uppkommer - då bör man inte sätta djuren i avel förrän man har "facit".

Och där har man problemet med att man inte väntar lite innan en hund får sin första kull. Det finns ingen anledning till varför en hanhund ska vara yngre än 4, helst ännu äldre, när han får sin första kull.

Men framförallt måste avel för att bekämpa multifaktoriella tillstånd ske med en helhetssyn, där man inte bara tittar på den enskilda individen som går i avel. När det gäller sjukdomar som drabbar hunden lite senare i livet får man titta extra noga på tidigare generationer och äldre syskon/halvsyskon, oavsett om det handlar om korsbandsskador hos chow chow eller cancer hos flattar.
 
Det är väl lite som att många trubbnosar har en kort karriär i utställningsringen. Man slutar ställa dem innan de börjar låta alltför illa.
Man kanske skulle behöva göra som hos Cavalierer där man ofta väntar med att sätta in dem i avel. Ju äldre hund utan blåsljud desto bättre.
 
Det ska tilläggas att jag inte tycker att för raka vinklar är bra, men jag tror att de flesta raser har andra orsaker till korsbandsskador än vinklarna.

Det är ju väldigt debatterat inom boxer i alla fall vad som är den primära orsaken. Vi hade 20+ år av knäledsröntgen för att jaga artroser, men till och med när vi fick ner de på några få procent så fortsatte korsbanden att gå sönder lite högre upp i åldern. Nu har vi inofficiell röntgen samt att det ska göras en studie vid SLU. Pratade mycket med Gustaf Svensson på Blå Stjärnan efter Breezes två TPLO-operationer och han kunde inte säga vad orsaken var i vårt fall eller vad som är huvudorsaken hos boxer. Jag är själv inne på för långa ligament ihop med för raka vinklar, men det lär vi inte komma åt med nuvarande program men kanske den nya studien kan hjälpa lite där.

Och där har man problemet med att man inte väntar lite innan en hund får sin första kull. Det finns ingen anledning till varför en hanhund ska vara yngre än 4, helst ännu äldre, när han får sin första kull.

Fertilitet? Går uppfödarutbildningen just nu och enligt den boken sjunker fertiliteten för hanar ganska fort efter 3-4 års ålder.
 
Vad jobbigt!

Håller tummarna att din hund får vara frisk!

Jag tänkte själv i de banorna när jag var yngre och hade mindre sunda raser, att jag verkligen älskade vissa aspekter av rasen, men jag måste ju säga att nu när jag har en väldigt frisk och sund ras är att det är otroligt skönt och jag har helt och hållet fallit för rasen, även om den inte hade samma initiella wow-faktor som andra raser för mig.

Jag respekterar fullt att ingen ras faller dig lika mycket i smaken som dobbis, men det kanske ändå finns raser som är good enough att få en chans?

Tycker också att din sista kommentar är lite missvisande om jag ska vara ärlig. Visst är det så att alla raser har sina problem, men graden av problem varierar ju enormt, och vissa raser även om de börjar bli få tack vare människors jäkligt märkliga avelsprioriteringar har ju så små problem att man kan vara rätt säker på att få en frisk hund som lever ett långt liv.
Förstår hur du menar, men skillnaden mellan dobermann och andra raser är att hunden inte lider av att falla ihop och dö. Det är ju mest jobbigt för ägaren om vi ska vara krassa. Skulle aldrig skaffa en ras där hunden lider fysiskt under sitt liv. Om vi kollar på schäfer så är vanliga problem t.ex. höftlledsdysplasi och klåda/allergier, rottisar har problem med både armbågar och höftleder osv. De friskaste brukshundarna jag faktiskt känner är just dobbisar. Tar dock gärna emot exempel på andra friska bruksraser. Alla mina vänner som har diverse hundraser (rottis, schäfer, malle, staffe, bc etc) har problem och min hund är frisk som en nötkärna och trevlig mentalt. För att få dobermannen ännu friskare och råda bot på just DCM, så behövs det ju fler valpköpare för att bredda avelsbanken sas, så att sluta köpa dom gynnar ju inte rasen heller. Ingen lätt fråga men lite så tänker jag, :)
 
Det är ju väldigt debatterat inom boxer i alla fall vad som är den primära orsaken. Vi hade 20+ år av knäledsröntgen för att jaga artroser, men till och med när vi fick ner de på några få procent så fortsatte korsbanden att gå sönder lite högre upp i åldern. Nu har vi inofficiell röntgen samt att det ska göras en studie vid SLU. Pratade mycket med Gustaf Svensson på Blå Stjärnan efter Breezes två TPLO-operationer och han kunde inte säga vad orsaken var i vårt fall eller vad som är huvudorsaken hos boxer. Jag är själv inne på för långa ligament ihop med för raka vinklar, men det lär vi inte komma åt med nuvarande program men kanske den nya studien kan hjälpa lite där.



Fertilitet? Går uppfödarutbildningen just nu och enligt den boken sjunker fertiliteten för hanar ganska fort efter 3-4 års ålder.

Är man orolig för fertilitet kan man ju frysa in sperma men även om fertiliteten går ner så kan de ju fortfarande producera avkomma i de flesta fall långt upp i åren. Är det så att fertiliteten går ner så drastiskt att de inte lyckas få avkommor efter fyra års ålder så kanske den inte är så mycket att avla på ändå?
Nessies pappa var över tio år när han blev pappa till henne och jag har aldrig upplevt att uppfödare är nämnvärt bekymrade över åldern på hanen när de ska para.
 
Fertilitet? Går uppfödarutbildningen just nu och enligt den boken sjunker fertiliteten för hanar ganska fort efter 3-4 års ålder.

Finns det någon hänvisning? Hittar ingenstans där det påstås att fertiliteten på hanar skulle sjunka särskilt mycket redan vid en så ung ålder. En professor vid SLU säger att hanar generellt är fertila till tio års ålder, även om sjukdomar, medicinering osv kan påverka fertiliteten negativt. Det nämns också att spermakvaliteten kan bli sämre när hunden blir äldre, vilket framför allt påverkar om man vill frysa in sperma och att det ofta inte funkar särskilt bra ”när de kommer upp i nio till tio års ålder, även om de fortfarande skulle ha normal fruktsamhet vid vanlig parning.”
 
Förstår hur du menar, men skillnaden mellan dobermann och andra raser är att hunden inte lider av att falla ihop och dö. Det är ju mest jobbigt för ägaren om vi ska vara krassa. Skulle aldrig skaffa en ras där hunden lider fysiskt under sitt liv. Om vi kollar på schäfer så är vanliga problem t.ex. höftlledsdysplasi och klåda/allergier, rottisar har problem med både armbågar och höftleder osv. De friskaste brukshundarna jag faktiskt känner är just dobbisar. Tar dock gärna emot exempel på andra friska bruksraser. Alla mina vänner som har diverse hundraser (rottis, schäfer, malle, staffe, bc etc) har problem och min hund är frisk som en nötkärna och trevlig mentalt. För att få dobermannen ännu friskare och råda bot på just DCM, så behövs det ju fler valpköpare för att bredda avelsbanken sas, så att sluta köpa dom gynnar ju inte rasen heller. Ingen lätt fråga men lite så tänker jag, :)
Fast om man tittar på avelsdata så har genomsnitts dobbisen inte bättre HD-status än genomsnitts schäfern. Bland schäfer har 60-80% av de röntgade HD A eller B - dobbisarna ligger något lägre, men är färre, så ungefär lika (utom i fjol då 12 hundar röntgades och 7 hade C eller sämre. Inga A eller E höfter)

Jag funderade på om dobbisarna löper mindre risk att få problem med dåliga höfter
 
Fast om man tittar på avelsdata så har genomsnitts dobbisen inte bättre HD-status än genomsnitts schäfern. Bland schäfer har 60-80% av de röntgade HD A eller B - dobbisarna ligger något lägre, men är färre, så ungefär lika (utom i fjol då 12 hundar röntgades och 7 hade C eller sämre. Inga A eller E höfter)

Jag funderade på om dobbisarna löper mindre risk att få problem med dåliga höfter

Statistiken som kommer upp automatiskt är inte på röntgenår, utan födelseår. :)

Det var alltså inte så illa att bara 12 dobbisar röntgades förra året, däremot har bara 12 av de som föddes förra året röntgats än.
 
Fast om man tittar på avelsdata så har genomsnitts dobbisen inte bättre HD-status än genomsnitts schäfern. Bland schäfer har 60-80% av de röntgade HD A eller B - dobbisarna ligger något lägre, men är färre, så ungefär lika (utom i fjol då 12 hundar röntgades och 7 hade C eller sämre. Inga A eller E höfter)

Jag funderade på om dobbisarna löper mindre risk att få problem med dåliga höfter
Dobermann har mindre kliniska problem iaf då rasen inte har slappa leder. C hos dobermann är pga lite grunda skålar allt som oftast.
Vi har i princip inga ED fel istället.
 
Lite intressant för ED röntgas få hundar bland dobbisarna men de är i regel helt rena (schäfer drygt 80% rena). Bättre framställ, mindre benägenhet till pålagring eller slump? (Underlaget är litet för slutsatser, men ger spännande hypoteser)
 
Förstår hur du menar, men skillnaden mellan dobermann och andra raser är att hunden inte lider av att falla ihop och dö. Det är ju mest jobbigt för ägaren om vi ska vara krassa. Skulle aldrig skaffa en ras där hunden lider fysiskt under sitt liv. Om vi kollar på schäfer så är vanliga problem t.ex. höftlledsdysplasi och klåda/allergier, rottisar har problem med både armbågar och höftleder osv. De friskaste brukshundarna jag faktiskt känner är just dobbisar. Tar dock gärna emot exempel på andra friska bruksraser. Alla mina vänner som har diverse hundraser (rottis, schäfer, malle, staffe, bc etc) har problem och min hund är frisk som en nötkärna och trevlig mentalt. För att få dobermannen ännu friskare och råda bot på just DCM, så behövs det ju fler valpköpare för att bredda avelsbanken sas, så att sluta köpa dom gynnar ju inte rasen heller. Ingen lätt fråga men lite så tänker jag, :)
Måste bara inflika att inte bortse från det faktum att DCM kan vara ett kraftigt lidande och ångest för hunden. Det är verkligen inte så att alla hundar som drabbas av DCM dör knall fall. Många utvecklar hjärtsvikt och får problem att andas pga vätska i lungorna. Det kan vara ett ganska utdraget förlopp och att inte kunna andas ordentligt är stor ångest för hunden.
 
Lite intressant för ED röntgas få hundar bland dobbisarna men de är i regel helt rena (schäfer drygt 80% rena). Bättre framställ, mindre benägenhet till pålagring eller slump? (Underlaget är litet för slutsatser, men ger spännande hypoteser)
De röntgas inte för att vi inte har problem.

Det sägs att det är pga exteriören, iom att det har så tajta armbågar men jag har ingen studie att backa upp det med på rak arm.
 
Måste bara inflika att inte bortse från det faktum att DCM kan vara ett kraftigt lidande och ångest för hunden. Det är verkligen inte så att alla hundar som drabbas av DCM dör knall fall. Många utvecklar hjärtsvikt och får problem att andas pga vätska i lungorna. Det kan vara ett ganska utdraget förlopp och att inte kunna andas ordentligt är stor ångest för hunden.
Absolut,generellt hos dobermann är dock plötslig död vanligare vad jag vet även det såklart finns de så får hjärtsvikt. Jag har hört hostandet hos en sån hund och det var fruktansvärt.
Att inte låta det gå så långt är dock ett ägaransvar.

Hjärttest hjälper ju mycket för att fånga det i tid dock!
 
Absolut,generellt hos dobermann är dock plötslig död vanligare vad jag vet även det såklart finns de så får hjärtsvikt. Jag har hört hostandet hos en sån hund och det var fruktansvärt.
Att inte låta det gå så långt är dock ett ägaransvar.

Hjärttest hjälper ju mycket för att fånga det i tid dock!
DCM kan ju dock drabba alla raser, så ville mest inflika att det absolut kan vara ett stort lidande för hunden och såklart inte ska tas lätt på

Hjärttester är ett bra medel, men som du ju vet så kan hunden utveckla DCM ändå även fast testet är negativt. Men ja, för hundens skull hellre dö knall fall än pga hjärtsvikt.
 
Absolut,generellt hos dobermann är dock plötslig död vanligare vad jag vet även det såklart finns de så får hjärtsvikt. Jag har hört hostandet hos en sån hund och det var fruktansvärt.
Att inte låta det gå så långt är dock ett ägaransvar.

Hjärttest hjälper ju mycket för att fånga det i tid dock!
Precis, och tror de flesta som är intresserade av sin hunds hälsa och rasen hjärttestar sina hundar regelbundet, så man hinner upptäcka ev avvikelser och hjärtfel i tid. @Wingates har precis hjärttestat sin för första gången och jag ska testa min nu också nu när han har åldern inne. :)
 
Nessies pappa var över tio år när han blev pappa till henne och jag har aldrig upplevt att uppfödare är nämnvärt bekymrade över åldern på hanen när de ska para.

Jag har upplevt det motsatta med boxeruppfödare, dvs att man är oroliga för att fertiliteten sjunker med åldern. Till en lite äldre tik tar man gärna en yngre hane.

Finns det någon hänvisning? Hittar ingenstans där det påstås att fertiliteten på hanar skulle sjunka särskilt mycket redan vid en så ung ålder. En professor vid SLU säger att hanar generellt är fertila till tio års ålder, även om sjukdomar, medicinering osv kan påverka fertiliteten negativt. Det nämns också att spermakvaliteten kan bli sämre när hunden blir äldre, vilket framför allt påverkar om man vill frysa in sperma och att det ofta inte funkar särskilt bra ”när de kommer upp i nio till tio års ålder, även om de fortfarande skulle ha normal fruktsamhet vid vanlig parning.”

Nej, fanns tyvärr ingen hänvisning. Boken säger dock samma, att de är fertila upp till tio års ålder men har sämre spermakvalité för att det är färre friska spermier. Tycker det borde påverka både vid vanlig parning och när man fryser in, även om det så klart påverkar mer vid frysning. För där rekommenderas man ju att inte göra det senare än 5.
 
Jag har upplevt det motsatta med boxeruppfödare, dvs att man är oroliga för att fertiliteten sjunker med åldern. Till en lite äldre tik tar man gärna en yngre hane.



Nej, fanns tyvärr ingen hänvisning. Boken säger dock samma, att de är fertila upp till tio års ålder men har sämre spermakvalité för att det är färre friska spermier. Tycker det borde påverka både vid vanlig parning och när man fryser in, även om det så klart påverkar mer vid frysning. För där rekommenderas man ju att inte göra det senare än 5.

Även riktigt unga hanar har färre friska spermier...

Jo, det är just professorn vid SLU som jag citerar i mitt inlägg som rekommenderar att man samlar sperma för infrysning mellan 2-5 års ålder. Men det handlar som sagt att sperman inte klarar infrysningen, inte att fertiliteten generellt skulle sjunka markant efter denna ålder.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp