Sv: Vårmammor 2010 del 12!
Jag är inte gravid, men drömmer konstiga drömmar ändå. Inatt var jag tex i new York och bodde på ett ställe där alla kunde se in på toan när man var där.
Måste bara avreagera mig. Selma har ju varit jättedålig nu i tre dagar, idag verkar hon vara mycket bättre tackolov, och enda gångerna hon har sovit har varit på mig = jag har knappt haft något liv eller kunnat sova något. Det här i kombination med bantning gör att man inte har mycket energi kvar.
Inatt ville jag pröva att låta Selma sova i sin säng, hon sover mycket bättre där och var pigg och glad, men nej, det tyckte sambon verkade hemskt. 1 natt till i vår säng. Till saken hör det att Selma är som en virvelvind i vår säng och har svårt att slappna av i vår säng när hon är frisk. Bad därför min sambo att komma in och lägga sig i sängen när hockeyn var slut, men nej, då ska han sova i soffan för han sover så dåligt när Selma sover i vår säng... När Selma vaknat två gånger av hans snarkningar och jag gått ut och väckt honom två gånger så ledsnade jag och sa att han fick gå och lägga sig i vår säng för att det här gick inte.
Då kommer han och säger att han har så svårt att sova när Selma är i sängen och då säger jag att jag tycker att vi ska pröva att lägga henne i hennes säng, men nej, då är jag en hemsk mamma som ska lämna henne sjuk och ensam? Jag säger att jag inte orkar mer, efter två sömnlösa nätter och dagar så är jag verkligen helt slut och kan han inte ligga i sängen så kan jag inte sova för då far selma runt. Vid det här laget är jag redan ganska sur på honom. Då kläcker han ur sig att han minsann haft svårt att sova också och aftnar verkar ha glömt att han hjälpte mig med henne i 1h igårkväll när jag sa att jag var tvungen att ta en powernap om jag skulle klara natten, sen så säger han, på fullt allvar, att om jag inte klarar av att ha henne på nätterna så får hon sova hos hans mamma.
Då tycker jag att han är skämt som blandar in hans mamma. Hans kommentar är att det inte är någon idé att jag säger något mer, för han tänker ändå inte svara. Grrr. Efter det bemötte jag honom på samma sätt, FY vad ARG jag är på honom. Han tycker på allvar att det är lika, om inte mer, synd om honom för att han minsann också fått hjälpa till.
Jaja, nu har jag fått skriva av mig, känns lite bättre iaf.