Sv: Vårmammor 2010 & Co del 17!
(Delvis svar till Doris: )
Hemma har jag som sagt känt mig trygg, trots mörker, men tryggheten försvann den där natten i oktober för två år sen då vi kom hem till ett länsat hus. Det tog nog närmare ett år innan det började kännas ganska okej ändå. Tiden läker ju alla sår och det blir hela tiden bättre och bättre. Det som sitter kvar är just rädslan för att någon ska bryta sig in när jag är ensam hemma. Speciellt eftersom jag gärna går och lägger mig tidigare än de flesta. Jag vet ju att inbrottet skedde strax före kl 21 och i normala fall hade jag mycket väl kunnat gått och lagt mig redan om jag varit ensam.
När Vilgot föddes (6 månader efter händelsen) blev det nog snarare bättre än sämre. Jag fick annat att fokusera på och jag tvingades gå upp på natten och byta blöja, sitta och pumpa i vardagsrummet osv. Dessutom var det ju vår då så kvällarna blev ljusare.
Så känner jag också. När jag bodde hemma tvingades jag ju att cykla vart jag än skulle och då blev man ju härdad, även om jag inte gillade det. Sen när jag fick bil har jag ju aldrig varit ensam i mörkret. Men det är inte mörkret i sig jag är rädd för, utan människor. Jag tycker det är jätteotäckt att ensam möta någon på en öde plats. Det är många gånger jag varit livrädd på mina löparrundor här ute på landet, och speciellt på mornarna. De med hund är ju ute för att rasta hunden = ofarliga människor. Men de som bara strosar omkring, eller kör sakta med bilen, tror jag är ute efter att mörda mig.Jag upplever att jag blir räddare och räddare.
(Delvis svar till Doris: )
Hemma har jag som sagt känt mig trygg, trots mörker, men tryggheten försvann den där natten i oktober för två år sen då vi kom hem till ett länsat hus. Det tog nog närmare ett år innan det började kännas ganska okej ändå. Tiden läker ju alla sår och det blir hela tiden bättre och bättre. Det som sitter kvar är just rädslan för att någon ska bryta sig in när jag är ensam hemma. Speciellt eftersom jag gärna går och lägger mig tidigare än de flesta. Jag vet ju att inbrottet skedde strax före kl 21 och i normala fall hade jag mycket väl kunnat gått och lagt mig redan om jag varit ensam.
När Vilgot föddes (6 månader efter händelsen) blev det nog snarare bättre än sämre. Jag fick annat att fokusera på och jag tvingades gå upp på natten och byta blöja, sitta och pumpa i vardagsrummet osv. Dessutom var det ju vår då så kvällarna blev ljusare.