Världen krymper

Ibland vet jag inte varför jag sitter och skriver här. Den kakafoni med kommentarer som blir efter dagboksinläggen är rätt jobbig. Men samtidigt är det min ventil och mitt sätt att rensa hjärnan, även om allt jag tänker på inte går att skriva om.

Jag har pratat med Seniorens ägare idag. Det är lika bra att jag slutar rida helt. Jag har dåligt samvete för det och känner mig som en svikare. Ägaren hinner inte hålla igång båda hästarna själv och det är svårt att hitta medryttare här. Hon har bett mig försöka hjälpa till ett tag till, tills hon hittar en annan lösning.

Men vad jag ska göra med resten av mitt liv, vet jag inte. Allt är tungrott. Drömmarna är liksom nerstoppade i någon byrålåda och jag orkar knappt tänka tanken på att gå ut och skörda i trädgården utan blir mest stressad över det hela. Och jag trivs inte i mitt hem heller. Huset är så mörkt då det saknas söderfönster. Det finns bara i badrummet och i hallen på övervåningen. Att bara ha ett fönster åt öster, ett fönster åt väster och två små fönster åt norr ger inte tillräckligt med ljus. Köket är husets största rum och det har bara ett pyttelitet fönster åt norr. Ska jag få in ljus från söder måste jag riva båda verandorna och badrummet. Och allt är slitet inomhus och jag orkar inte ta tag i det heller. Sen känns det ofta ganska rått inomhus även om det är 20 grader inne. De där söderfönstren hade kunna släppa in värme och ljus i huset.

Men om jag säljer hela skiten så vore det som att ge upp en dröm jag kämpat för i 20 år. Och om jag hyr ut det, vart ska jag ta vägen? Ska jag ge upp alla drömmarna helt och hållet? Vem är jag då? Bara ett tomt skal utan mening eller mål? Ibland leker jag med tanken att hyra ut huset, säga upp mig och sticka iväg och volontärjobba någonstans. Men det skulle bli förfärligt lite pengar att leva för. Jag kommer ju trots allt ändå att få fortsätta amortera då lånen är bundna 1½ år till. Och skulle jag bli sjuk, då skulle det gå riktigt illa ekonomiskt. Då skulle jag inte kunna volontärjobba längre.

Sen har jag ju ingen som helst anknytning till orten jag bor på. Det är ensamt. Väldigt ensamt. Och jag orkar inte ens prata med folk. Det är ingen idé. Jag kan liksom ändå inte tänka mig att någon står ut med mig i längden. Det är ju liksom bara titta på hur min (obefintliga) bekantskapskrets ser ut.

 

[Mabuse]

Men du, det är en dagbok inte en diskussionstråd. Du har som sagt varit jäkligt hård på Magiana och det brast. Testa att ha lite empati och förståelse för att du gick över gränsen. I vanliga fall hade hon kanske bara kunnat skaka av sig men hon mår dåligt. Då är det väldigt lätt att ta i mer än vad man normalt hade gjort. Det är rätt fult av dig att fortsätta att driva din linje när Magiana sagt att hon inte mår bra av dina inlägg.

Hon ser dem ju inte, hon har mig på ignore. Så det är inte henne jag pratar med.

 

[Shaggy]

Hon ser dem ju inte, hon har mig på ignore. Så det är inte henne jag pratar med.

Så vem pratar du då med?

 

[Alexandra_W]

@Magiana får du någon medicinering mot depressionen? (Antidepressiva alltså). Har det diskuterats eller du funderat på det? Om inte skulle jag göra det. Nej det är inga mirakel i pillerform, och nej allt kommer inte kännas bra. Men de kan hjälpa till med en "botten". Men faller inte lika långt ner, inte lika djupt.

I övrigt fortsätter jag med en dåres envishet att rekommendera att kasta alla måsten överbord, på riktigt, och enbart fokusera på att må bättre. Och nej, mående sitter inte i om det är städat/diskat/potatisen ur jorden/liknande.

Pepp!

 

[Mabuse]

Så vem pratar du då med?

Den vars inlägg jag svarar på, vad trodde du?

 

[Shaggy]

Den vars inlägg jag svarar på, vad trodde du?

Ja och det var Magiana och hon ser inte dina inlägg. Pratar du altså med Ingen?

 

[EmmaBovary]

Hon ser dem ju inte, hon har mig på ignore. Så det är inte henne jag pratar med.

Men varför i hela fridens namn envisas du då med att svara i en dagbokstråd?

 

[Magiana]

@Magiana får du någon medicinering mot depressionen? (Antidepressiva alltså). Har det diskuterats eller du funderat på det? Om inte skulle jag göra det. Nej det är inga mirakel i pillerform, och nej allt kommer inte kännas bra. Men de kan hjälpa till med en "botten". Men faller inte lika långt ner, inte lika djupt.

I övrigt fortsätter jag med en dåres envishet att rekommendera att kasta alla måsten överbord, på riktigt, och enbart fokusera på att må bättre. Och nej, mående sitter inte i om det är städat/diskat/potatisen ur jorden/liknande.

Pepp!

Medicin erbjöds när jag var hos läkaren. Jag tackade nej tills vidare. Först vill jag se vad jag kan göra på egen hand.

Det jag gjort hittills har varit att strunta i borden och "måsten", så det rådet lever jag redan efter. Jag gör inget som inte är riktigt nödvändigt, så som att handla mat och se till att jag kan äta på ren tallrik med rena bestick. Sen ser jag till att gå en promenad om dagen och göra ett yogapass om dagen inklusive en meditation som är bra för minne och koncentration. Och det känns faktiskt lite bättre. Under eftermiddagen/ kvällen idag har jag haft lite mer energi.

 

[Kilauea]

Medicin erbjöds när jag var hos läkaren. Jag tackade nej tills vidare. Först vill jag se vad jag kan göra på egen hand.

Det jag gjort hittills har varit att strunta i borden och "måsten", så det rådet lever jag redan efter. Jag gör inget som inte är riktigt nödvändigt, så som att handla mat och se till att jag kan äta på ren tallrik med rena bestick. Sen ser jag till att gå en promenad om dagen och göra ett yogapass om dagen inklusive en meditation som är bra för minne och koncentration. Och det känns faktiskt lite bättre. Under eftermiddagen/ kvällen idag har jag haft lite mer energi.

Jag hoppas verkligen det vänder för dig snart, tycker du klarar grymt mycket i ditt mående.
Jag tycker, som jag sagt förut, att du inte ska vara rädd prova antidepressiva om det tar stopp och inte blir bättre. Jag äter själv såna, troligen livslångt, och det gör att jag har ett normalt fungerande liv (utom när för mycket saker händer så depressionen bryter igenom).

Det viktigaste av allt är dock, mediciner eller ej, låt det ta den tid det tar!
Jag har kämpat för hårt, för fort i flera år. Det slutade med ett rejält fall ner i den djupaste av brunnar och att jag nu bara klarar 50% jobb för att kunna ha en hyfsat fungerande vardag. Så stressa inte genom det.

 

[Alexandra_W]

Medicin erbjöds när jag var hos läkaren. Jag tackade nej tills vidare. Först vill jag se vad jag kan göra på egen hand.

Det jag gjort hittills har varit att strunta i borden och "måsten", så det rådet lever jag redan efter. Jag gör inget som inte är riktigt nödvändigt, så som att handla mat och se till att jag kan äta på ren tallrik med rena bestick. Sen ser jag till att gå en promenad om dagen och göra ett yogapass om dagen inklusive en meditation som är bra för minne och koncentration. Och det känns faktiskt lite bättre. Under eftermiddagen/ kvällen idag har jag haft lite mer energi.

Jättebra. Fundera på sikt över antidepressiva. Kanske kommer du ur det själv men annars så ge det ett försök. Jag var tokanti medicinering. Tillslut gick jag med på att prova. Long story short räddade det nog livet på mig. Just för jag fick en botten. Det var inte bottenlöst djupt när jag ramlade ner igen.

 

[Magiana]

Jättebra. Fundera på sikt över antidepressiva. Kanske kommer du ur det själv men annars så ge det ett försök. Jag var tokanti medicinering. Tillslut gick jag med på att prova. Long story short räddade det nog livet på mig. Just för jag fick en botten. Det var inte bottenlöst djupt när jag ramlade ner igen.

Jag har en grundstabilitet tack vare yogan och de erfarenheter jag fick då jag tillfrisknade från den "obotliga" panikångesten hjälper mig också. Även om känslor kan vara riktigt jobbiga så kan jag ändå känna en distans till dem. Ibland är den inte så tydlig men gör jag en fokusförflyttning så finns den där. Så jag tror inte jag har något bottenlöst läge. Det kan jag förstås inte veta men jag tror inte det.

 

[Alexandra_W]

Jag har en grundstabilitet tack vare yogan och de erfarenheter jag fick då jag tillfrisknade från den "obotliga" panikångesten hjälper mig också. Även om känslor kan vara riktigt jobbiga så kan jag ändå känna en distans till dem. Ibland är den inte så tydlig men gör jag en fokusförflyttning så finns den där. Så jag tror inte jag har något bottenlöst läge. Det kan jag förstås inte veta men jag tror inte det.

Fast jag menade inte riktigt så. Utan mer "bottenlöst elände". Innan så när det var som sämst så allt var elände. Jag kunde inte se något positivt med någonting. Alla råd var more or less skit. För det spelade ingen roll/skulle inte hjälpa mig/etc. Kan ta ett ex så blir det lättare. Hade hästar då med. När jag var som sämst så jag orkade inte ens mocka. Hade givetvis enormt dåligt samvete för det. Min mamma åkte till mig och mockade. Men det var ändå elände. Då mådde jag dåligt inte över att det var omockat utan över att någon annan fick åka och göra det. Jag slängde ut hästarna på "bete" dygnet runt i april. Men det var ju heller inget som hjälpte måendet. För visst nu slapp de komma in och ut på udda tider och slapp både omockat och att någon åkte dit och mockade. Men vad var jag för hästägare som.. jag tror du förstår.

Med medicinering så var det snarare "det är inte direkt lysande att det är maj och jag inte orkat brodda av. Men ingen dör av det och det skadar inte hästarna. Och jag har personer som bryr sig och vill hjälpa mig så är det viktigt för mig att broddarna kommer av så får jag hjälp". Jag broddade av typ till midsommar, och var nöjd med att gjort det.

Hopplösheten - som man själv inte ser som hopplöshet utan krass realism och hur det är - blev mindre. Jag ser just den hopplösheten som hör till sjukdomen i dina svar och inlägg...

 

[Lovisaleonora]

Jag tillhör skaran som tycker du ska överväga medicinering under en period, för att komma på rätt spår igen.

Gillar inte att knapra piller, men ibland är det faktiskt bättre att ta två tabletter och bli av med migrän/ledvärk/huvudvärk/sårsmärta och ändå jobba på medvetenhet om vad som är bra för att undvika att komma dit igen (drick mer vatten/arbeta mer ergonomiskt/gå och lägg mig i tid/fumla inte med sågen)

 

[bettysmatte]

Jag tillhör skaran som tycker du ska överväga medicinering under en period, för att komma på rätt spår igen.

Gillar inte att knapra piller, men ibland är det faktiskt bättre att ta två tabletter och bli av med migrän/ledvärk/huvudvärk/sårsmärta och ändå jobba på medvetenhet om vad som är bra för att undvika att komma dit igen (drick mer vatten/arbeta mer ergonomiskt/gå och lägg mig i tid/fumla inte med sågen)

Klokt !

 

[mandalaki]

Och där hamnade du på ignore.

Bra gjort. Det är helt sjukt att sparka så på en som redan ligger.

Hoppas du kan ta till dig dem som vill hjälpa dig upp i stället.

 

[bettysmatte]

Jag tror att de flesta av oss som skriver i dessa trådar på ett eller annat sätt har haft våra törnar och "krig" här i livet. Själv hade jag en lång period av ätstörningar i övre tonåren, som jag tack och lov lyckades ta mig ur efter några år. Jag hade sedan en rejäl dipp av ett annat slag för ett par år sedan, men tack och lov mår jag bra igen nu. Ibland ger man kanske råd som inte är det som folk vill ha, men jag är av den (kanske naiva) tron att de flesta människor är snälla och välmenande.

 

[Sonic76]

Själv är jag i för dåligt skick för att ge konkreta råd men jag hoppas jag och magiana kan ta en fika när vi båda mår bättre.
Just nu tror jag inte vi har så stort utbyte av varandra tyvärr:/

 

[Raderad medlem 6459]

@Magiana Jag känner verkligen med dig. Jag ville bara säga det. Jag förstår att du har det kämpigt och det gör mig arg att du blir tråkigt bemött av vissa härinne. Jag hoppas att den här sjukskrivningen gör dig gott och att saker och ting så småningom faller på plats.

Och en till grej: jag vill bara säga att du i tråd på tråd härinne visar vilken otroligt omtänksam och generös person du är. Det är väldigt fina egenskaper som du ska vara stolt över (när du orkar och mår bättre såklart ).

 

[Magiana]

@Magiana Jag känner verkligen med dig. Jag ville bara säga det. Jag förstår att du har det kämpigt och det gör mig arg att du blir tråkigt bemött av vissa härinne. Jag hoppas att den här sjukskrivningen gör dig gott och att saker och ting så småningom faller på plats.

Och en till grej: jag vill bara säga att du i tråd på tråd härinne visar vilken otroligt omtänksam och generös person du är. Det är väldigt fina egenskaper som du ska vara stolt över (när du orkar och mår bättre såklart ).

Jag tror det kommer att gå bra. Det finns en plan och jag har fått möjlighet att vila. Just nu ägnar jag mig åt promenader och yoga. Jag hoppas att remissen till psykologen inte dröjer alltför länge så jag kan börja med den biten också.

 

[EmmaBovary]

Jag tror det kommer att gå bra. Det finns en plan och jag har fått möjlighet att vila. Just nu ägnar jag mig åt promenader och yoga. Jag hoppas att remissen till psykologen inte dröjer alltför länge så jag kan börja med den biten också.

Det här blir jag jätteglad över att läsa, det låter lovande

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tror det kommer att gå bra. Det finns en plan och jag har fått möjlighet att vila. Just nu ägnar jag mig åt promenader och yoga. Jag hoppas att remissen till psykologen inte dröjer alltför länge så jag kan börja med den biten också.

Jättebra Magiana, det glädjer mig att höra. Och tveka inte att skriva här när du behöver.