Jag försöker mig på den svåra frågan... jag hoppas du inte tar illa upp för jag menar väl.
Det finns inget enskilt svar som är korrekt enligt någon rättningsmall. Jag tror dock att det finns flera förklaringar beroende på hur man ser på tillvaron och människans plats i den (jag har ju nämnt tidigare lite hur jag ser på det hela).
I just det ögonblicket var det slut på hans tid/energi... eller så var det rena tillfälligheter som sammanföll just då och gjorde att hans tid inte fanns längre. Jag tror väl egentligen inte att vi har ett visst mått av tid/energi utan att det är som sagt tillfälligheter som avgör när tiden är slut. Det finns inget som är rättvist i det hela men för mig hjälper det att försöka att inte hata döden. Det betyder inte att jag inte sörjer eller blir inte arg och ledsen när någon närstående går bort, speciellt om det är någon som är ung och/eller har barn. För mig är det dock tröstande att liv och död hänger ihop i ett kretslopp och att jag tror vår energi och individen vi var lever vidare på ett eller annat sätt (inte genom reinkarnation).
Mors janua vitae - Döden är livets port
Det där med "den gudarna älskar dör ung" tycker jag är skitsnack, jag kan aldrig tänka mig att det finns någon transcendent varelse som sitter och sorterar ut vilka den tycker om och inte. Plus att varför skulle den varelsen vilja göra illa personen den tycker om?! För vi får ju i det fallet förmoda att ens jag lever vidare i någon typ av himmel (man får anta att gudomligheten vill umgås med personen den tycker om), dvs man är medveten om att man dött och lider när man ser sin familj sörja
Sorry för långt och svamligt.
