Lillgrådis
Trådstartare
Såg att @Görel tipsat om denna på annat håll men den är för intressant att inte få en egen tråd. Intressant i betydelsen hur ett - vad man ändå tänker relativt fungerande - rättssamhälle kan fastna i samhällsströmningar och spåra ur totalt. Men mest djupt tragiskt för de inblandade vars liv förstörts för gott. Ett manus som Kafka hade varit stolt över. Men tyvärr inte fiktion.
Jag läste Per Lindebergs Döden är en man när den var nyutkommen för 25 år sedan och kommer ihåg att jag var så chockad och tagen över allt som kom fram där att jag blev tvungen att läsa om den igen direkt. Då hade det ändå "bara" gått 11 år sedan rättegångarna, men även jag hade matats med mediarapporteringens uppiskade stämning och tänkt att det kunde säkert vara de som hade mördat Catrine. Sedan har det ju visat sig vara så enorma brister och hårresande saker med hela utredningen så det kan inte räknas upp. Men den här tilltron till experter som uttalar sig om att ett barn skulle kunna "vittna" om en styckning som upplevts vid ett års ålder är ju inget annat än en häxprocess, och ändå har det hänt under min livstid. Och dessutom har det inte gjorts något för att ens försöka läka det hela eller ge någon offentlig upprättelse.
Inte så många år senare följdes sedan styckmordshaveriet av Quickrättegångarna med Margit Norell i bakgrunden och Sven-Åke Christiansson som expert på "bortträngda minnen". Även detta något som jag, som då börjat plugga juridik, följde med ett okritiskt intresse och tilltro till rapporteringen och experterna. Christiansson var upphöjd och jättespännande att lyssna på, en auktoritet tyckte jag och många andra. Där och då.
Det får mig att fundera på om vi verkligen var så mycket mer okritiska och kunde ha en sån extrem brist i objektivitet för 25-30 år sedan att sånt här kunde tillåtas passera. Eller var det den tillfälliga svängningen i samhället som just under åren dessförinnan hade fört in nyheter som videovåld och prat om seriemördare och djävulsdyrkarsekter a la "we are satans people", där vi i vår (dittills ganska lilla och trygga) värld liksom inte hann med att landa i egna sansade bedömningar utan bara sög in allt möjligt om en "expert" sa att jo så här funkar det? Samtidigt som rapporteringen gav en begränsad och tyvärr ibland rejält vinklad bild genom de medier som då fanns. Eller kan det komma nya moralpanik-domar i nutid, med nya områden för experter som vi följer lika blint, med lika katastrofala följder?
För Härm och Allgén är det ju i princip för sent men jag hoppas ändå att det till sist blir någon typ av offentlig upprättelse och futtig men dock ursäkt typ Kevin-fallet. Det anständiga hade dock varit att göra det redan för 25 år sedan, efter Lindebergs bok, så hade de fått leva lite mer av sina vuxna liv utanför detta vacuum av fria och dömda på en gång. Men då var väl tiden inte mogen.
Jag läste Per Lindebergs Döden är en man när den var nyutkommen för 25 år sedan och kommer ihåg att jag var så chockad och tagen över allt som kom fram där att jag blev tvungen att läsa om den igen direkt. Då hade det ändå "bara" gått 11 år sedan rättegångarna, men även jag hade matats med mediarapporteringens uppiskade stämning och tänkt att det kunde säkert vara de som hade mördat Catrine. Sedan har det ju visat sig vara så enorma brister och hårresande saker med hela utredningen så det kan inte räknas upp. Men den här tilltron till experter som uttalar sig om att ett barn skulle kunna "vittna" om en styckning som upplevts vid ett års ålder är ju inget annat än en häxprocess, och ändå har det hänt under min livstid. Och dessutom har det inte gjorts något för att ens försöka läka det hela eller ge någon offentlig upprättelse.
Inte så många år senare följdes sedan styckmordshaveriet av Quickrättegångarna med Margit Norell i bakgrunden och Sven-Åke Christiansson som expert på "bortträngda minnen". Även detta något som jag, som då börjat plugga juridik, följde med ett okritiskt intresse och tilltro till rapporteringen och experterna. Christiansson var upphöjd och jättespännande att lyssna på, en auktoritet tyckte jag och många andra. Där och då.
Det får mig att fundera på om vi verkligen var så mycket mer okritiska och kunde ha en sån extrem brist i objektivitet för 25-30 år sedan att sånt här kunde tillåtas passera. Eller var det den tillfälliga svängningen i samhället som just under åren dessförinnan hade fört in nyheter som videovåld och prat om seriemördare och djävulsdyrkarsekter a la "we are satans people", där vi i vår (dittills ganska lilla och trygga) värld liksom inte hann med att landa i egna sansade bedömningar utan bara sög in allt möjligt om en "expert" sa att jo så här funkar det? Samtidigt som rapporteringen gav en begränsad och tyvärr ibland rejält vinklad bild genom de medier som då fanns. Eller kan det komma nya moralpanik-domar i nutid, med nya områden för experter som vi följer lika blint, med lika katastrofala följder?
För Härm och Allgén är det ju i princip för sent men jag hoppas ändå att det till sist blir någon typ av offentlig upprättelse och futtig men dock ursäkt typ Kevin-fallet. Det anständiga hade dock varit att göra det redan för 25 år sedan, efter Lindebergs bok, så hade de fått leva lite mer av sina vuxna liv utanför detta vacuum av fria och dömda på en gång. Men då var väl tiden inte mogen.
Senast ändrad: