Sv: varför vill alla hämta barnen tidigare om det nu är så bra att vara på förskolan?
Jo. Fast att låta barnen fixa sin första bostad eller jobb själv eller betala utbildningen eller vad det nu må vara är ju inte att göra livet tufft för dem, utan möjligen tuffare just nu för att de på sikt ska bli bättre rustade att klara sig själva. Det handlar ju inte om att kasta ut dem på gatan och stå och se på.
I övrigt håller jag med i din analys.
Jag tänker mig nog såhär att jag som person är
väldigt (har jag insett när jag jämför mig med andra) orädd för alla de där "läskiga" farorna. Jag är
mycket noggrann med säkerhet i bilen (bilbarnstol osv), på sjön (flytväst), på cykeln (cykelhjälm), på stranden (skydd mot solen) osv. Och jag är själv fostrad så. (Sambon är som tidigare nämnts inte fostrad så, men instämmer med mig vad gäller dessa bitar). Däremot är jag INTE rädd för insekter (att flaxa omkring, skrika och vifta som en galning när det kommer en geting känns vare sig konstruktivt eller särskilt befogat), att barnet ramlar när han övar sig på att sitta (och gå så småningom), björnar, vargar, lodjur i skogen (jag känner folk som trots att de har jägare i familjen är LIVrädda för att gå i skogen!! Hur ofta stöter man på en björn liksom? Och hur ofta stöter man på en som vill äta upp en?
), våldsmän på gatan (normal försiktighet är vettigt, men att vara så rädd så man knappt törs gå ut kvälls- eller nattetid är inte sunt).
Och när jag då ser på mig själv så tycker jag nog att det inte är alldeles totalt förkastligt att
hjälpa vår son i framtiden med t ex första lägenheten (jag kommer dock inte betala för hela hans tillvaro under t ex studier på högskolan eller dylikt). Jag är övertygad om att den extra gåvan inte kommer att få den negativa påverkan som du har farhågor för. Just för att jag/vi i övrigt vill lära honom ta ansvar och just bli en vuxen person som
klarar sig själv (och som inte är RÄDD för att LEVA!). Trygghet
är viktigt som Allimac sa. Och då talar jag om trygghet i den sociala/känslomässiga aspekten; alltså självkänsla och självförtroende. Den biten får man på
helt andra sätt än via dyra leksaker, prylar eller ekonomiska gåvor.
Jag går helt enkelt efter devisen att jag vill vara en så bra förälder som jag kan vara. Det innebär INTE att jag försakar hela mitt jag, det innebär inte att jag lindar in mitt barn i bomull. Det innebär heller inte att jag slutar vara mänsklig och försöker vara "perfekt".
Att jag vill göra
mitt bästa är för mig gott nog!
Livet är inte svart eller vitt, det är en stor mångfärgad zon däremellan!