the_connemara
Trådstartare
Fick en snilleblixt när jag var ute i rastade de överpigga ungstona i helgen. Jag rider för att ge hästen en sorts friskvård, precis som jag själv går på gympa för att gymastisera och träna min kropp allsidigt. Inget skänker mig så stor glädje som när hästen blir tillfreds med ryttaren och ridningen och känns lösgjord och fri i sina rörelser.
Förr, när jag tävlade ponny (gud vad gammal jag låter! det var ju bara 3 år sedan) så red jag ju mest för att hästen skulle "gå bra". Jag är inte så tävlingsinriktad som person så jag red inte för att vinna (tävlade hopp/dress/flt på låg nivå men gillade mest dressyrarbetet hemma) men man red ändå till störst del för att hästen skulle gå bra tävlingmässigt sett. Detta innbar ju dock att den arbetade rätt men jag tänkte inte riktigt så som jag tänker nu, med att hästen skulle gå bra för att må bra både i kropp o knopp även om det innebar det.
Men just känslan av de två stona i helgen, det gav mig en riktigt aha-upplevelse!
Den första hade en väldig överskottsenergi och fick börja trava nästan direkt eftersom hon blir väldigt trippig o hittar på egna små bussteg när hon ska skritta och hon är så pigg. Efter en stunds trav på lösa tyglar o stor trav (men hon har hittat sin takt nu så traven var det inget fel på) kunde man börja korta upp tyglarna o ta lite lätt kontakt och få ut halsen och nosen. Ngn galoppfattning o lite rund go framåtgalopp sedan var saken biff. Hon travade på genom hela kroppen och sökte lätt, jämn kontakt på båda tyglarna med nosen väl framme i en lång rund form. Det kändes verkligen nyttigt för henne!
Det andra stoet var lugnare i början men är fruktansvärt het innan hon blvit tillfreds med ryttaren och ridningen. Har under hösten (red henne lite i somras o ridit ngn gång nu på julen) börjar sätta huvudet i skyn i traven och bli kanonhård i munnen och bara vilja dra i väg =( Fick vara nog så hård mot henne första halvan och hon blev rätt stissig tills hon mer eller mindre tvingades lyssna och då blev belönad med en mjuk ryttare. Snabbt fattade hon poängen och sedan med mkt eftergifter och beröm hittade även hon rätt takt o tempo o då kände man hennes underbara trav som bara i sig känns lösgörande. Från att sitta med en stum mun med huvudet i knät på en stressad, taxtravande galenpanna till att hitta en enorm potential i en lugn och harmonisk häst som väntade på sin ryttare, det känns som att man gör hästen en tjänst genom att rida den när man kommer dit!
Är det fler som tänker såhär eller är jag helt "off road" vad det gäller ridning?
Förr, när jag tävlade ponny (gud vad gammal jag låter! det var ju bara 3 år sedan) så red jag ju mest för att hästen skulle "gå bra". Jag är inte så tävlingsinriktad som person så jag red inte för att vinna (tävlade hopp/dress/flt på låg nivå men gillade mest dressyrarbetet hemma) men man red ändå till störst del för att hästen skulle gå bra tävlingmässigt sett. Detta innbar ju dock att den arbetade rätt men jag tänkte inte riktigt så som jag tänker nu, med att hästen skulle gå bra för att må bra både i kropp o knopp även om det innebar det.
Men just känslan av de två stona i helgen, det gav mig en riktigt aha-upplevelse!
Den första hade en väldig överskottsenergi och fick börja trava nästan direkt eftersom hon blir väldigt trippig o hittar på egna små bussteg när hon ska skritta och hon är så pigg. Efter en stunds trav på lösa tyglar o stor trav (men hon har hittat sin takt nu så traven var det inget fel på) kunde man börja korta upp tyglarna o ta lite lätt kontakt och få ut halsen och nosen. Ngn galoppfattning o lite rund go framåtgalopp sedan var saken biff. Hon travade på genom hela kroppen och sökte lätt, jämn kontakt på båda tyglarna med nosen väl framme i en lång rund form. Det kändes verkligen nyttigt för henne!
Det andra stoet var lugnare i början men är fruktansvärt het innan hon blvit tillfreds med ryttaren och ridningen. Har under hösten (red henne lite i somras o ridit ngn gång nu på julen) börjar sätta huvudet i skyn i traven och bli kanonhård i munnen och bara vilja dra i väg =( Fick vara nog så hård mot henne första halvan och hon blev rätt stissig tills hon mer eller mindre tvingades lyssna och då blev belönad med en mjuk ryttare. Snabbt fattade hon poängen och sedan med mkt eftergifter och beröm hittade även hon rätt takt o tempo o då kände man hennes underbara trav som bara i sig känns lösgörande. Från att sitta med en stum mun med huvudet i knät på en stressad, taxtravande galenpanna till att hitta en enorm potential i en lugn och harmonisk häst som väntade på sin ryttare, det känns som att man gör hästen en tjänst genom att rida den när man kommer dit!
Är det fler som tänker såhär eller är jag helt "off road" vad det gäller ridning?