micaelathegreat
Trådstartare
Jag och min pojkvan ska ha barn i januari. Det var ett noga overtankt beslut och vi ar mycket glada och forvantansfulla. Vi ar givetvis medvetna om att vara liv kommer att forandras och att saker vi har gjort tidigare inte kommer att vara mojliga men vi vill ha barn och forandringarna hor ju till.
Min pojkvans familj verkar dock finna stort noje i att "skrammas" och retas och forklara for oss att nu ar vara liv minsann slut. Det ar med illa dold skadegladje (later det oftast som) vi far hora att nu ar det slut pa sovmorgnar, slut pa god nattsomn, min kropp kommer att ga at helvete, vart forhallande kommer att lida, vart barn kommer att bli en plaga for det var min pojkvan nar han var liten (!), och for att inte tala om att jag kommer att fa en chock nar jag ska foda for det ar minsann det varsta jag kommer att uppleva i hela mitt liv. Jag vill inte prata mer om graviditet med den har sidan av familjen men det ar svart att undvika da vi bor med dem tills vi flyttar, tack och lov, till Stockholm i oktober.
Jag far hora att jag ar alldeles for forsiktig med min mathallning (foljer min lakares formaningar och Livsmedelsverkets rad for gravida), att jag ar lite konstig som vill vara foraldraledig och att jag bara ska vanta och se, jag kommer att sla mina barn jag ocksa! Har lamnar man som regel sina barn till barnomsorgen nar de ar 6 veckor gamla och aven om aga ar olagligt sa ar det mer regel an undantag att foraldrarna slar sina barn. Min pojkvan och jag ar helt overens om att vi ska vara hemma sa lange som mojligt och att vi absolut inte ska sla vart barn. Min pojkvans mamma vantade dessutom till 7:e manaden med att ga till doktorn nar hon var gravid med sin tredje (hon visste ju att hon var gravid sa det var ju ingen poang att ga dit
) sa hon tycker att jag ar alldeles for pjoskig och att jag t.ex. borde ata precis vad jag vill, HON gjorde det och hennes barn lever ju.
Min pojkvan star pa min sida och sager at henne och de ovriga men de tycker att jag ar alldeles for kanslig och att jag borde slappna av. Jag har forsokt men det gar inte nar de fortsatter att bete sig sahar, jag ser inte det roliga i det de sager och det far mig bara att ma jattedaligt och nojja over forlossning, min vikt, osv osv. Samtidigt sa blir jag sa ledsen pa hela situationen. Vill de inte att vi ska vara lyckliga och glada och forvantansfulla?
Innan jag blev gravid kom jag ratt bra overens med min svarmor och hennes partner men nu vill jag bara vara sa langt ifran dem som mojligt.
Vad gor man? Hardar ut? Tar diskussionen och ar den kansliga, larviga svenska tjejen igen?
(Det blev lite gnalltrad av det men jag kanner att jag maste ventilera lite. Ber om ursakt for eventuellt rorigt inlagg, lite mycket kanslor. Jag vill inte ventilera for mycket till min mamma, hon blir sa ledsen och orolig for mig om jag inte ar lycklig nu nar jag ar pa andra sidan jorden.)
Min pojkvans familj verkar dock finna stort noje i att "skrammas" och retas och forklara for oss att nu ar vara liv minsann slut. Det ar med illa dold skadegladje (later det oftast som) vi far hora att nu ar det slut pa sovmorgnar, slut pa god nattsomn, min kropp kommer att ga at helvete, vart forhallande kommer att lida, vart barn kommer att bli en plaga for det var min pojkvan nar han var liten (!), och for att inte tala om att jag kommer att fa en chock nar jag ska foda for det ar minsann det varsta jag kommer att uppleva i hela mitt liv. Jag vill inte prata mer om graviditet med den har sidan av familjen men det ar svart att undvika da vi bor med dem tills vi flyttar, tack och lov, till Stockholm i oktober.
Jag far hora att jag ar alldeles for forsiktig med min mathallning (foljer min lakares formaningar och Livsmedelsverkets rad for gravida), att jag ar lite konstig som vill vara foraldraledig och att jag bara ska vanta och se, jag kommer att sla mina barn jag ocksa! Har lamnar man som regel sina barn till barnomsorgen nar de ar 6 veckor gamla och aven om aga ar olagligt sa ar det mer regel an undantag att foraldrarna slar sina barn. Min pojkvan och jag ar helt overens om att vi ska vara hemma sa lange som mojligt och att vi absolut inte ska sla vart barn. Min pojkvans mamma vantade dessutom till 7:e manaden med att ga till doktorn nar hon var gravid med sin tredje (hon visste ju att hon var gravid sa det var ju ingen poang att ga dit
) sa hon tycker att jag ar alldeles for pjoskig och att jag t.ex. borde ata precis vad jag vill, HON gjorde det och hennes barn lever ju. Min pojkvan star pa min sida och sager at henne och de ovriga men de tycker att jag ar alldeles for kanslig och att jag borde slappna av. Jag har forsokt men det gar inte nar de fortsatter att bete sig sahar, jag ser inte det roliga i det de sager och det far mig bara att ma jattedaligt och nojja over forlossning, min vikt, osv osv. Samtidigt sa blir jag sa ledsen pa hela situationen. Vill de inte att vi ska vara lyckliga och glada och forvantansfulla?
Innan jag blev gravid kom jag ratt bra overens med min svarmor och hennes partner men nu vill jag bara vara sa langt ifran dem som mojligt.
Vad gor man? Hardar ut? Tar diskussionen och ar den kansliga, larviga svenska tjejen igen?
(Det blev lite gnalltrad av det men jag kanner att jag maste ventilera lite. Ber om ursakt for eventuellt rorigt inlagg, lite mycket kanslor. Jag vill inte ventilera for mycket till min mamma, hon blir sa ledsen och orolig for mig om jag inte ar lycklig nu nar jag ar pa andra sidan jorden.
)
Det är de som är helt fel ute, inte du.
