Jag ville ha en liten hund med ingen pälsvård, med energi och arbetsglädje men med tydligt av och på knapp.
Velade mellan DSG och dvärgpincher men fick uppfattningen om att pinchrarna är något skarpare och valde då DSG istället.
Nog har jag fått en energisk hund som gillar att arbeta, av och på knappen jobbar vi på men det finns där. Men min har iallafall mer attityd än jag var beredd på
Jag valde inte min ras, den valde mig.
Mamma födde upp brukshundar, och något sådant ville jag bestämt inte ha. Jag ville ha en hund som förvisso tyckte om aktivering, men som inte krävde så mycket. Jag hade helt ställt in mig på att skaffa vinthund, eftersom de var så vackra, jag gillade mentaliteten, och jag trodde att de skulle passa mig,
Men...
En bekant födde upp Welsh Corgi Cardigan och hörde av sig till mig. "Är det inte dags att du skaffar hund snart?", sa hon. Hon hade nämligen en 6 månaders hane som hon fått upp, men köpt tillbaka då ägaren uppfattade hunden som problematisk. Jag gick med på att träffa hunden. Efter att han tittat på mig med sina redan då kloka ögon och slängt sig på rygg ett par gånger för att jag skulle klia hans mage, så gick jag med på att ha honom ett par veckor. Och sedan kunde jag ju inte lämna tillbaka honom.
Tanken var länge att jag egentligen skulle skaffa mig en annan ras, då jag såg Corgin som en olyckshändelse.
Men så kom ett år då allt sattes på prov. Jag gick in i väggen. Blev deprimerad. Separerade med min dåvarande sambo.
Och min lilla Corgi, han lämnade aldrig min sida. Han uppvisade några utav rasens helt fantastiska egenskaper - han höll våra rutiner, han fick mig att skratta, han blev min bästa kompis.
Sedan dess finns det bara en ras jag vill dela livet med.
En bättre vän än hunden är nog svår att finna. Dom finns där i vått och torrt och bara öser en massa kärlek över en. Hur tokigt det än kan bli i bland, så förlåter dom ens misstag, tänk så mycket glädje och kärlek dom ger Ett liv utan hund skulle i mitt fall bli väldigt tomt och trist. Finns inga som kan ge mig så många goda skratt som våra 3 kineser i familjen kan 
När vi köpte vår första hund så blev det en kinesisk nakenhund, pga allergi i familjen. Men nu är vi inne på vår andra hund av samma ras samt att mina två flickor har var sin egen.
Jag och min man har en naken kille och tjejerna har puffar. Alla från samma uppfödare, den äldsta är morbror till dom 2 yngsta som också är halvbröder.
Hade ingen erfarenhet av rasen utan det var verkligen ett impulsköp ( så fel som man kan göra, jag vet ) men nu har allt gått bra och jag kan inte tänka mig att vara utan hund ( dom är en stor del av våra liv )
Men vad var det som gjorde att du köpte just din hund? Vad var det som gjorde att du fastnade för den ras som du har i dag ? Själva valde vi ur allergisynpunkt, men är i dag helt kär i rasen som sådan
Önskar er alla en härlig vårdag
Vi visste att vi ville ha en liten, robust gårdshund, helst utan jaktinstinkt. Ingen pälsvård, inte krav på en massa mental stimulans.
Det självklara valet var då västgötaspets!
Varga kom in i vårt liv som tolvveckors valp, och hon var allt det vi önskade oss. Liten men mycket robust, hängde med på milslånga ridturer i skog och mark, trogen gårdshund som höll koll men aldrig stack iväg utanför gårdens gränser, smart och signalkänslig med mycket vallinstinkt. Dottern tränade lydnad med henne, och hon var föredömligt duktig.
Varga var min soulmate, som tyvärr inte lever längre. Hon fick cancer och dog förra året. Vi tog en kull valpar på henne när hon var två år och behöll en hane, som nu är åtta år. Han är kastrerad och har vuxit in i rollen som gårdvar på en mycket smidigt sätt.
Jag har varit inne på en del andra raser, storpudel bl a, och har för tillfället hand om dotterns pudel/goldenkorsning. Väldigt trevlig, men också väldigt mycket hund, som kräver en hel del tankearbete för att må bra. Så nästa hund blir nog en västgöte igen, eller en finsk lapphund, som jag tror är mentalt ganska lik västgöten.
Små starka glada hundar med stor integritet och stor signalkänslighet. Och så är de ju så otroligt charmiga, som små grävlingar med sin gråa färg och korta ben på en stubbe till kropp!
love:heart
! ) är väl att jag fastnat för aussies som avlas med tanken att förvalta och utveckla rasen som den bruksras med vall/vaktbakgrund som den är!Instämmer verkligen! Jag blir så glad av att läsa alla inlägg i den här tråden. Och intressant att höra hur man, medvetet eller av en slump, hittat just den ras som man passar så bra ihop med.Så roligt att läsa alla svar om hur det blev så att just "din" hund flyttade hem till er och blev er nya familjemedlem
Och jag kan bara hålla med- ända till det där med att du inte vill lägga helger på träningar och kurser..... Det var bland annat därför jag valde västgöte, just för att inte behöva lägga ner tid på träningar och kurser! Där ser man så olika man kan se på det... 
Jag är en spetsmänniska, och för mig är isländsk fårhund Hundarnas Hund. Finaste vackraste klokaste mjukaste duktigaste goaste!
Tyvärr klarar inte mina luftrör av en tjockpälsad hund längre, så det blev bara en islänning. I stället blev det först en dvärgpudel och sen en till, så nu har vi två små morrhoppor som bestämmer här hemma. Fråga mig inte hur det gick till, jag har aldrig varit förtjust i pudlar innan. Nu är jag det. Clowner och divor! Jag planerar redan för en tredje, en mellanpudel, så jag inte behöver böja mig fullt så långt ner när jag tränar.
