Varför är tjock det värsta en kan vara?

Finns rätt många lyckade skådespelare/artister med mer eller mindre övervikt så nog finns det fler än en och för varje sådan en så finns det garanterat en överviktig "vanlig person" som i det vanliga livet är lika lyckad fast på ett annat sätt.

Att det betraktas vara "det värsta som finns" att vara överviktig är en attityd som späs på bland annat genom såna här trådar, där det på något vis ska komma fram att det är synd om överviktiga :confused: Det ska framhållas att de inte är lika lyckade, lika lyckliga, lika bra som normal och underviktiga och det om något är rätt sjukt att ens resonera på det viset, att lägga den värderingen på folk enbart pga vad de väger..

Det är inte ett dugg synd om överviktiga. Antingen trivs de finfint, är lyckliga och älskar sig själv precis som de är och de som inte gör det och verkligen vill förändras, ja de ändrar på sin form. Mellanskiktet, de som gnäller att de "kan inte", "vill inte", "det är jobbigt", "det går inte" osv är det måhända synd om, men inte pga att de är överviktiga.
 
Vad har EN tjock och lyckad person med saken att göra?

Ja om rubriken i debatten är "Varför är tjock det värsta man kan vara?" så har jag väl min fulla rätt att poängtera att det finns tjocka och respekterade personer. I grund och botten handlar det ju om du har den där mer svårdefinierade "karisman" som du får om du trivs med dig själv, och om du även får omgivningen att må bra.
 
Såg ett avsnitt ur en tv-serie en gång, vet inte vad den heter och följer inte den, men avsnittet jag såg handlade om hatet mot feta människor. En av huvudkaraktärerna beskriver hur det är för henne som fet kvinna i dejtingvärlden och säger bland annat att "Everybody can fuck a fat woman, but nobody wants to hold her hand in public". Om någon vet vad jag pratar om så får ni gärna berätta vad den heter, för den delen beskriver precis hur det är i vårt äckligt utseendefixerade samhälle.

Jäklar det här blev långt :D Gratis kakor till den som orkar läsa allt :angel:

Det var filmen jag länkade till i mitt första inlägg ;) https://www.youtube.com/watch?v=KFdWcNJ17YY
 
Tveksamt.
Idag är ju fetma ett socialt betingat problem till stor del. Fler lågutbildade är feta. Jag tror att det vore smartare att satsa på utbildning på bred front istället för straffskatter

Jag tror att det finns andra samband. Många som är feta vet hur de ska bli smala och hälsosamma. Jag tror snarare att det är så att de som är lågutbildade är inte lika drivna (generallisering) och målinriktade, de har helt enkelt en personlighet som gör att de lättare råkar bli feta och sen har svårt att komma därifrån. Detta är grovt generalliserat, hoppas ingen tar illa upp.
 
Inte läst hela tråden, och ärligt talat ger jag inte ett ruttet blåbär för ideal. Självklart påverkas man, men det är knappast så jag går runt och dömer människor.

Att vara överviktig är starkt förknippat med hälsoproblem, det kan väl ingen säga emot. Jag har flera vänner och släktingar som berättar om hur bland annat ledvärk minskat/försvunnit när de gått ner i vikt. Ofta hänger det ihop med en mer balanserad kost.

Samma sak gäller för underviktiga. Extremer åt något håll är aldrig bra.
Men lösningen kan väl knappast vara att glorifiera något av det. Jag håller med dem som pratat om utbildning. Och i unga år.

Angående psykisk ohälsa. Jag är bipolär. I början tyckte jag det var jobbigt att erkänna för folk, och mig själv, att jag ens var deprimerad. Med terapi och stöd från folk jag litar på har jag kommit tillrätta med de känslorna.
Hade jag stött på kampanjer i stil med "kurvor är vackert" hade jag förmodligen stängt mig ännu mer och förvärrat sjukdomen.
Det jag menar är att den typen av kampanjer kan vara kontraproduktivt.
 
Synen på feta är att de är feta för att de är för dumma och har för dålig karaktär för att gå ner i vikt. Tyvärr det så långt ifrån sanningen som det kan komma.

De som är feta är det för att de är sjuka. Den kan vara kroppsliga sjukdommar som hypotyreos som ger en minskad ämnesomsättning eller funktionshinder som gör det svårt att motionera. Det kan vara NPF-problematik där tex kontroll över ätandet är en del av diagnosen. Den kan vara psykiska problem som hetsätning, tröstätning osv. Det är inte friska människor som blir feta, de friska håller sig på lite övervikt som mest.

Jag är en av de feta. Eftersom jag är fet är jag också enligt samhället både osund och saknar diciplin. I verkligheten äter jag mycket mindre än majoriteten av alla smala människor. Jag motionerar dagligen, antingen via ridningen eller genom löpning alt styrketräning. Jag jobbar även i vården. För de flesta smala går inte den ekvationen ihop. Man kan inte motionera, äta sunt och vara ett fetto alltså måste jag ljuga. För om det verkligen är så att jag gör allt rätt och ändå är fet så stämmer ju inte deras bild av att feta saknar diciplin och bara mölar i sig fett och socker, nej då måste det finnas en annan förklaring och den är inte lika rolig. Så lögnare går det på.

I mitt fall är det så att jag lider av central hypotyreos.
 
Fast det där köper jag inte eftersom jag själv "lider" av hypotyreos. Våra kroppar funkar inte annorlunda mot andras om vi har rätt medicindos. Gör man av med fler kcal än man stoppar in så går man ner i vikt, så "enkelt" är det faktiskt och så är det för alla oavsett ev sjukdomar/skador.

Har "lidit" av hypotyreos i 22 år och har idag vid 42 års ålder och skadad rygg (som påverkar mina förutsättningar för träning) den här formen. Försakar heller ingenting i matväg, äter det jag vill när jag vill och så mycket jag vill.

140825-form_zps730c15e9.jpg


När jag vägde +24 kg så berodde det inte ett skvatt på hypotyreosen, det berodde på att jag stoppade i mig betydligt fler kcal än jag gjorde av med.
 
Om folk nu är så himla dumma att de tror smal är ekvivalent med sund, som du sa..
Borde inte utbildning gynna dem då?
Kostlära i skolan kanske vore något?
Med fokus på att man måste orka och måste äta ordentligt för det.

Ursäkta mig men menar du att överviktiga behöver utbildning om kost? Är det någon som är bra på kostlära så är det väl överviktiga? Som har läst på och kanske kämpat i årtionden för att gå ner? Jag tror att övervikten beror på andra saker än okunskap om kost.

De här studier som gjorts och som visar att övervikt är vanligast bland lågutbildade handlar ju inte om vilka som läst kostlära eller ej? Utan det handlar ju ofta om de som är "längst ner" i samhället. De orkar kanske inte sträva mot alla ideal, de kanske har gett upp, har fullt upp med att få vardagen att gå ihop med småbarn, etc. De kanske har dålig ekonomi och har fullt upp med att se till att räkningarna blir betalda? De kanske måste köpa den lite billigare maten, som typ makaroner och falukorv (oops äter vi visst ofta själv här, barnens favoritmat) .

Jag tillägger att det finns de som även tycker det är ok att vara överviktig, enligt Energi här ovan. Blir lätt att man generaliserar att alla överviktiga vill vara smala.
Statistik som visar att lågutbildade oftare är överviktiga får man ju tänka sig för lite när man tolkar menar jag :)
 
Senast ändrad:
"Hälsosam" i allmän användning är ungefär lika plastiskt som "snygg" i sin betydelse. Ofta betyder de till och med samma sak.

T ex så har det under flera decennier i västvärlden varit eftersträvansvärt att vara slimmad. Dvs lite fett men med muskler så att det inte blir magert. Fast och slätt utan valkar och daller. Något som vi gärna kopplar till hälsa fast man inte alls behöver vara deffad för att vara stark och fri från sjukdomar etc (tvärtom är det ju inte bra med för låg fettprocent).
Jag kan liksom inte låta bli att tänka på gladiatorerna - ny forskning visar att de åt bönor (normala romare åt bröd). En högproteindiet som också gjorde dem lite burkiga och gav ett skyddande späcklager så att andra gladiatorer kunde hacka i dem utan att de dog (lite samma tanke som att tosor har extra skinn). Jag kan inte riktigt tänka mig dem som otränade.
 
Jag tror många normalviktiga inte förstår hela problematiken. Jag tror det ofta inte handlar om utbildning. De flesta vet att man ska äta sunt och träna samt ungefär hur man ska äta.
Ofta finns det annan probelmatik.
Jag vet ju själv vad som är min problematik; Jag är känsloätare och det är mitt missbruk. Sen hr jag sjukdomar som gör mig trött och när jag är det ( varje dag) är det lätt att äta socker.
Problemet är att det inte finns ngn hjälp inom sjukvården att få. Sjukvården måste bli mkt bättre på att hantera överviktiga. Det enda jag fick var att träffa dietíst som bara talar om det jag redan vet dvs hur en person ska äta. Jag fick inga svar på mina frågor hur jag ska hantera mina problem.
 
Det här med utbildning... det är inte det, det är en klass/inkomstfråga. Extremt så i USA men till viss del även här.

Lite pengar och lite tid över = risk för dåliga matval.
 
Sen så har jag funderat över om konsumtionshetsen kan vara en del i det hela. Vi blir indoktrinerade i att köpa saker = bli lycklig. Om en har lite pengar, så kan en bara köpa billiga saker (eller väldigt få dyra). Det är billigt med chips och skräpmat, dyrt med sallad och träningskort. Istället för att avstå chipsen (som en rent logiskt förstår är onyttiga) och spara till något bättre, så slår köplusten till och det shoppas ändå.

Kvantitet prioriteras över kvalitét.
 
Det här med utbildning... det är inte det, det är en klass/inkomstfråga. Extremt så i USA men till viss del även här.

Lite pengar och lite tid över = risk för dåliga matval.
Allt det där hänger ju ihop - det är socioekonomi. Lågutbildad, lågavlönad, sämre hälsa ---> vanligare med övervikt.

Men det handlar inte om att man inte lärt sig tillräckligt om kostlära, som någon var inne på. Det handlar om att man har andra bekymmer än sin vikt att hantera. Kropps- och kostdisciplin är något som främst den trygga och välmående medelklassen pysslar med. Det är också de som har större ork när det gäller att begränsa skräpmat och läsk för barnen, begränsa datortiden för att ungarna ska röra på sig osv.
 
Överviktiga personer som säger sig vara nöjda ändå...tror jag inte på. Det är bara en bekväm fras att använda för att slippa ta tag i sitt problem.
För mig vore det ett nederlag att bli tjock. Jag är väldigt mån om mitt utseende och vill vara så attraktiv som möjligt för min man.

För ärligt, jag själv skulle absolut föredra en slimmad snygg kropp framför en fet i sängen.

Så jag vill gärna fortsätta va i bra form, dels för det , dels för mina hästars skull!
Och jag tycker det är otroligt fult med valkar som hänger över byxorna. HU!
 
Ja om rubriken i debatten är "Varför är tjock det värsta man kan vara?" så har jag väl min fulla rätt att poängtera att det finns tjocka och respekterade personer. I grund och botten handlar det ju om du har den där mer svårdefinierade "karisman" som du får om du trivs med dig själv, och om du även får omgivningen att må bra.
Även om du har framgångsrika överviktiga så tar det inte ifrån det faktum att det anses suga röv att vara överviktig. Att överviktiga diskrimineras och ses ned på. Att många anser dem vara dumma, lata, äckliga.

Jag är en vit, svensk medelklasstjej. Även om jag blir tråkigt bemött ibland tar det inte bort det faktum att jag är privilegierad i samhället. Precis så är det med smalhet vs övervikt. Även om enstaka individer och grupper talar illa om eller dissar smalhet alt bemöter smala på ett tråkigt sätt betyder det inte att smala människor inte strukturellt och generellt är privilegierade.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hej, jag har skrivit här i perioder och en del av vet nog redan att jag har anorexi, jag har varit sjuk i 13 år varav 11 år av dom...
5 6 7
Svar
123
· Visningar
14 564
Senast: Qelina
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har haft åldersnojja i stort sett hela mitt liv. Jag har verkligen varit skräckslagen inför tanken på att bli gammal, och tyckt att...
2
Svar
20
· Visningar
5 813

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp