Varför all denna frustration?

[_Isa_]

Kanske jag redan har svaret (rädsla, okunskap och stress?). Oavsett tycker jag detta kan vara nyttigt att läsa och kanske fundera på. Vi tar ett exempel som jag har sett allt för många gånger:

Man är ute och rider och helt plötsligt får hästen syn på något obekant som skulle kunna vara en fara (kanske en ovanlig doft, som vi inte ens känner av) och så stannar hästen upp. Ryttaren suckar och säger saker som ''sluta fjompa dig!'' och skänklar, men hästen kollar osäkert och spänner sig och vägrar gå fram. Ryttaren blir frustrerad, tar till en högre ton, skänklar och smackar, men istället blir hästen osäker och börjar backa, ryttaren börjar väsa och slår till med spöet och hästen backar ännu mera, ryttaren börjar sparka hårt i sidan på hästen så man riktigt HÖR hur hästen tar smällen från ryttarens vad, om och om igen. Hästen är jätte nervös och matte är bara agressiv, ryter, sparkar och slår med spöet. Medans hästen försöker varna för en fara.

Jag tycker det är galenskap, och samma sak som en liten pojke som ska gå förbi huggormen som ligger och lurar i kanten. Pojken blir jätte uppröd och säger till sin mamma att det ligger en ORM i diket och den tänker äta upp honom. Men hans mamma blir frustrerad och kallar honom feg och försöker knuffa fram honom iallfall, men pojken blir då ännu räddare när hans mamma pressar honom på detta viset. Så han försöker vända sig om och springa därifrån, men då tar mamman en hårt tag om hans arm och försöker tvinga förbi honom, hon skriker på honom, ruskar och knuffar fast han gör motstånd.

Varför lyssnar inte mamman? Vilken okunnig förälder. Varför såhär, när det skulle kunna vara såhär: Mamman lyssnar på pojken som säger att det är en orm i kanten. hon säger att hon förstår honom, men att det inte är något att vara rädd för, istället så tar hon sin son i handen och så går dom tillsammans fram, pojken är fortfarande rädd, men mamman pratar lugnande med honom, han kan lita på henne och hon visar att det bara är en ofarlig plastleksak. Nu pustar den lilla pojken ut med ett leende på läpparna och fortsätter vidare, han är inte rädd nästa gång han tror att han får syn på en orm, för han litar på sin mamma och känner sig trygg i hennes sällskap.

Ska inte försöka vara den där pålitliga, trygga, självsäkra och lugna föräldern till våra djur? Är det inte så vi vill ha det? Istället för att göra alltinge värre och att allt slutar i en kattastrof.

Detta kanske var ett lite halvkasst exempel, men jag tror iaf ni vet vad jag försöker få fram? Nu vill jag höra eran åsiket, vad hade ni gjort?

 

[Magiana]

Sv: Varför all denna frustration?

Intressant fråga. Okunskap tror jag är en stor faktor. Jag har själv råkat ut för en olycka i nämnda situation men utan varken aggression eller otålighet. Jag försökte övertyga/övertala hästen att det skulle gå alldeles utmärkt att gå där, men min normalt så stabila gosse stack och jag åkte av. Det korrekta hade väl varit att kliva av och leda hästen, vilket jag också gjort tidigare (vid de sällsynta tillfällena) då jag råkat ut för liknande situationer och jag vet faktiskt inte riktigt varför det spårade ur den här gången. Hästar är inte så enkla alla gånger...

 

[_Isa_]

Sv: Varför all denna frustration?

Ja det är klart det är olika från gång till gång, det är ju så mycket som vi inte ser eller förstår. Sedan ser hästar väldigt lätt igenom oss om man ska lugna hästen måste man själv vara helt lugn och inte lossas vara lugn fast man egentligen är t.ex. rädd, det är rätt svårt ibland...

 

[karamelldrottningen]

Sv: Varför all denna frustration?

Ja okunskapen är en del. Men ibland kan det vara så enkelt som att man slarvar med maten lr har problem med pojkvännen eller vad som helst -går över hästen. Brist på tålamod är en annan del. kanske man blir rädd? Jag är rädd för åskan, då skriker jag. Red en gång när det började blixtra och jag trodde jag skulle dö, jag skrek inte då men grät i mängder och var skiträdd och hästen var som en kanonkula, vi ville nog båda hem snabbt. och när jag nu var så rädd, blir inte rädd annars så måste det ju vara nått skitläskigt tänkte hästen. Så vi var båda alldeles andfådda när vi kom hem, hjärtat i halsgropen. fast det var så många år sedan minns jag skräcken, det blixtrade nära.

 

[saraaandersson]

Sv: Varför all denna frustration?

Det beror helt på hästen vad jag skulle göra.
Om jag känner mig osäker så hoppar jag av och leder hästen. Om jag är osäker hur ska jag då kunna övertyga hästen om att det är säkert?

Min häst som jag har nu har varit väldigt "på tårna", jag har inte ens kommit utanför stallplanen ensam förut. Men nu rider vi ut själva utan problem. Jag känner henne och vet hur hon reagerar i de flesta situationerna (antagligen för att hon blivit rädd så många gånger så att jag har blivit "avtrubbad") och då kan vi lösa det. Är jag säker och lugn så blir hon också det. Hoppar hon till så är det klart att jag också gör det utav ren reflex, men jag lugnar mig lika snabbt igen och hon också. Tittar hon på något så får hon göra det i lugn och ro, jag fortsätter oftast att driva lite utan att göra någon sak utav det. Då går hon framåt, även om hon fortfarande vrålstirrar på något i diket och går som en sengångare.

Min förra häst blev nästan aldrig rädd, han var väldigt trygg att rida ut på (trotts bara sina 5år på nacken) .. han har alltid varit trygg i sig själv. Men när han blev rädd för något så hoppade jag alltid av, för att jag visste helt enkelt inte hur han skulle reagera riktigt. Han blev ju aldrig rädd annars!!

Jag har filosofin att det spelar ingen roll vad man gör, utan hur man gör det och sätt dig aldrig i en situation som du inte tror att du kan klara av. Tappar man kontrollen så är det inget nedelag att hoppa av och leda hästen. -man tar sig ju ändå framåt!

 

[johanssk]

Sv: Varför all denna frustration?

I och för sig har jag en hyfsat trygg gammal herre men visst händer det ibland att han fegar ur och vägrar gå fram. Oftast när detta sker har vi med oss någon av de mera fega hästarna i stallet vars flyktinstinkt ibland kan smitta av sig på min häst. Väldigt sällan händer det när vi är ute själva eller med någon av de coolare hästarna. När det händer börjar jag alltid med att försöka vänta ut honom en halvminut eller så. Sedan ber jag honom gå framåt genom att använda skänkeln och ett lätt pet med spöet. Ibland går han direkt, ibland får man en liten bjudning framåt men sen stopp. Händer det sistnämnda brukar jag bli lite mer intensiv men börjar han istället att krulla ihop sig och vilja backa då vet jag att det är bara att hoppa av och leda honom förbi det farliga eller ännu hellre fram till det om det går (grävmaskiner, soptunnor mm, älgar är ju svårare:-) )

Det jag tycker känns mest farligt är när hästen framför inte vill gå fram, ryttaren fortsätter driva, slå, blir arg så att hästen dansar bakåt mot oss eller ännu värre ut i vägbanan mm. Då sitter jag där och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen... Försöker backa bakåt för att inte vara ivägen men det är ju inte alltid det går. Speciellt märkligt blir ju det när man vet att hästen framför ibland brukar sparkas om andra kommer för nära.

Det hände en gång när vi red ut tillsammans flera i stallet. Första hästen i ledet, en 27-åring som som ofta fegar ur men som har ett långt skrittsteg och ränner förbi ledet, skulle gå av en asfaltväg och förbi en bom in på en grusväg. Han vägrade gå förbi bommen som han med tvekan gått förbi massa gånger tidigare. Ryttaren drev, hästen började backa in i ledet med de fyra hästarna bakom och dansar ut i vägbanan och det kom samtidigt flera bilar från båda håll. När hästen står mitt i vägbanan frågade vi ägaren om vi skulle rida före istället så att hennes häst hade någon att följa men hästen skulle lära sig att gå fram så det var inte ok. Som tur var väntade bilarna tills hästen var av vägbanan vilket tog några minuter förstås. Sedan dess drar jag mig väldigt för att rida ut med det ekipaget eftersom jag tyckte det var så korkat gjort. Tur att trafikanterna var tålmodiga då! Jag tycker att hon borde hoppat av, gått med hästen förbi bommen och suttit upp eller låtit oss passera före. Eller varför inte hållit sig längre bak i ledet där hästen inte fegar ur redan från början.

Generellt tycker jag mig se att de med lite högre hästar som är svåra att sitta upp på inte ser avsittning som ett alternativ om hästen börjar krångla vid uteritter.

 

[bigganl]

Sv: Varför all denna frustration?

Tycker ditt exempel var bra. Liknelsen också. Det är klart att vi ska vara lugna och trygga "föräldrar" även till våra djur. Att det ofta blir som du beskriver beror nog på en mix av okunskap coh rädsla hos ryttaren. Det här är en sådan sak som ridsksolorna borde lägga större fokus på.
Nu ska jag läsa hela tråden.

 

[salladfinger]

Sv: Varför all denna frustration?

instämmer, hästar är ärliga och känsliga varelser, och de går antingen på flyktinstinkt/rädsla eller på inlärt beteende i beskrivna situationer, alt. 1 är att hästen blir rädd och behöver ledning, alt. 2 är att hästen ex lärt sig att om jag inte går framåt får jag gå hem, och också där behöver vänlig bestämd ledning för att lära sig om.

Om man som barn lärt sig att två plus två blir fem, och sedan får en ny lärare som smäller en över fingrarna och tar en i örat för att man då svarar "fel" så gör det inte mycket gott för självkänslan.

Min dam var också väldigt "på tårna" i många år, och det är sant, man lär sig individens reaktion utan och innan, så när hon såg något läskigt visste jag alltid på förhand hur hon skulle reagera, jag valde att låtsas som ingenting och bara åka med, hon stannade sällan, utan kastade sig förbi, och jag satt så passiv som möjligt och pratade med henne. Idag är hon en helt annan häst, grävmaskiner-tåg-bilar-hundar, inga problem

Det hon reagerar häftigast på idag är vilda djur, då fryser hon och hjärtat slår igenom sadeln, och då är det jag som lyssnar på henne och vänder om hem, eftersom det finns mycket björn här uppe så chansar jag inte

Så ja, okunskap och ignorans är den felande länken hos de flesta ryttare i detta fall, om man tog sig tid och funderade över varför hästen är som den är, hur detta beteende triggas och vad man själv kan göra för att hjälpa just denna hästen att bli tryggare så skulle antalet lyckliga hästmänniskor öka och olycksstatistiken sjunka,

och jag håller med övriga, känner man sig inte 1000% säker på att man klarar av situationen från ryggen så får man gott ta och sitta av och leda hästen

 

[saraaandersson]

Sv: Varför all denna frustration?

Jag tror också att statestiken skulle minska om folk hade mer kunskap och erfarenhet.. eller jag vet att den skulle sjunka. Var på Hippocampusdagarna på SLU där huvudämnet var Säkerhet med häst.
Många föreläsare menade och statestik visar att de är just fritidsryttare (ex. medryttare, "ovana" hästägare, hobbyryttare osv) som skadar sig mest(ridskoleryttare ramlar av oftare, men gör oftast inte illa sig) och värst. Troligtvis för att man inte riktigt kan läsa av hästen ordentligt.

Man kan ha hjälm, väst och hela köret, men säkerhet handlar egentligen om att kunna läsa och förstå djuret som vi sitter på.

 

[bigganl]

Sv: Varför all denna frustration?

Håller med dig. Många verkar tro att hjälm och säkerhetsväst är idealiskt för säkerheten, medan det egentligen är ett komplement. Ridskolorna borde satsa ännu mera på att lära ut hästens beteende och hur ryttare ska agera i olika situationer. Detta var jätteviktig del i vår "utbildning" när jag själv gick på ridskola, men det verkar inte alls vara lika omfattande nu. (eller så var vår ridskolechef ett undantag? jag vet inte). När jag jobbade på ridskolan hade vi ytterst sällan avfallningar och otroligt sällan skador. Det var ju ett resultat av hela ridskolans stora säkerhetstänkande.
Svårare är ju att nå alla dessa ryttare, som blir allt fler, som inte alls ridit på ridskola utan är mer eller mindre självlärda. De missar mycket kunskap. Jag har ett par sådana i bekantskapskretsen och vi kan knappast prata häst alls eftersom de inte kan och inte är villiga att ta in kunskap. De anser sig ha ridit så länge att de kan allt de behöver. (har en del skrämmande exempel på okunnighet) Att det handlar om att de åkt häst i åratal leder ju sällan till någon större kunskap. Men frågan är inte helt lätt. Hur når man de ryttare som väljer andra vägar än våra ridskolor?

 

[malou78]

Sv: Varför all denna frustration?

Jag skulle vilja sticka ut lita och hävda att många hästmänniskor saknar det där självklara förhållningssättet till hästar som gör att hästen lyssnar till dig och gör det du önskar även i situationer som prövar dennes mod. Det är stor skillnad att hantera/rida hästar med sättet "nu ska vi göra det här/passera här" jämfört med "tror du att du skulle kunna tänka dig det här/passera här?". Jag vet inte om det är för att många av oss människor är osäkra eller om vi behandlar våra hästar som vi behandlar våra vänner dvs vi tycker att vi artigt bör fråga om hästens åsikt i frågan. Jag har många gånger bevittnat när hästar passerar/gör det som dom upplever otäckt utan större tvång av ledaren/ryttaren bara för att hästen litar på sin människa och är uppfostrad till att följa.

Har man inte den här inbygda egenskapen att "få hästen att följa, även i utmanande situationer" tror jag inte att våld/tvång löser problemet. Utan i stället sättar man sig eventuellt i en situation man inte reder ut. Och eftersom "tvånget" man utsätter hästen inte bottnar i en inre övertygelse (ledarskap, relation kalla det vad du vill) stärker det inte direkt din relation med din häst. Då är det mycket bättre att satsa på den mjuka bestämda metoden och vänta ut hästen tills den med sina sinnen undersökt "den potentiella faran" och insett att läget är lugnt alternativt om man tycker det fungerar hoppa av och leda förbi. Besitter du däremot detta självklara "ledarskap" eller vad jag ska kalla det så räcker det att hästen registrerar att det är något och reagerar och sen när du ber den gå framåt gör den det för att den litar på dig och är uppfostrad till att göra så.

Jag som står uppsatallad i ett större stall ser tydligt det här med den inre egenskapen som jag försöker sätta fingret på. (3 av 15 kan utan problem eller obehag hatera och leda ut samtiliga hästar till sina hagar - även när det är stökigt runtikring medans samtliga andra har problem/obehag med/av att hantera endel av hästarna i stallet)

Sen får man komma ihåg att det finns en mindre andel av våra hästar som av naturen är sådana som aspirerar på ledarskapet och kan göra sådant här för att testa om det verkligen är nödvändigt att "rätta in sig i ledet". Och i de fallen måste man vara tuff annars har hästen snart "tagit över" och det kan bli risk för säkerheten att hantera/rida denna. En häst ska veta sin plats och vilka regler som gäller för att de ska fungera. Dock ska man komma ihåg att denna typ av "hästpersonlighet" inte är särskilt vanlig och bör ej hanteras av den här kategorin hästfolk som saknar det naturliga självförtroendet eller vad man ska kalla det.

 

[malou78]

Sv: Varför all denna frustration?

ovan var kl (sorry)

Ibland går det för fort helt enkelt!

Jag tror ett svar på frågeställningen kan vara att man har en önskan och övertygelse om att ha den fina relationen till sin häst där den litar och respekterar en., i alla situationer. Man blir helt enkelt frustrerad för att hästen litar mer på sina egna instinkter/hjärnspöken. Man vill ju att den ska inse att "säger matte att det är okey är det också det". Och i ren frustration blir man förbannad och tycker att hästen är "dum" i stället för att reflektera i hur man själv är som ryttare och ledare. Jag tror att förmår man inte få hästen att göra även det den kan vara lite skeptiskt till bör man vända blicken och se mer till sig själv än till att hästen är dum. Alla har inte den där naturliga pondusen och tryggheten men det behöver inte vara nå´ fel för det. Är det så så kanske det är en mycket bättre lösning att "vänta ut" hästen tills den själv inser att det är ofarligt, hoppa av och leda, ha draghjälp av annan häst. Det gäller helt enkelt att hitta "rätt" lösning utifrån hur man själv är som människa och vilken häst man har att göra med.

 

[Ponnyryttaren_]

Sv: Varför all denna frustration?

Du är inne på ett spår som jag också började fundera på, på att man frågar istället för säger.. tänker då på att det finns mer än en anledning att stanna men att ryttaren inte känner skillnaden. Fler anledningar än 'vädrar fara' är ju 'har faktiskt inte lust att gå längre än hit och vill tillbaka till min flock', 'har inte lust att gå längre, litar inte på att du för mig fram säkert' och 'är på bushumör! kan vi inte leka?'. Jag vill ju agera lite olika på dom olika sätten som hästen reagerar på, är den på bushumör kan jag bara klappa den och säga att jag är inte riktigt på samma våglängd som du, men kul att du är glad, medans om den stannar för att den bara inte vill mer så kan jag vara mer bestämd och säga att det inte direkt finns några alternativ, är den ängslig får jag försöka tala om för den att det är okej, precis som i TS exempel. Tror att många inte känner skillnaden och hästen är 'dum' oavsett anledning..

 

[Tussinussen]

Sv: Varför all denna frustration?

ovan var kl (sorry)

Ibland går det för fort helt enkelt!

Jag tror ett svar på frågeställningen kan vara att man har en önskan och övertygelse om att ha den fina relationen till sin häst där den litar och respekterar en., i alla situationer. Man blir helt enkelt frustrerad för att hästen litar mer på sina egna instinkter/hjärnspöken. Man vill ju att den ska inse att "säger matte att det är okey är det också det". Och i ren frustration blir man förbannad och tycker att hästen är "dum" i stället för att reflektera i hur man själv är som ryttare och ledare. Jag tror att förmår man inte få hästen att göra även det den kan vara lite skeptiskt till bör man vända blicken och se mer till sig själv än till att hästen är dum. Alla har inte den där naturliga pondusen och tryggheten men det behöver inte vara nå´ fel för det. Är det så så kanske det är en mycket bättre lösning att "vänta ut" hästen tills den själv inser att det är ofarligt, hoppa av och leda, ha draghjälp av annan häst. Det gäller helt enkelt att hitta "rätt" lösning utifrån hur man själv är som människa och vilken häst man har att göra med.

Helt rätt.

F ö så anser jag att detta förbaskade ordet "ledarskap" är en stor bov i dramat eftersom det är en hel del folk som har läst lite och vet mycket och tror att ledarskap betyder "min häst ska lyda mig blint" och ska minsann driva sin vilja igenom oavsett, annars är man en mes och hästen har "tagit över".

Jag tycker man ser en hel del sånt här på Buke. Någon har problem med att nya hästen inte går fram i skogen. Folk börjar genast babbla om ledarskap. Möjligheten att det är en av naturen försiktig häst som måste tanka självförtroende hos ryttaren, och att ryttaren då inte förmår att förse hästen med det självförtroendet, finns liksom inte.

 

[Vita_N_6520]

Sv: Varför all denna frustration?

Fast när hästen för 78e gången blir rädd för samma sten som stått på samma ställe hela tiden, kan man ju faktiskt bli lite frustrerad.

Dock beter jag mig aldrig på sättet du beskriver. Spö använder jag inte ens.

Men jag känner verkligen igen beteendet du beskriver.
Folk har helt enkelt inte kunskap och logik nog att se förbi hästens agerande. Folk ser ju liksom bara ATT hästen reagerar, inte VARFÖR hästen gör det.

 

[Piraja]

Sv: Varför all denna frustration?

Tror dock att det ska hänga ihop lite. Ledarskap som ord har missbrukats, i min värld hoppas jag man lyssnar på hästen men också kan förmedla att "det är lugnt" så nu går vi.

Kan berätta om när jag red utmed ån här hemma, hästen tvärstannar plötsligt, skyggar bakåt...jag ser då att det rör sig i gräset framför oss så jag säger ŚTOPP...hästen lyssnar och stannar, jag kliver av och börjar undersöka läget och det visar sig att hästen trampat in i ståltråd som lagt sig som en ögla kring ena frambenet. Jag tråcklar upp det och rullar ihop tråden. För min del tänker jag att jag som ledare tar över och hästen håller sig lugn och litar på det jag säger och gör. Jag ska tillägga också att jag har en rätt het rödhätta så det är inte kopplat till någon sansad cool häst för gemene man men vi två har en förståelse för varandra och hon vet att jag lyssnar och kollar av innan vi utmanar.

Kan summera min tanke: Tvåvägskommunikation

 

[sthu]

Sv: Varför all denna frustration?

Ryttaren suckar och säger saker som ''sluta fjompa dig!''

Så agerar jag varje gång min häst blir upprörd över något. Jag suckar och säger med trött och uttråkad röst någonting i stil med "sluta fjompa dig". Det är extremt effektivt på min häst, som känner av att jag är avspänd och ganska loj (kanske rent av somnat!) och tycks tolka det som att det är lugnt, man kan fortsätta med vad det nu var man gjorde utan att bli uppäten eller drunkna.

Funkar 9 gånger av 10, den tionde gången krånglar hästen pga bajsnödighet vilket åtgärdas med ett besök i diket

 

[karamelldrottningen]

Sv: Varför all denna frustration?

Fast när hästen för 78e gången blir rädd för samma sten som stått på samma ställe hela tiden, kan man ju faktiskt bli lite frustrerad.

Dock beter jag mig aldrig på sättet du beskriver. Spö använder jag inte ens.

Men jag känner verkligen igen beteendet du beskriver.
Folk har helt enkelt inte kunskap och logik nog att se förbi hästens agerande. Folk ser ju liksom bara ATT hästen reagerar, inte VARFÖR hästen gör det.

Jag skrattar oftast bara för jag vet ju att den där stenen är totalt ofarlig. Många blir ju ändå lugnare när man själv är lugn. Andra hoppar till för minsta lilla, fast de redan är till åren och har ridits samma sträcka många ggr. Så länge hästen inte sticker ignorerar jag det. Att börja slå och skrika vad hjälper det? Blir man frustrerad så är det ju ens eget problem, inte hästens. De ser inte världen som vi gör och skylla det på hästen lr att den är dum i huvudet ja då är det människan som är korkad. Och vem av oss är det egentligen som har störts intellekt å hjärna ?! Ja ibland undrar man ju..

 

[schelin_j]

Sv: Varför all denna frustration?

När vi har den här diskussionen så undrar jag... hur får man hästen att lita på en när man rider?

Min häst är duktig på att lyssna av mig, går snällt även i otäcka situationer om jag leder honom. I vagn kan han vara lite mer tveksam, då är han ju ensam först liksom. Men han går.

I ridningen vill han vända om och fly när något är läskigt. Inte bara när jag rider utan han är lika för alla. Däremot har han större förtroende för mig än för andra när jag leder.

Men förtroendet får jag inte med mig upp på ryggen uppenbarligen.


Min princip (ge gärna input på vad jag gör fel, kan förbättra) är att det är ok att stanna och glo på läskiga saker. Det är inte ok att kasta runt (motverkas i första hand av tyglar och skänkel från min sida men i synnerligen envetna fall kan han få en lätt dask med spö också - om han stängt av och inte lyssnar). Sedan får han stå och glo en stund och så ber jag honom att gå. Ofta tar han då ett eller ett par steg mot det farliga innan han endera stannar och glor igen (helt ok för mig, jag låter honom stå ett par sekunder och ber honom sedan gå igen, mjukt och fint och jag pratar med honom) eller så kastar han runt igen och så upprepar vi proceduren.

Jag GILLAR inte att gå på med en dask med pisken när han snurrar men han är en stor kille och väldigt stark när han sätter den sidan till. Jag orkar helt enkelt inte hålla honom kvar med vanliga hjälper och då måste jag göra något annat för att han inte skall hinna fly bort från det läskiga innan jag hunnit få honom att lugna sig och återgå till att glo.

Så mina frågor är dels hur man får med tryggheten upp på ryggen när hästen uppenbart trivs bättre med att man endera går bredvid eller i vart fall sitter bakom och inte ovanpå?

Dels hur man bör agera för att få honom att sluta kasta runt och/eller backa när något är läskigt. Hejdar man honom inte så blir det snabbar och snabbare backning och hinner han runt så blir det galopp hemåt... så fånga upp honom känner jag att man måste.

Hästen är åtta år, riden och körd i tre år. Arbetad från marken i fyra år (dvs så länge som jag haft honom). Väl anpassad utrustning och regelbundet kollad så nej, han har inte ont någonstans det är bara när det är läskigt han gör så här.

 

[the_connemara]

Sv: Varför all denna frustration?

Kommer hästen runt? Annars är prio ett att inte låta den komma runt. Det är typ det som är det viktigaste har jag uppfattat det som.

Jag fattar inte heller frustrationen, men så orsakar min häst mig sällan några problem heller. Jag blir typ bara frustrerad på min hopplösa sits