Vårföräldrar 2015

[FengurLaugar]

Välkommen @Retro ! Jag blev flyttad från 22 februari till 2 mars efter rul och om det stämmer så har bäbisen blivit till utan att vi haft sex. Så enligt mina beräkningar stämmer 27 februari bäst Men vi får väl se! Bäbis kommer när den vill ändå och jag resonerar att det är bättre att ha senare datum än tidigare eftersom det ändå ä drygt som fasen sista veckorna!

 

[Retro]

Välkommen @Retro ! Jag blev flyttad från 22 februari till 2 mars efter rul och om det stämmer så har bäbisen blivit till utan att vi haft sex. Så enligt mina beräkningar stämmer 27 februari bäst Men vi får väl se! Bäbis kommer när den vill ändå och jag resonerar att det är bättre att ha senare datum än tidigare eftersom det ändå ä drygt som fasen sista veckorna!

Ha ha, ja en del bebisar kanske bestämmer helt själva när de ska bli till!

Jag är just nu mest orolig för att jag ska komma till UL och då veta att det inte finns nåt där. Har fått för mig att de där 3 positiva testerna jag har inte alls behöver tyda på någon graviditet...

 

[FengurLaugar]

Ha ha, ja en del bebisar kanske bestämmer helt själva när de ska bli till!

Jag är just nu mest orolig för att jag ska komma till UL och då veta att det inte finns nåt där. Har fått för mig att de där 3 positiva testerna jag har inte alls behöver tyda på någon graviditet...

Förstår hur du menar! Med dottern (min första graviditet) mådde jag som vanligt så jag trodde jag inbillade mig fram till KUB testet. Sen la sig oron men efter innan det var dags för RUL hann jag börja oroa mig igen för att jag bara inbillade mig! Min andra graviditet slutade i MA så jag var super orolig den här gången att inte där här bäbisen skulle leva heller. Men den sprattlar på som bara den inne i magen!

Håller tummar för att allt visar att det är bra i morgon!

 

[Girasol]

Grrr blir fanimej galen på det ibland.

En vän och studiekamrat till mig väntar barn med bf 13/4 dvs ca en månad senare än mig. Det är hennes första, hon är gift och bara några år yngre än mig. Hon jobbar även på mitt jobb som timvikarie och vi skrev även C-uppsatsen ihop i våras. Således umgås vi en del och hon har ju fått följa både mitt liv inkl familj och jobb och sjukdom och barntillverkning och jag har följt hennes. Men idag tröt tålamodet på mig rejält. Hon klagar och gnäller om hur jobbigt det är att vara gravid och att mannen tycker ditt eller datt och att han inte alls förstår att ta hänsyn till henne som gravid. Nu har jag ju träffat mannen ganska mycket också tack vare studierna.

Fick fasen tokspelet på henne idag för hon hittar bara fel på honom och tycker att han gnäller och jag i min tur tycker att hon inte gjort annat än gnäller. Inga foglossningar, inga kräkningar, illamående som gått över och normal grav.trötthet och titt som tätt får jag höra hur jobbigt det är. Nu hade tjafset varit om att han tycker hon i alla fall ibland kan göra någon syssla hemma, städa, laga mat eller som tjafset igår om vem som ska plantera om krukväxterna eller montera ihop nyköpta soffan ( vilket jag lite fint försökte avråda henne till att köpa, för de hade fin soffa och bäbisar och senare småbarn kladdar en del kräkor, kladdiga fingrar etc). Nåja. hon hade 30 minuters utläggning om hur jobbigt allt var och med skolan etc.

Så bröt ihop och sa att hon har fan inte ett skit jobbigt att jämföra med situationen jag befinner mig i och att jag var trött på att höra smågnäll från någon som bara har sig själv och maken att tänka på och därtill en än sålänge skolboksgraviditet. Jag har både ett gäng ungar, ett dött foster imagen och återkommande blödningar och konstanta blodblandade flytningar där vi räknar dagar och veckor i hopp om att den levande ska ligga tiden ut trots en hel del smärtsamma sammandragningar utöver blödningarna. Samt foglossning som nu börjar närma sig att jag inte ens klarar gå ett varv i affären + att även jag har skolan att fundera på som stressmoment eftersom vi ska ta examen 16 januari. Ja och att jag fortfarande har kräkningar.

Känner mig så ledsen och uppgiven att jag inte kunde bita ihop, för var och en är ju på sin plats i livet och vi tacklar motgångar olika. Känner mig som en surkärring till bitterfitta. Samtidigt känner jag att varje samtal går ut på hur dåligt hon mår och hur jobbigt det är för hon tycker att hennes man ska göra allt. faktum är dock att flera gånger har det slutat med att jag varit ledsen då vi lagt på luren, för det är bara jag och jag och jag. Jag begär inte att hon ska lyssna på mitt, men kanske lite förståelse att livet till viss del sätts på vänt för mig nu, samtidigt som jag inte kan vara egoistisk och ligga och tycka synd om mig själv, familjen behöver ju sitt också även om barnen just nu har änglarnas tålamod med det mesta.

 

[FengurLaugar]

Jag hade reagerat lika @Girasol så jag förstår dig fullt ut! En fråga, hur tog hon ditt utbrott?

 

[Miks]

Grrr blir fanimej galen på det ibland.

En vän och studiekamrat till mig väntar barn med bf 13/4 dvs ca en månad senare än mig. Det är hennes första, hon är gift och bara några år yngre än mig. Hon jobbar även på mitt jobb som timvikarie och vi skrev även C-uppsatsen ihop i våras. Således umgås vi en del och hon har ju fått följa både mitt liv inkl familj och jobb och sjukdom och barntillverkning och jag har följt hennes. Men idag tröt tålamodet på mig rejält. Hon klagar och gnäller om hur jobbigt det är att vara gravid och att mannen tycker ditt eller datt och att han inte alls förstår att ta hänsyn till henne som gravid. Nu har jag ju träffat mannen ganska mycket också tack vare studierna.

Fick fasen tokspelet på henne idag för hon hittar bara fel på honom och tycker att han gnäller och jag i min tur tycker att hon inte gjort annat än gnäller. Inga foglossningar, inga kräkningar, illamående som gått över och normal grav.trötthet och titt som tätt får jag höra hur jobbigt det är. Nu hade tjafset varit om att han tycker hon i alla fall ibland kan göra någon syssla hemma, städa, laga mat eller som tjafset igår om vem som ska plantera om krukväxterna eller montera ihop nyköpta soffan ( vilket jag lite fint försökte avråda henne till att köpa, för de hade fin soffa och bäbisar och senare småbarn kladdar en del kräkor, kladdiga fingrar etc). Nåja. hon hade 30 minuters utläggning om hur jobbigt allt var och med skolan etc.

Så bröt ihop och sa att hon har fan inte ett skit jobbigt att jämföra med situationen jag befinner mig i och att jag var trött på att höra smågnäll från någon som bara har sig själv och maken att tänka på och därtill en än sålänge skolboksgraviditet. Jag har både ett gäng ungar, ett dött foster imagen och återkommande blödningar och konstanta blodblandade flytningar där vi räknar dagar och veckor i hopp om att den levande ska ligga tiden ut trots en hel del smärtsamma sammandragningar utöver blödningarna. Samt foglossning som nu börjar närma sig att jag inte ens klarar gå ett varv i affären + att även jag har skolan att fundera på som stressmoment eftersom vi ska ta examen 16 januari. Ja och att jag fortfarande har kräkningar.

Känner mig så ledsen och uppgiven att jag inte kunde bita ihop, för var och en är ju på sin plats i livet och vi tacklar motgångar olika. Känner mig som en surkärring till bitterfitta. Samtidigt känner jag att varje samtal går ut på hur dåligt hon mår och hur jobbigt det är för hon tycker att hennes man ska göra allt. faktum är dock att flera gånger har det slutat med att jag varit ledsen då vi lagt på luren, för det är bara jag och jag och jag. Jag begär inte att hon ska lyssna på mitt, men kanske lite förståelse att livet till viss del sätts på vänt för mig nu, samtidigt som jag inte kan vara egoistisk och ligga och tycka synd om mig själv, familjen behöver ju sitt också även om barnen just nu har änglarnas tålamod med det mesta.

Fy vad jobbigt!

Jag har själv en del sådana vänner. De tar oftast mycket mer energi än vad de ger tyvärr. Men de är ofta svåra att bryta med.

För vissa människor verkar det vara nödvändigt att lufta sina problem för att på något sätt bli av med dem. Dock verkar vissa ha svårt att se vem de tilltalar och vad den personen brottas med. Det handlar ju inte om att bräcka varandra i vem det är som har det jobbigast och det verkar du vara väl medveten om men inte din "vän".

Jag är till exempel bästa vän med en tjej och vi försökte börja få barn nummer två samtidigt. Hon blev gravid på en gång och jag var överlycklig för hennes skull. Tyvärr slutade det i missfall och jag grinade nog lika mycket som henne. Efter drygt ett år blev jag gravid och hon blev jätteglad för vår skull. Dock ännu mer ledsen för sin egen. Vi har stöttat varandra. Jag i hennes barnlöshet och hon har stöttat mej oerhört i min relativt sett ganska tuffa graviditet. Vi har helt enkelt ett väldigt bra förhållande där vi kan möta varandra på den plats den andre befinner sig utan att på något sätt förta eller förringa den andres situation. Nu efter 1,5 års kämpande blev de äntligen gravida. Jag hulkgrinade i två dagar av lycka. Grinar bara nu när jag skriver om det.

Mitt förslag är att inte lägga så mycket energi på din egoistiska vän. Du har tillräckligt att hantera själv utan att agera hennes soptunna. Sånna vänner som hon är energitjuvar och du behöver vänner som lyssnar och tar och ger på lika villkor. Som du kan skratta och glädjas tillsammans med men som även kan dela plågsamma delar och stötta när det är tungt.

Stor kram! Idag är ju en stor dag för er! Lilla ettan är kvar och på rätt sida om graviditetens längd!

Mvh Miks

 

[Girasol]

Jag hade reagerat lika @Girasol så jag förstår dig fullt ut! En fråga, hur tog hon ditt utbrott?

Hon sa inte så mycket.. kan tänka att det kommer sen. Var likadant i våras då vi skrev Cuppsatsen hon stressade och jag var dålig i sviterna av vårt ma och tyckte vi hade gott om tid. Då vart hon som en tjurig tonåring, fick en ursäkt senare.

 

[FengurLaugar]

Hon sa inte så mycket.. kan tänka att det kommer sen. Var likadant i våras då vi skrev Cuppsatsen hon stressade och jag var dålig i sviterna av vårt ma och tyckte vi hade gott om tid. Då vart hon som en tjurig tonåring, fick en ursäkt senare.

Hoppas hon förstår dig bättre i alla fall!

 

[Girasol]

@Miks Javisst vill man glädjas med varandra liksom. Min brorsa blev pappa för första gången igår till en liten Olivia efter en seg förlossning som pågått i flera dygn, så när fotot kom i morse så pep jag lite.
I övrigt tror jag bara att det är en total känsloreaktion, för som du skriver vi är på rätt sida om graviditeten, jag har mest bitit ihop och räknat dagarna och v23 är inte mycket men för oss är det just det. Sambons ord i morse - idag har vi gjort en milstolpe. De orden sa så mycket mer liksom.

Sen har väl inte veckan i övrigt varit rolig, bästa vännen som för övrigt inte själv vill ha barn talade om för mig att nu räcker barnantalet och yada yada bla bla bla osv. Jag inser nu att jag tog det direkt kränkande att någon utomstående som jag delar det mesta med utom barntankar då vi tycker så olika, ska tala om för mig vad som är rätt eller fel och sedan understryker det hela med att hennes sambo minsann tycker likadant osv. Sen klämmer min mamma ur sig typ samma sak men inte ur hänseendet barnantalet utan mest pga komplikationerna som nu råder. Jag är ju av åsikten att livet framåt är ett öppet kort och vi får se om vi vågar oss på det en gång till om inte komplikationerna sätter stopp. För det är ju inget som exakt säger att en nästa gång blir så här. Saken är väl den att folk till varje pris verkar behöva häva ur sig vad som är deras åsikt rätt i fejset på någon, fastän de egentligen inte ens har med saken att göra. Som om det vore en allmän debatt.

Kan nog konstatera att jag inte har någon god vän att bolla det här med. Den enda vän jag har som verkligen vet hur det är att genomgå tuffa saker rörande graviditeter och förlorade barn har det ganska tufft själv, i beslutet om det ska bli en utomlandsresa med äggdonation eller inte.

Så i brist på ork och motivation att knåpa ihop en av mina två hemtentor som ska vara klara till 19e (+ ny kurs som börjar på måndag) så sitter jag här och svullar chips, vilket typ inte hänt på 4 månader...

Kram tebax

 

[Tassetass]

Grrr blir fanimej galen på det ibland.

En vän och studiekamrat till mig väntar barn med bf 13/4 dvs ca en månad senare än mig. Det är hennes första, hon är gift och bara några år yngre än mig. Hon jobbar även på mitt jobb som timvikarie och vi skrev även C-uppsatsen ihop i våras. Således umgås vi en del och hon har ju fått följa både mitt liv inkl familj och jobb och sjukdom och barntillverkning och jag har följt hennes. Men idag tröt tålamodet på mig rejält. Hon klagar och gnäller om hur jobbigt det är att vara gravid och att mannen tycker ditt eller datt och att han inte alls förstår att ta hänsyn till henne som gravid. Nu har jag ju träffat mannen ganska mycket också tack vare studierna.

Fick fasen tokspelet på henne idag för hon hittar bara fel på honom och tycker att han gnäller och jag i min tur tycker att hon inte gjort annat än gnäller. Inga foglossningar, inga kräkningar, illamående som gått över och normal grav.trötthet och titt som tätt får jag höra hur jobbigt det är. Nu hade tjafset varit om att han tycker hon i alla fall ibland kan göra någon syssla hemma, städa, laga mat eller som tjafset igår om vem som ska plantera om krukväxterna eller montera ihop nyköpta soffan ( vilket jag lite fint försökte avråda henne till att köpa, för de hade fin soffa och bäbisar och senare småbarn kladdar en del kräkor, kladdiga fingrar etc). Nåja. hon hade 30 minuters utläggning om hur jobbigt allt var och med skolan etc.

Så bröt ihop och sa att hon har fan inte ett skit jobbigt att jämföra med situationen jag befinner mig i och att jag var trött på att höra smågnäll från någon som bara har sig själv och maken att tänka på och därtill en än sålänge skolboksgraviditet. Jag har både ett gäng ungar, ett dött foster imagen och återkommande blödningar och konstanta blodblandade flytningar där vi räknar dagar och veckor i hopp om att den levande ska ligga tiden ut trots en hel del smärtsamma sammandragningar utöver blödningarna. Samt foglossning som nu börjar närma sig att jag inte ens klarar gå ett varv i affären + att även jag har skolan att fundera på som stressmoment eftersom vi ska ta examen 16 januari. Ja och att jag fortfarande har kräkningar.

Känner mig så ledsen och uppgiven att jag inte kunde bita ihop, för var och en är ju på sin plats i livet och vi tacklar motgångar olika. Känner mig som en surkärring till bitterfitta. Samtidigt känner jag att varje samtal går ut på hur dåligt hon mår och hur jobbigt det är för hon tycker att hennes man ska göra allt. faktum är dock att flera gånger har det slutat med att jag varit ledsen då vi lagt på luren, för det är bara jag och jag och jag. Jag begär inte att hon ska lyssna på mitt, men kanske lite förståelse att livet till viss del sätts på vänt för mig nu, samtidigt som jag inte kan vara egoistisk och ligga och tycka synd om mig själv, familjen behöver ju sitt också även om barnen just nu har änglarnas tålamod med det mesta.

Nog för att man står sig själv närmast och allt det där, men inte fasen skulle jag ha mage att gnälla om min graviditet (som är rätt mycket skolbok den med) om jag sitter öga mot öga med någon som har så mycket strul som du. Lite taktkänsla får man ju för bövelen ha.

 

[vilse]

Ja, jag säger då detta, dessa hormoner...
Jag tål inte stress längre, eller ja, på jobb är det ingen fara, men "påhittad hemma stress" då jäklar

Bestämt mig för att åka och handla tyg på lördag och sen sätta mig och sy en dyna och fotsäck till barnvagnen. Och denna jäkla fotsäck skapar så mycket bry och stress hos mig så jag blir rent knäpp snart!
Det är bara ett par tygstycken som ska sys ihop, jag kommer göra det väldigt lätt för mig. Jag har sytt en del innan, så jag ser inte detta som något svårt projekt. Det värsta som kan hända är ju att jag misslyckas och får göra om det....
Men trots det så smyger sig den in i tankarna hela tiden och stör och stressar
Jävla skithormoner....


a@girasol
Jag tycker det är viktigt att få gnälla även om man har en lätt graviditet. För även om det är ett skolboksexemplar så kan det vara jobbigt.
MEN
i en vänskap måste man kunna ge och ta, och det verkar hon ju ha missat rejält... Och det förstår jag absolut att du tillsist tröttnat rejält på. En vän ska kunna stötta också, inte bara gnälla

 

[vilse]

Har ni förresten börjat märka av några rutiner för bebis? När de r vakna/sparkar på dygnet och så?

Här kan jag glatt (?!?) konstatera att lilltjejen har helt fel dygnsrytm. Dagtid känner jag inte av henne mycket, men så fort jag lägger mig för kvällen då blir det fullt ös. Vaknar jag under natten/på morgonen är det samma sak.
Tror jag får förbereda mig på ett par första jobbiga veckor efter födseln innan hon kommit rätt på dygnet

 

[Tassetass]

Jag tycker det är viktigt att få gnälla även om man har en lätt graviditet.

Det tycker jag med och den här tråden är perfekt för det. Sambon är också tacksam att gnälla till, han har ju ingen som helst kunskap eller erfarenhet att sätta emot med.

 

[Smulu]

Idag var jag på specialistultraljudsundersökning och fick bebis tittad på ur alla möjliga vinklar, allt såg fint ut, hjärtat slog så fint och organen fanns på plats. Fick nytt BF 5/4, lite roligt är att BF för stora syster även det var 5/4

BF lista

1 mars, Lamborghini, 2:a barnet
2 mars, FengurLaugar, 2:a barnet
11 mars Girasol, 5:e barnet, flicka
14 mars, Sined, 2:a barnet
16 mars, _saga_ 2:a barnet, flicka
17 mars Jast, 1:a barnet, pojke
17 mars, Rhinos, 1:a barnet, pojke
27 mars, carmarnic, 2:a barnet
29 mars, Olina, 1:a barnet
31 mars, Vilse, 2:a barnet, troligen en flicka

3 april Lo_, 1:a barnet
5 april Smulu 2:a barnet
5 april, Glittra, 1:a barnet
8 april, Tassetass, 1:a barnet
10 april, Elisha, 1:a barnet
16 april, Melisen, 1:a barnet
20 april Comatose, 1:a barnet
26 april Imogen, 1:a barnet
26 april, Gesska, 2:a barnet
27 april, Jazzen, 1:a barnet

7 maj, Magnum, 1:a barnet
11 maj, Sinus, 1:a barnet
17 maj, Lime, 1:a barnet
21 maj, Magzzan 2:a barnet
22 maj, 1887, 1:a barnet

 

[Olina]

Har ni förresten börjat märka av några rutiner för bebis? När de r vakna/sparkar på dygnet och så?

Jag tror att min lilla bebbe är morgonpigg för jag känner alltid på morgonen att den rör sig när jag sitter i bilen till jobbet. Sen på kvällarna så försöker jag få min sambo att känna men då är den inte så pigg på att röra sig. På nätterna sover jag som en gris och känner inget

 

[Lamborghini]

Är alla lika avslappnade med viktuppgången som det verkar? Jag är INTE det o funderar på om jag ska göra nåt pt det eller bara stå ut.. Hur tänker ni?

 

[Olina]

Är alla lika avslappnade med viktuppgången som det verkar? Jag är INTE det o funderar på om jag ska göra nåt pt det eller bara stå ut.. Hur tänker ni?

Nä jag har gått upp ganska mycket i vikt och jag gillar det inte. Jag vet inte vad man ska göra men jag försöker att äta nyttigt och inte alltför mycket. Motion har jag svårt med nu för jag får dels så himla ont i fötterna på kvällarna och sen får jag ont i fogarna. Kan knappt gå på kvällarna ändå. Jag rider fortfarande som vanligt och där får jag i alla fall lite motion och lika i stallet men annars är det dåligt med det.

 

[vilse]

Är alla lika avslappnade med viktuppgången som det verkar? Jag är INTE det o funderar på om jag ska göra nåt pt det eller bara stå ut.. Hur tänker ni?

Jag ser det mest som att där inte är så mycket att göra Under graviditeten går man upp, man har ofta svårare och röra sig ect etc

Dock - tänker jag på vad jag stoppar i mig. Nyttig mat, inte för mycket godis. Och vet man med sig att man inte rör sig så mycket så kanske det får bli lite mindre portioner mat (men jag går aldrig någonsin hungrig!). Håller man det så, så tror jag inte det blir några problem efter förlossningen oavsätt hur många kg man gått upp

 

[Elisha]

Är alla lika avslappnade med viktuppgången som det verkar? Jag är INTE det o funderar på om jag ska göra nåt pt det eller bara stå ut.. Hur tänker ni?

Jag har gått ned 4 kg i vikt och var helt normalviktig innan så jag är väl lite orolig ändå även om allt ser normalt ut och jag äter som en häst. Dock tränar jag endel.

 

[Lamborghini]

Jag äter aldrig stora mängder men försöker laga kcal-rik mat istället för att inte gå under. Ska ändå försöka bromsa kolhydratintaget o försöka röra lite mer på mig så kanske känslan i alla fall är bättre?! Har inte gått upp mer än 5,5 kg från inskrivningen (v 8, nu snart v 25) men det känns som 15.. Ligger väl 8 kg från min standardvikt då. Men det minns jag inte när jag vägde, i April kanske..