Snacka om att tända på alla cylindrar. Den 15årige sonen har det extremt svårt för matte och är i dagsläget underkänd. Han har haft svårt för nästan allt som har med skriva att göra men hänger med muntligt på ett utmärkt sätt. Dock är grundskolan så enstavig att de underkänner honom om han inte skriver bra på skriftliga prov också -för de vill se det momentet. Oavsett vilket så är matte hans svagaste länk och han ligger efter rejält. På utvecklingssamtalet förra veckan så kom vi överens att min sambo ska lägga rejält med krut på just matten då han kan det på sina tio fingrar för att sonen ska klara ett godkänt så han blir behörig till gymnasiet.
Så vad händer? Trots 125 påminnelser från mig att ta hem matteböckerna så kommer de inte med hem i måndags. Efter utlovade repressalier till helgen om han "glömmer" dom igen så kommer böckerna hem. Nonchalant sitter han och käftar emot allt sambon säger som verkligen tar allt steg för steg. Sambon som har en ängels tålamod ger sig inte så lätt och en och en halv timme senare har ungen tragglat sig igenom 5 tal. Onsdag likadant. Igår berättar nämnda unge att han gärna vill vara hos pappa i helgen för kompisen kommer dit och sover över så ska de meka med a-traktorn. Hmm säger jag, du ska räkna matte så du kan åka till pappa på lördag fm om du räknar på morgonen och vara åter på söndag (han ska vara hos oss nästa vecka också pga prao på sambons jobb) förstärker detta. Senare på kvällen kommer sonen och berättar att kompisen inte kunde för han ska träna fotboll. Jaha men då blir du här och pluggar matte istället, för kommer inte kompis så blir det inget pappa av (pappa kan inte räkna -vilket han säger själv- samt har dyslexi). Idag på morgonen när sonen ska till skolan så säger jag, hejdå vi ses ikväll. Ja, hejdå svarar han.
Inte tusan kom det nån unge med bussen och ingen telefon med sig. Jagar fatt i hans pappa som svarar att han är där och tycker att det gööör väl inget typ. Efter ett rejält bråk på telefon så visar det sig att sonen struntat i att ta med sig matteböckerna. Alltså hade jag ju rätt, han tänkte det är bättre att vara hos pappa för då slipper han räkna.
Jisses, snacka om att hormonerna slog slint och jag blev totalt tvärförbannad. Här har han fått en allvarlig påpekan att han måste lägga manken till för att klara matten för att vara gymnasiebehörig.. Pappan jollrade på om att det är skolans plikt -vilket det förvisso är, men nu är läget som det är och jag tänker inte ha en skoltrött och lat unge dragandes benen efter sig på nåt individuellt program ett extra år = kommer inte orka det heller.
Så jag blev så arg så jag tvärskrek i telefon, så nu är jag typ hes och fortfarande på uselt humör. Sambon plockade upp sonen hos pappan och ungen sitter nu på rummet och tjurar.
Och jag... tja jag vet inte vad jag ska säga. Snacka om vulkanutbrott
Så vad händer? Trots 125 påminnelser från mig att ta hem matteböckerna så kommer de inte med hem i måndags. Efter utlovade repressalier till helgen om han "glömmer" dom igen så kommer böckerna hem. Nonchalant sitter han och käftar emot allt sambon säger som verkligen tar allt steg för steg. Sambon som har en ängels tålamod ger sig inte så lätt och en och en halv timme senare har ungen tragglat sig igenom 5 tal. Onsdag likadant. Igår berättar nämnda unge att han gärna vill vara hos pappa i helgen för kompisen kommer dit och sover över så ska de meka med a-traktorn. Hmm säger jag, du ska räkna matte så du kan åka till pappa på lördag fm om du räknar på morgonen och vara åter på söndag (han ska vara hos oss nästa vecka också pga prao på sambons jobb) förstärker detta. Senare på kvällen kommer sonen och berättar att kompisen inte kunde för han ska träna fotboll. Jaha men då blir du här och pluggar matte istället, för kommer inte kompis så blir det inget pappa av (pappa kan inte räkna -vilket han säger själv- samt har dyslexi). Idag på morgonen när sonen ska till skolan så säger jag, hejdå vi ses ikväll. Ja, hejdå svarar han.
Inte tusan kom det nån unge med bussen och ingen telefon med sig. Jagar fatt i hans pappa som svarar att han är där och tycker att det gööör väl inget typ. Efter ett rejält bråk på telefon så visar det sig att sonen struntat i att ta med sig matteböckerna. Alltså hade jag ju rätt, han tänkte det är bättre att vara hos pappa för då slipper han räkna.
Jisses, snacka om att hormonerna slog slint och jag blev totalt tvärförbannad. Här har han fått en allvarlig påpekan att han måste lägga manken till för att klara matten för att vara gymnasiebehörig.. Pappan jollrade på om att det är skolans plikt -vilket det förvisso är, men nu är läget som det är och jag tänker inte ha en skoltrött och lat unge dragandes benen efter sig på nåt individuellt program ett extra år = kommer inte orka det heller.
Så jag blev så arg så jag tvärskrek i telefon, så nu är jag typ hes och fortfarande på uselt humör. Sambon plockade upp sonen hos pappan och ungen sitter nu på rummet och tjurar.
Och jag... tja jag vet inte vad jag ska säga. Snacka om vulkanutbrott
