Våra "dummaste" hästköp (i andras ögon/öron)

[Ackio]

Hästen jag har nu. Den har för mkt kapacitet och fin stam och för bra för mig.
Så pengar i sjön att ha en sån häst som "Aldrig kommer få en chans"
(DERAS ORD)

Dessutom rider jag ju aldrig den så den får aldrig göra något kul.
(han är blivande 4 åring i växtfas och jag för tjock för vilja rida för mkt själv så vi tar de tlugnt)

 

[parfymflaska]

Jag är en sån där känslomänniska som köper häst med hjärtat. Min första egna häst var min sköthäst på ridskolan. En liten varmblodstravare som egentligen inte var särskilt bra på någonting, men den absolut snällaste och vänligaste varelse man kan tänka sig. När jag köpte henne var hon runt 20 år gammal, och skulle egentligen avlivas för att ge plats åt en ny, yngre ridskolehäst. Som tur var lyckades jag få köpa loss henne istället. På den tiden red jag i hoppgruppen och hörde väl till de duktigare på ridskolan, så folk hade väldigt svårt att fatta hur jag kunde välja att köpa min gamla sköthäst istället för en yngre "riktig ridhäst", som jag kunde hoppa och tävla med. För mig var det det enklaste valet i världen, jag älskade min häst ofantligt mycket och visste att vi hörde ihop. Visst saknade jag träningen ibland, men aldrig så jag ångrade mig. Jag red mest ut och bara hade det härligt, njöt av att äntligen få ha min älsklingshäst för mig själv och skämma bort henne efter konstens alla regler.

Min shettis har väl också ifrågasatts en del. Varför går man och köper en ponny som är så liten att man inte kan rida på den? Dessutom veterinärbesiktigade jag henne inte innan köp, hon kostade bara ett par tusenlappar och skulle främst agera sällskapshäst, så jag chansade. Kanske inte att rekommendera, för det har ju krupit fram en del mer eller mindre kostsamma små skavanker under åren. Men det gör inte så mycket, jag älskar min lilla ponny och tycker att hon är värd varje krona. Jag har kört in henne (fast jag aldrig hade kört innan, men det gick ändå. Jag läste en bok ) och mina små släktingar fullkomligt avgudar ponnyn! Hon njuter av att stå och bli borstad och ompysslad av ungarna, men när de ska rida är hon väl inte lika road. Är hon på rätt humör så går det bra att rida, annars får de nöja sig med att skritta lite. Inte så hon kastar av eller så, snarare så stannar hon och vägrar att röra sig ur fläcken. Men det gör inte så mycket, de (och jag) tycker att hon är bäst ändå.

 

[Emmahpemma]

Jag har nog bara gjort såna "köp". Jag har köpt två av fem hästar som varit/är i min ägo. två har jag fått och en har jag fött upp själv

Min första häst var andra hästen jag provred. Men jag blev totalsåld på hästen direkt jag såg honom. Jag hade bestämt mig innan jag ens suttit på hästen. och så gick han inte igenom besiktningen... Men då sa säljaren "du får honom, sätt pengarna på att få honom frisk istället". Det kostade ganska precis lika mycket att få honom frisk som han skulle ha kostat att köpa. Det blev KANON! en häst som honom skulle alla ha som första häst! Han var kanonsnäll, ställde man krav på honom så ställde han motkrav på sin ryttare. Ville man bara ut och skritta på långa tyglar så var han hur snäll som helst. Han tävlade hoppning med mig och var skvatt galen (det var ju rooooooligt!) varvat med att vara ridskolehäst i knattegruppen där han gick med öronen rakt ut och var helt lugn och snäll som ett lamm.

När han fick vandra vidare till dom evigt gröna.. så köpte jag ett russföl från Lojsta hed. Ingen förstod vad jag skulle med ett russ till. Men jag ville ha en ponny!
När ponnyn var två kom jag på att han vill ju ha en kompis. Så jag köpte en till ponny Dels som sällskap till russet, och dels som ridponny till min syster. Syrran växte ungefär två meter på en sommar och ponnyn blev för liten, så han såldes till en ridskola och har det kanonbra där nu! Justja.... Jag köpte honom osedd eller ja, båda ponnyerna köpte jag osedda
Russet såldes också...

Sen fick jag ett varmblodssto, och henne är det väl inga fel på. Jag fick henne av en släkting, mot att jag försökte få henne till start och sen betäckte henne när travkarriären var över. Sagt och gjort!
så har jag ett föl efter henne, som är fyra år nu och har inte gjort ett dyft! Jo han har varit på inkörning, men han var inte mogen för det i huvudet. Så han har, likt ett fint vin, fått mogna några år och ska köras in igen nu så fort underlaget tillåter. Det ifrågasätter många, varför han inte är inkörd och tränar för fullt.. Men han fattade ingenting och han hade för den delen inte tid att träna heller! Han måste ju bara lukta på blommorna en stund till

Och nu då.... håller jag på att köpa tillbaka mitt russ som jag köpte från Lojsta.. Han har en skada på ytliga böjsenan...med lååååång konvalecens. Prognosen är hyfsat god ändå.. Men helt klokt är det ju inte att köpa en skadad häst..

 

[Heulwen]

Kan inte påstå att mitt första hästköp var så passande. Jag hade nyss fått ekonomisk möjlighet att hålla häst men hade inte sparat ihop någon direkt köpesumma. Så jag köpte en billig äldre travare som stått på samma gård och aldrig ridits ut själv på några år. I början var han stressad men gick så småningom om bra att rida ut på själv, dock ville jag träna och utvecklas vilket inte han ville och jag var inte duktig nog så vi kom ingen vart och gillade inte att rida på banan alls. Dessutom ville han inte tas ur hagen när det var sommarbete utan sprang iväg så fort han såg mig. :-( Sålde honom till en mor med dotter som blev kära i honom och då kunde han åtminstone galoppfattning (när jag köpte honom kunde han bara galoppera om annan häst drog iväg framför honom).

Nuvarande häst var ett jättebra köp även om det var lite överpris med tanke på sommareksem. Då liksom nu var jag lite ivrig och ville ha häst helst igår. :-P

 

[Nielaa]

Min nuvarande... som halvblodsägare med fint hbl så höjde de flesta ögonbrynen när jag sa att jag köpt en Islandshäst på 3 år... som dessutom var dräktig.
Köpte henne efter att endast ha sett en bild där hon betade i en hagen men hela mitt huvud skrek KÖP MIG. svårt å förklara men jag drogs till henne.
Vad ska du ha en islänning till fick jag frågan om och om igen....
Men du vill väl utvecklas inom ridningen och inte bara rida ut i skogen?

Nu 9 år senare är det ett köp jag aldrig ångrat, hon är så otroligt snäll och trygg att om hon skulle va en ridskolehäst skulle hon gå på nybörjarlektionerna och även handikappslektionerna.
Hon är en häst 1 på miljonen och tror inte jag kommer få en sån här snäll trygg häst igen faktiskt.
Visst kan jag ta åt mig rätt mkt av resultatet för jag har verkligen kämpat för att få en häst som Jorunn är idag, har utsatt henne för allt möjligt i miljöträningssyfte.


Visst Hon kommer aldrig bli en stjärna ute på tävlingsbanorna för hon har inte de där taggade tävlingspsyke men på lätt nivå är hon en superhäst för.
Lyckades köpa en islänning som tyckte de där med tölt var kul så länge vi körde de ute på grusvägarna men någon tävlingshäst i de ville hon icke bli.

Men jag har utvecklats inom dressyren på denna lilla ponny som jag aldrig gjorde på mitt hbl... vi lär varandra just nu allt inom körningen och där tycks vi båda ha funnit nått vi bägge tycker är fasligt roligt.

Och visst får man höjda ögonbryn även nu när jag kommer med en islandshäst framför min maratonvagn..

Dessa ögon jag säger bara

Men hon är min Guldtacka

 

[Efwa]

Jag 14 och min syster 11 år med hästokunniga (men mycket sunda och förstår sig på djurhållning) föräldrar köpte en 4-årig dräktig fjordhäst.
Säljaren kände vi privat och har fortfarande kontakt med och hon var tillräckligt kunnig och förstod att vi skulle klara av det.

Jag har sedan dess alltid haft fjordhäst och är inne på min fjärde just nu.

Men då var nog ingen speciellt imponerad av vårat val på något sätt. Men, vi fick mycket hjälp av kunniga människor som lät oss vara men hjälpte när vi behövde. Fan vad bra det var, tänker jag nu när mentaliteten är mer sådan att folk lägger sig i där de inte har att göra.

 

[Eloise]

Jag var 14 och min tävlingsponny blev skadad & akut avlivad och jag skulle ha en ny D-ponny att tävla vid sidan om att jag utbildade min unghäst. Det var ganska akut då unghästen dessutom stod ensam i stallet.
Pappa letade i samma veva traktor och på annonssidorna i en lantbrukstidning mellan gamla traktorer hittade vi en 2-årig C-ponny. Perfekt! Den tar vi ...

Hon var inte särskilt trevlig, ganska mycket humör, definitionen av stoig och dessutom lite rädd för människor och andra hästar. De vi köpte henne av var lite rädda för lilla fröken också.
Men hon blev bra! Grannens ungar fick glädje av henne, och en vän till mig som inte var 180 cm lång som jag, red in henne och visade henne på kvaliteten, hon hoppade till sig 10-9 i finalen och kom tvåa...

Senare har det "råkat" bli ytterligare tre ponnyer från samma uppfödare, mina dressyrstövlar hänger mest och dammar, jag myser ponny, och rider andras hästar istället...

 

[Jeps]

När jag hade köpt osett utan att ens sett hästen på kort fick jag många konstiga blickar. När jag fick frågan om vad han var för färg och jag svarade; tror han är brun för han ska vara fullblodslik såg de ut så här:
Jag red msvA dressyr och 140 hoppning på honom och han lever än 23 år gammal. Hyfsat köp för 45000 kr.

 

[linnlarssonn]

Köpte/fick min första häst som 12-åring. Om ett par veckor firar vi 6 år tillsammans
Mina krav när jag letade häst var: MAX 15 år, valack, liten storhäst, varmblod (ja jag hade promt bestämt mig för en travare pga en kompis som hade en söt och snäll sådan ) och gudasnäll inom både ridning och hantering.

Vad jag fick: 16 år, sto, varmblod på 150 cm (detta stämde iallafall...), snäll men den största arbetsmyra och den piggaste jag träffat vilket ledde till en hel del vansinnesgalopper när inte mamma var med , hon har tankarna ute i det blå för det mesta och filosofera på promenader är det bästa hon vet . Samt att vi fick mer eller mindre lyfta in henne med spännband när vi skulle ha in henne i transporten för att få hem denna lilla dam, det tog en timme Och hon har aldrig lyckats bli lastad sen dess, just lastningen är väl där det ringde varningsklockor både för min familj och hos andra, jag skulle ju ha en lätthanterlig nybörjarhäst

Men hon är den underbaraste som finns och skulle lätt göra om allt igen, även om jag aldrig fått tränat/tävlat pga hennes små egenheter i både ridning och med transporten

 

[fruxolisa]

I samband med att jag fick ta bort min förra häst tidigt i höstas blev hennes avkomma till salu. Min förra var en snäll läromästare på 23 år och min första egna. Hennes avkomma var då 3 och precis inriden. Jag har mycket hästkunskap men dåligt med kunskap om unghästar. 3-åringen hade jag sett första gången som 1-åring och blev redan då kär i henne Hörde från några att det inte skulle gå bra etc. Men jag litade på min magkänsla då jag vet vilken häst som ligger bakom allt det där "unghästiga!" Sen ska jag vara ärlig att ibland vet jag inte riktigt vad jag gett mig in på, men hon är så himla snäll, känslig och underbar att det ändå är värt det

 

[spinxx]

Jag köpte min första egna häst som 17 åring. Ett treårigt fullblodssto direkt från banan, dessutom med grava hovproblem.
Tre år senare rider vi div.4 hoppning, tränar terräng, hovarna är felfria och min 10 åriga lillayster rider ut barbacka.

Tyvärr fick hon tas bort efter en längre tids konvalescens, då hon inte repade sig som vi tänkt efter en olycka.

Friskt vågat! -Och jag ångrar inte en sekund!

 

[Egonson_]

Köpte en nordsvensk på 9 år, oriden, okörd, endast ledd i grimma i princip annars ohanterad. Skulle haft en trygg häst som kunde lite mer..
Gjorde allt själv, vi lärde varandra, med god hjälp av syster till inridningen.
Underbaraste hästen jag haft, trots att det visade sig att han hade gamla skador, som också blev hans dödsdom.
Fick fem år med honom och saknar honom så det gör ont i hjärtat, mer än ett år efter han gick bort
Vi körde två och fyrhjuligt i skog och på väg, med lunningsbåge och timmer, på borta och hemmaplan.

Nästa åkte jag 55 mil tur och retur med hästsläpet och köpte minishettis för några tusenlappar inklusive vagn och sele. Tittade och hälsade men provkörde etc inte utan chansade vilt utefter att jag fått se bilder på honom körd, han var ju så enormt söt och snäll.
Och oj vilket bra köp, han är helt otrolig så liten han är

 

[pink_angel]

Ehm alla mina köp av hästar tror jag....

Min ena häst jag har nu är väl det folk snackat mest om genom åren (fast nu älskar alla henne).
Jag var i alla fall 16 och var på jakt efter en "vanlig allroundhäst" sådär 6-10år tävlad lättare klasser i hoppning och dressyr, + om den gått lite fälttävlan då jag gärna ville testa det men inget krav.

Råkar dock hitta en annons med en film där de longerar ett litet spanskt 3-årigt sto och blir helt kär! Lyckas på något sätt få med mina föräldrar på tåget och det 3 åriga lilla spanska stoet återfanns senare i vårt stall. Kan väl inte säga att de första åren var fantastiska direkt... hon bär fortfarande smeknamnet Vilddjuret och är självutnämnd mästare på skolor ovan mark hon var dessutom ganska rädd för människor när hon kom vilket orsakade en hel del problem då hon inte lät alla hantera henne och vi stod i kollektivstall så hon var inte direkt uppskattad av alla.

Klart att det kanske var fel att köpa en så ung häst i den åldern, klart att det kanske var fel att köpa en häst som var allt annat än det man letade efter när priset dessutom var högre. Men vi tog hjälp av erfarna tränare och såhär på senare dagar är hon en riktig ögonsten i familjen och har provat på både hoppning, dressyr, fälttävlan, NH, akademiskt m.m. Vi har lärt av varandra och med tanke på att jag aldrig någonsin under 8 år haft en tanke på att sälja henne så var det nog ett bra köp ändå.

 

[Mabuse]

Lite allmän reflektion efter att ha läst tråden är att man inte ska underskatta människors förmåga efterrationalisering - vilken häst man än köper, så kan man ju i efterhand känns sig nöjd. I princip: Jag letade en snäll läromästare för hopptävling, och kom hem med en oinriden travare, det var ju inte vad nån hade tänkt! Och visserligen blev konsekvensen att jag slutade med hoppning, och hästen fick vi sedemera ta bort/sälja, och själv råkade jag ut för en hel del olyckor med den hästen innan jag fick ordning på den, men det var det värt! Jag är ändå jättenöjd!

Med andra ord, jag tror man själv kan bli nöjd nästan oavsett - att det inte ser lika lyckat ut för en utomstående beror kanske på att det är lättare att se andras misslyckanden än sina egna, och att man kanske ändrat preferenser efter det att man köpte hästen. I mitt exempel så kunde det ju se misslyckat ut, om man tänkte sig att ryttaren verkligen ville ut på hoppbanorna, och då är det ju inte särskilt lyckat att inte kunna hoppa alls - men ryttaren själv kanske raskt insåg att hen inte ville hoppa längre (möjligtvis med hjälp av hästen ), och var fullt nöjd med att skogsmulla istället.

Jag har t ex ett antal bekanta som varit hoppryttare, köpt en lite olämplig häst, och sedan genom den hästen lärt sig att hoppning är en farlig och olämplig sport som man helst låter bli, och sadlat om till att bli dressyrryttare istället. Och sen är helt nöjda med det, genom hästen har man helt enkelt tappat lusten för hoppning.

 

[Lavinia]

Hej!

Jag jobbade i stall för ett par år sen. Vi var lediga under sommaren och då blev jag tvungen att ta bort min häst (connemara). Jag skaffade ny häst direkt för att inte bli galen och när jag kom tillbaka efter sommaren frågade folk om min häst. Jag sa som det var, att hon var borta men jag hade en ny. Genast blev de jätteintresserade och började fråga om storlek, kön, utbildning mm mm. Jag hade ju köpt mig ett 4-årigt arabsto på ca 155 cm (dvs fel storlek OCH helt fel ras!) och när jag berättade det blev de direkt helt ointresserade av att veta mer. Det var tom några som frågade vad jag skulle med en sån till.

Hästen har jag kvar, jobbet och människorna saknar jag inte det minsta.

/L

 

[Efwa]

Lite allmän reflektion efter att ha läst tråden är att man inte ska underskatta människors förmåga efterrationalisering - vilken häst man än köper, så kan man ju i efterhand känns sig nöjd. I princip: Jag letade en snäll läromästare för hopptävling, och kom hem med en oinriden travare, det var ju inte vad nån hade tänkt! Och visserligen blev konsekvensen att jag slutade med hoppning, och hästen fick vi sedemera ta bort/sälja, och själv råkade jag ut för en hel del olyckor med den hästen innan jag fick ordning på den, men det var det värt! Jag är ändå jättenöjd!

Med andra ord, jag tror man själv kan bli nöjd nästan oavsett - att det inte ser lika lyckat ut för en utomstående beror kanske på att det är lättare att se andras misslyckanden än sina egna, och att man kanske ändrat preferenser efter det att man köpte hästen. I mitt exempel så kunde det ju se misslyckat ut, om man tänkte sig att ryttaren verkligen ville ut på hoppbanorna, och då är det ju inte särskilt lyckat att inte kunna hoppa alls - men ryttaren själv kanske raskt insåg att hen inte ville hoppa längre (möjligtvis med hjälp av hästen ), och var fullt nöjd med att skogsmulla istället.

Jag har t ex ett antal bekanta som varit hoppryttare, köpt en lite olämplig häst, och sedan genom den hästen lärt sig att hoppning är en farlig och olämplig sport som man helst låter bli, och sadlat om till att bli dressyrryttare istället. Och sen är helt nöjda med det, genom hästen har man helt enkelt tappat lusten för hoppning.

Visst har du en poäng men det kan ju vara åt andra hållet också. Våra fjordingar har fått göra det vi varit intresserade av. Vi har inte bytt gren eller så för att den inte passat. Tvärtom.

 

[Magnum]

Jag skulle så småningom ha en hyfsat lovande dressyrhäst. Det var målet om ett år eller i närmsta framtiden.

Tills dess letade jag sällskap till min snart pensionerade dressyrhäst, där jag var öppen för alla förslag- i första hand foderhäst. Gärna ridhäst då.

När jag mycket och otroligt skamligt billigt istället köpte mej en galen snart 4åring som dessutom misstänktes vara på ponnyhöjd tror jag folk undrade vad jag höll på med.
'Få ordning på och sälj sen', 'vad ska du med den till' och en hel del tysta kommentarer om att jag nog var dum i huvudet som tog mej an en sån häst..
Jag själv var inte orolig för att inte klara av den eller så och det var nog ingen annan heller, det var nog mer att det var onödigt köp när jag faktiskt vill ha en finare dressyrhäst sen.

Hästen är en oattraktiv korsning, strax över ponnyhöjd som är nåt sjukt känslig och kräver människor därefter. Gick inte att hantera som normala hästar öht när jag fick henne. Ett stort projekt helt enkelt.
Och nu kan jag ju inte göra mej av med henne Under ytan fanns en helt fantastisk häst som knappast kan klassas som galen öht längre.

Folk tycker nog fortfarande jag ska göra mej av med henne även om jag fått jättefin credit över resultatet, men äsch. Jag har ju eget stall med fler boxplatser så
JAG ångrar mej inte och har aldrig gjort. Jag ser bara möjligheter och erfarenheter

 

[Cherarriduracell]

Nuvarande. Ponny från försäljningadressyrstall, lite för knepig för verksamheten så såldesöver 100 000 billigare än vad som planerades då DE köpte in hästen.

Sånt är ju sällan meriterande eg när man köper häst, superkraftig prisreduktion. Har senaste månaderna hittat knappar på riktigt, om några v har vi 7 år tillsammans. Late bloomer s a s.

 

[Pallen]

Min första häst. 1-årig shettishingst. Jag var 19 år och red mest dressyr, skulle precis ta studenten. Ingen fattade varför jag köpte en shettishingst. Nu har jag haft honom i 5 år till sommaren och han är min bästa vän. Väl utbildad i töm och inkörd. Folk ifrågasätter fortfarande mitt val av häst men jag bryr mig helt ärligt inte

Häst nr 2. En nordsvensk. Min tränares/chefs ord när hon såg mig rida honom första gången var "han kommer aldrig att kunna galoppera". Ett halvår senare var galoppen lika bra som övriga gångarter.

 

[Mitzanna]

Vi köpte loss min foderhäst efter att jag hade haft honom i 1 år, då var han 18 år. Gjorde inte någon besiktning. Ett halvår senare blev han plötsligt halt. Det visade sig att han hade både spatt och allvarlig artros, förändringar som han haft långt innan vi köpte honom. Vi behandlade honom med stamceller varannan vecka i 4 månader för att ge honom en sista chans och läka inflammationen i knäleden som blivit av artrosen, men han var fortfarande oren i trav och i uppförsbackar. Beslutet att ta bort honom var ett beslut som inte var mitt, det fanns ingenting annat vi kunde göra. Trots denna olyckliga historia ångrar jag inte att vi köpte honom, denna hästen lärde mig oerhört mycket både på gott och ont. Min första egna häst.