Var jag oförskämd?

[Lobelia]

Tack alla för svar, det är skönt att höra att jag inte missat något socialt tabu någonstans.

 

[alazzi]

Det här med telefonvett verkar vara väldigt olika för olika personer. Häromdagen fick jag veta att det är god etikett att den som ringer upp också är den som ska avsluta samtalet. Jag stod helt undrande inför detta och det faktum att den som ringde upp också skulle skämmas om hen pratade så länge att den andre började försöka avsluta samtalet och det inkluderade också att den som inte ringde upp och ändå försökte avsluta var oförskämd om inte samtalet hade pågått en lämplig tid (ungefär 15 minuter). Skam och skuld...

Det har aldrig ens slagit mig att det skulle finnas några sådana etiketter att följa vid ett telefonsamtal. Kanske är det så din syster tänker? Jag ser det som att kan man inte prata just då av vilken orsak det än må vara så är det ju så. Sedan kan man bli besviken över att personen inte hade tid/ork/ville prata för att man själv ville prata då men så är det ju ibland. Andra människor finns ju inte till för att uppfylla ens behov hela tiden när ens egen lust faller på.
Och nej, du var inte oförskämd som behövde avsluta. Inte enligt min åsikt iallafall.

Jag har också lärt mig den regeln. Den som ringer upp ska avsluta.

 

[tanten]

Tack för svar, nej sådana konstigheter håller hon inte på med, men vid närmre eftertanke så brukar det vara hon som avsluter samtalet eller att det finns ett naturligt slut. Kanske var det att jag styrde och bröt från det mönstret som triggade henne..

Där ligger kanske svaret?
Det handlar mer om er relation och hur den ser ut, än om telefonetikett?

 

[Lingon]

Jag har också lärt mig den regeln. Den som ringer upp ska avsluta.

Det är ju en jäkligt konstig regel! Den förutsätter ju att den som blir uppringd släpper allt varje gång det ringer och pausar sitt liv den tiden det tar för uppringaren att bliklar med sitt ärende!

Snacka om jag hade börjat sluta svara i telefon om jag hade mötts av irritation när jag försöker avsluta för att jag just då inte har tid att prata.

 

[TinyWiny]

Jag har också lärt mig den regeln. Den som ringer upp ska avsluta.

Får jag fråga om det när du lärde dig det handlade om att det skulle praktiseras vid artighetssamtal? Dvs. det handlade om att ringa till någon av ren plikt och artighet? Eller gällde det oavsett vem som ringde/du ringde? Vän, myndighet, sjukvården osv?

 

[Badger]

Det här med telefonvett verkar vara väldigt olika för olika personer. Häromdagen fick jag veta att det är god etikett att den som ringer upp också är den som ska avsluta samtalet. Jag stod helt undrande inför detta och det faktum att den som ringde upp också skulle skämmas om hen pratade så länge att den andre började försöka avsluta samtalet och det inkluderade också att den som inte ringde upp och ändå försökte avsluta var oförskämd om inte samtalet hade pågått en lämplig tid (ungefär 15 minuter). Skam och skuld...

Det har aldrig ens slagit mig att det skulle finnas några sådana etiketter att följa vid ett telefonsamtal. Kanske är det så din syster tänker? Jag ser det som att kan man inte prata just då av vilken orsak det än må vara så är det ju så. Sedan kan man bli besviken över att personen inte hade tid/ork/ville prata för att man själv ville prata då men så är det ju ibland. Andra människor finns ju inte till för att uppfylla ens behov hela tiden när ens egen lust faller på.
Och nej, du var inte oförskämd som behövde avsluta. Inte enligt min åsikt iallafall.

Aldrig hört faktiskt. Jag tror att jag ofta glömt vem som ringde upp när det är så dags att sluta. Teflonminne. (Men om man ringer en myndighet eller försäkringsbolaget så glömmer man ju inte det och avslutar också vanligen väl.)
Undrans om det inte finns rester av komplicerad etikett från tiden då telefonen var ett otyg som man använde om man inte kunde komma förbi och lämna ett kort för eftermiddagskaffet eller något och betjänten brukade svara

 

[Breaktown]

"Jag står lite illa till" betyder i mina öron inte att man just står illa till utan att man av någon anledning vill avsluta samtalet. Att man inte orkar prata längre skulle kunna vara en av dem.

Men! Det är ju såklart inte oförskämt att säga något sådan. Herregud, förutsatt att ni inte hade bestämt telefontid i förväg så är det ju snarare oförskämt att ringa upp någon och bli upprörd över att personen inte kan prata så länge som man själv hade tänkt sig. Oavsett orsak. (Om man blir uppringd är det förresten också oförskämt att att bli upprörd över att den som ringer inte vill prata längre än den hade tänkt från början).

 

[Lingon]

"Jag står lite illa till" betyder i mina öron inte att man just står illa till utan att man av någon anledning vill avsluta samtalet. Att man inte orkar prata längre skulle kunna vara en av dem.

Men! Det är ju såklart inte oförskämt att säga något sådan. Herregud, förutsatt att ni inte hade bestämt telefontid i förväg så är det ju snarare oförskämt att ringa upp någon och bli upprörd över att personen inte kan prata så länge som man själv hade tänkt sig. Oavsett orsak. (Om man blir uppringd är det förresten också oförskämt att att bli upprörd över att den som ringer inte vill prata längre än den hade tänkt från början).

Jag tänker det som det sägs. Jag står lite illa till som att man befinner sig på en plats som gör att man inte kan prata. Bilen parkerad konstigt/i vägen för någon eller liknande. Hade absolut inte tagit illa upp om nån sa så.

 

[alazzi]

Får jag fråga om det när du lärde dig det handlade om att det skulle praktiseras vid artighetssamtal? Dvs. det handlade om att ringa till någon av ren plikt och artighet? Eller gällde det oavsett vem som ringde/du ringde? Vän, myndighet, sjukvården osv?

Vän.

 

[TinyWiny]

Vän.

Oj! Så intressant sådant här!

 

[Lickety]

Jag har också lärt mig den regeln. Den som ringer upp ska avsluta.

Oj, aldrig hört talas om. Men jag är ju rätt obildad gällande etikett också. Och ganska ointresserad av att följa den i de flesta lägen.

 

[movi]

Om jag står illa till, så säger jag det, och lägger till att går det bra om jag ringer senare. Har aldrig fått nån sur kommentar om det.

 

[tanten]

"Jag står lite illa till" betyder i mina öron inte att man just står illa till utan att man av någon anledning vill avsluta samtalet. Att man inte orkar prata längre skulle kunna vara en av dem.

Varför förutsätter du att den som säger så inte menar vad den säger?

 

[Breaktown]

Varför förutsätter du att den som säger så inte menar vad den säger?

Det är inte så att jag förutsätter att personen ljuger. Men som det används i min bekantskapskrets så används det vid mer tillfällen än den bokstavliga betydelsen. Som en synonym till "jag kan inte prata längre":

Personen kan ju såklart mena att den verkligen står illa till (typ står bredvid motorvägen eller bredvid människor man inte vill ska överhöra samtalet).

Men personen kan också mena att avsluta samtalet, men inte nödvändigtvis på grund av vad man står. Man kanske är superkissnödig eller behöver fokusera på annat. Eller inte orkar prata mer.

 

[Efwa]

Varför förutsätter du att den som säger så inte menar vad den säger?

Jag tänker också att man, när man skriver/tänker/tolkar ”det betyder i mina öron inte att man står illa till” att man själv lägger in en värdering men faktum är att det betyder precis det man säger.

Att det sedan tolkas som något annat är erfarenheter av hur andra använder ord de inte menar eller att man själv inte använder ord man menar.
Här har vi olika erfarenhet såklart men jag tycker man ska använda ordet ”betyder” som man ska, inte istället för ordet ”tolkar”.
Om jag säger att jag står illa till så är det precis det det betyder. Att jag menar något annat än personen i andra änden tolkar det som något annat, ändrar ju inte betydelsen av frasen.

Hund betyder hund, inte något annat oavsett vad mottagaren tolkar det som.

Det är oftast det jag och andra har argument angående. De säger ofta till mig att jag ”menar” eller att det ”betyder” medan jag starkt påstår att det betyder det jag säger. Om man undrar om jag menar en sak men säger en annan får man fråga mig först.

 

[Breaktown]

Jag tänker också att man, när man skriver/tänker/tolkar ”det betyder i mina öron inte att man står illa till” att man själv lägger in en värdering men faktum är att det betyder precis det man säger.

Att det sedan tolkas som något annat är erfarenheter av hur andra använder ord de inte menar eller att man själv inte använder ord man menar.
Här har vi olika erfarenhet såklart men jag tycker man ska använda ordet ”betyder” som man ska, inte istället för ordet ”tolkar”.
Om jag säger att jag står illa till så är det precis det det betyder. Att jag menar något annat än personen i andra änden tolkar det som något annat, ändrar ju inte betydelsen av frasen.

Hund betyder hund, inte något annat oavsett vad mottagaren tolkar det som.

Det är oftast det jag och andra har argument angående. De säger ofta till mig att jag ”menar” eller att det ”betyder” medan jag starkt påstår att det betyder det jag säger. Om man undrar om jag menar en sak men säger en annan får man fråga mig först.

Nja säger jag. Det finns ju jättemånga uttryck som betyder annat än sin bokstavliga betydelse? Som inte har ett dugg med lyssnarens personliga tolkning att göra? Det finns också ord och uttryck som har olika betydelse beroende på var man befinner sig i landet eller vilken demografisk grupp man pratar med.

Jag skrev "betyder i mina öron" just för att påpeka att jag vet att det inte är något som är allmängiltigt. Men i min bekantskapskrets så är det ett uttryck som används för många fler situationer än att man bokstavligen står illa till.

 

[Efwa]

Nja säger jag. Det finns ju jättemånga uttryck som betyder annat än sin bokstavliga betydelse? Som inte har ett dugg med lyssnarens personliga tolkning att göra? Det finns också ord och uttryck som har olika betydelse beroende på var man befinner sig i landet eller vilken demografisk grupp man pratar med.

Jag skrev "betyder i mina öron" just för att påpeka att jag vet att det inte är något som är allmängiltigt. Men i min bekantskapskrets så är det ett uttryck som används för många fler situationer än att man bokstavligen står illa till.

Ja, på sätt och vis är det ju så men du har ju också försäkrat dig genom att säga ”i mina öron” men samtidigt är det ju det som säger att du tolkat en betydelse du egentligen vet att det inte betyder.

Det är så jag menar. Det kan inte betyda något annat men i någon annans öron/bekantskapskrets gör det det. Men, det jag menar är ju att det är just en tolkning inte en betydelse i sin riktiga mening.

Att det blir ett ersättninguttryck för något annat är ju vanligt men det tar egentligen inte bort den riktiga betydelsen och någon som säger den kan ju heller inte bli anklagad för att ha använt den rätt, tänker jag.

 

[Breaktown]

Ja, på sätt och vis är det ju så men du har ju också försäkrat dig genom att säga ”i mina öron” men samtidigt är det ju det som säger att du tolkat en betydelse du egentligen vet att det inte betyder.

Det är så jag menar. Det kan inte betyda något annat men i någon annans öron/bekantskapskrets gör det det. Men, det jag menar är ju att det är just en tolkning inte en betydelse i sin riktiga mening.

Att det blir ett ersättninguttryck för något annat är ju vanligt men det tar egentligen inte bort den riktiga betydelsen och någon som säger den kan ju heller inte bli anklagad för att ha använt den rätt, tänker jag.

Fast då är vi väl inne på ordklyverier?

Om jag säger "jag kommer om två sekunder" är inte min avsikt av meddela min ankomst om precis två sekunder. Och alla förstår väl att det inte är om bokstavligen just två sekunder som jag kommer?

Menar du då att uttrycket fortfarande betyder att det är om 200 hundradelar som jag kommer?

 

[Lobelia]

Nja säger jag. Det finns ju jättemånga uttryck som betyder annat än sin bokstavliga betydelse? Som inte har ett dugg med lyssnarens personliga tolkning att göra? Det finns också ord och uttryck som har olika betydelse beroende på var man befinner sig i landet eller vilken demografisk grupp man pratar med.

Jag skrev "betyder i mina öron" just för att påpeka att jag vet att det inte är något som är allmängiltigt. Men i min bekantskapskrets så är det ett uttryck som används för många fler situationer än att man bokstavligen står illa till.

Står illa till betyder inte i mina ögon att man fysiskt står illa till utan situationen man befinner sig i gör att fysiskt/psykiskt eller något mellanting gör det olägligt på något vis. Det behöver inte alls vara en illa parkerad bil och liknande utan lika gärna en stressig situation, barn som kräver uppmärksamhet eller man har en tid att passa. Som jag skrev använde jag här omskrivning då jag inte minns mitt ordval men det handlade om värme, törst och förlagd bilnyckeln. Bilen stod säkert parkerad.

 

[tanten]

Fast då är vi väl inne på ordklyverier?

Om jag säger "jag kommer om två sekunder" är inte min avsikt av meddela min ankomst om precis två sekunder. Och alla förstår väl att det inte är om bokstavligen just två sekunder som jag kommer?

Menar du då att uttrycket fortfarande betyder att det är om 200 hundradelar som jag kommer?

Inte Efwa men...
Jag kan nog skilja på tidsangivelse som i stort sett betyder att jag kommer alldeles snart/strax, och att någon anger en anledning till att inte kunna prata i telefon?

Jag står lite illa till betyder när jag säger det exakt så. Att jag inte kan prata just nu. Inte att jag inte vill prata.

Du tycker inte att det är någon skillnad?