Vår honkatt accepterar inte vår kattunge

[Camama]

Vi har en hona på 10 år, hon har fått två kullar för länge sen där vi har behållt en hane som nu är 8 år. Nu fick vi en ny kattunge för två månader sen.
I början gick det relativt bra, de fick vara tillsammans under översikt men sen började hon att göra små utfall mot honom, sprang efter honom när han lekte och han visade att det var hon som bestämde och lade sig ner. Men utfallen blev fler och mer våldsamma och oprovocerade och till slut satte vi upp en nätdörr mellan vardagsrum och kök. Där får de skiftas om att vara på olika sidor. Vi går ut med dem i koppel ibland och där går det bättre, men så kan vi ju styra avståndet dem emellan lättare.
I dag så tyckte vi att det har varit lite lugnare mellan dem genom nätdörren så när kattungen låg och sov i soffan lät vi henne komma in och först var hon lugn och smög fram och luktade på honom. Utan förvarning så attackerade hon honom rejält trots att jag satt mellan dem så flög de upp och hon bara fortsatte pryla honom fast att han la sig ner och visade att han var underdånig. Vi fick ta en filt och kasta över henne för att få ut henne från rummet. Vi har feliway på olika ställe i huset och hon får droppar i nacken som ska vara lugnande och avstressande. Jag har tidigare suttit långa stunder med dem och gett godis till båda eller lekt med dem, han har varit lite rädd för henne då men det har gått bra och så har vi brutit innan något skett. Men attacken idag var utöver det vanliga... Hon ger sig verkligen inte... Någon som har tips på vad man mer kan göra?

 

[Bison]

Jag hade gett kattungen ett nytt hem. Det där är inget roligt liv för någon av katterna.

 

[Sassy]

Jag håller med @Bison om att omplacering förmodligen är bästa lösningen för samtliga inblandade.
Om ni verkligen vill försöka är det förmodligen flera månader av att ha dem helt separerade med nätdörr innan ni gör en väldigt långsam och genomtänkt återintroduktion som gäller. Att låta dem vara på spänn med uppblossande konflikter som nu brukar bara öka risken att det aldrig går att få ordning på.

En katt som lägger sig ner i en fight visar inte undergivenhet, utan liggande är ett sätt att hålla sig redo för strid. En katt som vill avvärja en konflikt tar sig undan och börjar ofta tvätta sig för att minska hotet. Man behöver kunna läsa signaler som är betydligt mindre än så för att kunna mota konflikter i tid, det är redan när små anspänningar runt öron, ögon, morrhår och liknande syns som man har en chans att bryta innan de eskalerat pressen på varandra.

 

[Mia_R]

Jag hade en honkatt som inte tålde mina andra katter trots lång tillvänjning, hon tålde inte ens sin egen kattunge när han kom hem från sin fostermor då honan inte fick igång mjölken och attungen behövde stödmatas, vilket jag hade svårt att klara av pga jobbet. Honkatten omplacerades och hamnade hos ett par pensionärer där hon stormtrivs som enda katten.

 

[Sassy]

Jag hade en honkatt som inte tålde mina andra katter trots lång tillvänjning, hon tålde inte ens sin egen kattunge när han kom hem från sin fostermor då honan inte fick igång mjölken och attungen behövde stödmatas, vilket jag hade svårt att klara av pga jobbet. Honkatten omplacerades och hamnade hos ett par pensionärer där hon stormtrivs som enda katten.

Min första katt, farbrorn på min bild, var ju en omplacering för att han vid 8-års ålder höll på att ha ihjäl sin förra ägares enda huskatt. Korathonorna i hushållet tyckte han om, men (den kastrerade) huskatthanen skulle döden dö trots att han aldrig gjorde något för att slå tillbaka. Farbror var ägarens "sovrumskatt" men fick flytta till mig för att ett liv där man delar revir med sin nemesis inte är ett trevligt liv även om de inte lyckades skada varandra fysiskt.

(Han var senare en mycket mjuk mormorsmorfar till de kullar jag födde upp inklusive den fertila hane jag behöll när han var riktigt gammal, så det verkar som att korater var det han accepterade.)

 

[Mia_R]

Min första katt, farbrorn på min bild, var ju en omplacering för att han vid 8-års ålder höll på att ha ihjäl sin förra ägares enda huskatt. Korathonorna i hushållet tyckte han om, men (den kastrerade) huskatthanen skulle döden dö trots att han aldrig gjorde något för att slå tillbaka. Farbror var ägarens "sovrumskatt" men fick flytta till mig för att ett liv där man delar revir med sin nemesis inte är ett trevligt liv även om de inte lyckades skada varandra fysiskt.

(Han var senare en mycket mjuk mormorsmorfar till de kullar jag födde upp inklusive den fertila hane jag behöll när han var riktigt gammal, så det verkar som att korater var det han accepterade.)

Min hona som var oriental tålde ingen, oavsett ras. Jättetrevlig katt i övrigt när hon fick vara själv.