Var det så här livet skulle bli?

prinsus_

Trådstartare
Jag har en son på snart 4år och tyvärr har jag aldrig fått uppleva den där glädjen över att ha barn som andra verkar känna. Man ser inlägg på Facebook typ: "Åh, nu har mina sockergryn gjort det och det *lycka*". "Åh, ska blir så härligt att få vara ledig och hemma med barnen en hel dag och bara mysa". Någon som känner igen det och som känner igen sig själv i dessa känslor? Visserligen hade vi en tuff start med vistelse på neonatalavdelning (fullgången med lindrig mekoniumaspiration) och jag tror att jag fick en förlossningsdepression. Trivdes aldrig under bebistiden och med att vara mammaledig. När sonen var två år flyttade vi 100mil och lämnade allt vad socialt nätverk hette bakom oss och då började svårigheterna på allvar. För att göra en lång historia kort så har vi sedan 1,5år ett team på BUP och arbetsdiagnosen är anknytnings och samspelsproblematik och man har i bakgrunden funderingar på om vår son kan ha någon sorts autismspektrastörning. Han fungerar vanligtvis bra bland vuxna och har ganska "fin fasad". Han har till och från svårigheter på förskolan i kontakten med kamraterna men i perioder går det riktigt bra. Men hemma är han väldigt arg, sur och krävande nästan jämt. Han är mer eller mindre konstant trotsig sedan två år tillbaka och det går aldrig att få på kläder eller ta sig från punkt A till punkt B utan att skoja, lirka, avleda, busa, tävla eller berätta sagor och jag är så less. Jag går själv hos en bra psykoterapeut sedan 1,5år för att orka hantera det här och vi får mycket stödsamtal på BUP också men jag begriper inte hur jag ska stå ut. Nu hade vi en hemsk eftermiddag igår och en hemsk morgon idag. Jag klarade inte av att få med ungen hem från dagis igår utan fick ringa min man som fick komma och hjälpa mig. Jag bävar för att han ska bli sjuk och att jag måste vara ensam hemma med honom en hel dag. Han leker inte själv utan kräver elakt och ilsket att man ska leka med honom. Sist vi var en hel vecka på BUP så tränade vi visserligen aktivt på att han ska leka korta stunder själv så vi är väl på rätt väg men jag är helt slut.

Under de sista två åren har jag tappat behärskningen och givit honom en örfil vid fyra tillfällen med ganska långa mellanrum. En gång var när han hällde en kopp skållhett kaffe över mig. En gång var när han väckte mig genom att slå mig på käften och två gånger har varit efter fruktansvärda dagishämtningar. Sista gången berättade jag för min psykoterapeut bad henne ringa och berätta för BUP som i sin tur gjorde en anmälan till Socialtjänsten och efter det fick vi den extra veckan på BUP. Innan det har vi kommit i andra hand hela tiden eftersom vår son har verkat så välfungerande när de har träffat honom där och för att vi har väldigt stabila hemförhållande (gift vanligt trevligt par med högskoleutbildningar och ordnad ekonomi och fasta jobb). Jag bävar redan inför nästa sommars semester, fruktansvärt hemskt att behöva ha sonen i närheten dygnet runt utan att ha dagis eller gå till jobbet. I somras var det hemskt och jag fick rymma till en kompis för att komma ifrån.

Vi har löst det så nu att jag åker till min kompis några dagar varannan månad för att hämta kraft och få umgås med hästar (jag var tvungen att göra mig av med hästarna när vi fick barn eftersom det inte gick att kombinera). Det blir ju dyrt i längden att i snitt lägga 1000kr i månaden på flygresor men det får det vara värt i nuläget.

Finns det någon här som har svårhanterliga barn och som känner igen sig? Utifrån vad man ser och läser så är det ju alltid en stor lycka med barn oavsett hur mycket bokstavskombinationsstörningar eller kromosomfel de har.
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag hade ju hoppats att slippa att tråden skulle flyttas till Föräldraforumet eftersom jag tror att de som hänger på föräldraforumet gillar att vara föräldrar. Det var därför jag la det på senior
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

En stor bamsekram till dig för det första!
Och jag har visserligen helt normala och rätt rara ungar, men jag känner ändå att jag behöver komma ifrån dem regelbundet. Nu räcker det för mig att kanske komma iväg över dagen och göra något för mig själv, men jag förstår att du behöver lite mer för att hinna ladda batterierna. Jag åker bort minst en gång på år, en lång helg hos syrran och är "vuxen" utan att behöva ta ansvar för någon annan än mig själv, och det är helt underbart och jag kommer hem fulladdad.

Jag har vänner med barn med särskilda behov och en del av dem har stödfamilj, det kanske vore något för er? Att sonen kan få komma iväg till en annan familj där han får uppmärksamhet, medans du och mannen får en chans att ta hand om varandra.

En bamsekram och nej alla är inte så sprudlande lyckliga över sina barn 24 timmar om dygnet, jag kan oxå uppleva att en del måste överdriva. Jag kan bli väldigt arg och trött på mina huliganer och som sagt, jämnfört med andra barn är de små änglar.
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag känner inte igen dina känslor i sig, men däremot kan jag känna igen skräcken inför att drabbas av det du går igenom. Det är ett av skälen till att jag inte försökt få barn mer aktivt faktiskt. Jag är livrädd att inte klara av mammarollen som för så många verkar vara så självklar och enkel och fantastisk.

Generellt sett tror jag att det finns rätt många som går igenom det du går igenom, eller liknande saker. Det är bara det att man inte pratar om det, det är lite tabu att tala om att man inte orkar med sitt barn och att man kanske rent av ångrar att man skaffat barn i värsta fall. Man nöjer sig därför med att spä på tomtebolyckan genom att bara berätta när ungarna varit ljuvliga - vilket ju de flesta barn är... också...

Jag är imponerad över att du vågade skriva det här, det är viktigt att lyfta fram avigsidorna med föräldrarskapet och för oss som inte själva är drabbade att förstå att det förekommer att folk har det jobbigt i sin roll som mamma eller pappa. Det är ju så lätt att se det där paret som går med en barnvagn och tycka att allt ser så underbart ut och tro att allt liksom bara flyter på och att det är helt fantastiskt - hela tiden. Och för många är det ju det - men det är nog viktigt att komma ihåg att det inte är självklart och inte är underbart för alla och inte hela tiden i vart fall.

Mitt inlägg är kanske meninsgslöst pladder men jag kände bara att jag ville skriva ett par rader till dig. Kan inte erbjuda några råd tror jag - förutom en sak som jag tänkte på när jag läste din berättelse. Kan du inte höra om ni kan få en sådan där avlastningsfamilj eller vad det heter? Så där så att sonen kan vara hos någon som får avlasta dig och maken kanske en helg i månaden eller så? Så att ni får lite tid att vila och att bara hinna med att vara ni någon gång.
 
Senast ändrad:
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag minns dina gamla trådar och jag lider verkligen med dig, ditt barn och din man att det inte blivit bra ännu. Tyvärr har jag inga råd och ingen erfarenhet.
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

De flesta föräldrar känner vissa stunder och dagar att det är ett skit och elände att ha barn. En ständig lycka med doften av nybakta bullar och skrattande barn finns nog inte någonstans. Så hur livet "ska vara" går inte att svara på, det som går att ändra är hur livet tolkas och hanteras.

Nu har ni hjälp på flera håll och då utgår jag från att ni får den bästa hjälp ni kan få och att de vet mycket om situationen och gör det bästa av det. Men två saker kom jag att tänka på. När du skriver att terapeuten är bra, menar du då att du under den ganska långa tid du gått i terapi upplever en tydlig förbättring/bättre mående? Eller menar du att det är en bra/empatisk/trevlig person?

Du nämner bara en gång att ni är ett gift par. I den situationen med barnet är det viktigt att ni är två (helst flera) som kan samarbeta och hantera tillvaron tillsammans. Även att avlasta varandra i vardagen på olika sätt. Får ni hjälp hela familjen med hur ni kan hantera olika situationer osv?
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag känner inte igen dina känslor i sig, men däremot kan jag känna igen skräcken inför att drabbas av det du går igenom. Det är ett av skälen till att jag inte försökt få barn mer aktivt faktiskt. Jag är livrädd att inte klara av mammarollen som för så många verkar vara så självklar och enkel och fantastisk.

Generellt sett tror jag att det finns rätt många som går igenom det du går igenom, eller liknande saker. Det är bara det att man inte pratar om det, det är lite tabu att tala om att man inte orkar med sitt barn och att man kanske rent av ångrar att man skaffat barn i värsta fall. Man nöjer sig därför med att spä på tomtebolyckan genom att bara berätta när ungarna varit ljuvliga - vilket ju de flesta barn är... också...

Jag är imponerad över att du vågade skriva det här, det är viktigt att lyfta fram avigsidorna med föräldrarskapet och för oss som inte själva är drabbade att förstå att det förekommer att folk har det jobbigt i sin roll som mamma eller pappa. Det är ju så lätt att se det där paret som går med en barnvagn och tycka att allt ser så underbart ut och tro att allt liksom bara flyter på och att det är helt fantastiskt - hela tiden. Och för många är det ju det - men det är nog viktigt att komma ihåg att det inte är självklart och inte är underbart för alla och inte hela tiden i vart fall.

Mitt inlägg är kanske meninsgslöst pladder men jag kände bara att jag ville skriva ett par rader till dig. Kan inte erbjuda några råd tror jag - förutom en sak som jag tänkte på när jag läste din berättelse. Kan du inte höra om ni kan få en sådan där avlastningsfamilj eller vad det heter? Så där så att sonen kan vara hos någon som får avlasta dig och maken kanske en helg i månaden eller så? Så att ni får lite tid att vila och att bara hinna med att vara ni någon gång.

Ditt svar var inte alls meningslöst pladder utan värdefullt för mig. Jag kan säga att jag inte alls var säker på att jag ville ha några barn alls men eftersom jag visste att min älskade man gärna ville ha barn så var det faktiskt jag som tog initiativet och sen gick det fort. Jag har en teori om att det kanske är lättare att stå ut med svårigheter och att man är bättre förberedd om man hunnit längta efter barn eller alltid vetat att man vill ha barn. Vi har blivit erbjudna stödfamilj en helg per månad men min man vill inte, jag tror att han tycker att vi sviker vår son om vi lämnar bort honom en helg i månaden och han tycker istället att om vi behöver barnvakt för att hitta på någonting så kan vi betala för det själva utan att koppla in socialtjänsten. Min man är en bra människa och han tar egentligen ett större lass än jag men har har det inte lika svårt som jag och ramlar inte ner i djupa dalar när det är som värst som jag gör.
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Försök att få en stödfamilj, för att få avlastning åtminstone en eller två helger per månad, man kan också få avlastning under semestern, så att du hinner ladda batterierna.

Vet att det inte är lätt, då jag har ett barn, som nyss lämnat boet, som har en lättare störning inom autismspektrat. Hur man än gör, så blir det sällan eller aldrig bra, de är aldrig nöjda. Jag älskar ju mitt barn ändå, men det är jobbigt, och man tappar tålamodet om man inte får chansen att återhämta sej.
Man gör egentligen en proffessionell vårdares jobb, varje dag, 24 timmar om dygnet. Tänk att de som har det som jobb, att ta hand om såna barn som vi har, de får faktiskt gå hem på kvällarna, de har semester osv. Det har inte vi!
Så försök att få en stödfamilj, så att du ser en liten ljusning i situationen.

Var väldig orolig då hon skulle flytta hemifrån, men sen kändes det skönt. Jag behöver inte ha ont i magen varje dag, över hur denna dag ska bli, och kan känna glädje över att träffa henne idag. Det känns långt bort för dej förstår jag, men håll ut och försök en dag till.

Försök få avlastning av din man, försök att få egen tid, exempelvis åka till stallet en viss kväll i veckan, ha en fritidsaktivitet där du inte får bli störd.
Och se till att få en stödfamilj via socialtjänsten.

Och det viktigaste av allt, anklaga aldrig dej själv, för dåligt samvete har man så mycket av ändå som förälder. Det är inte någons fel, att man fått ett barn med en funktionsnedsättning, även om det är svårt för exempelvis utomstående att se, det är ju en funktionsnedsättning som inte syns på samma sätt, som om barnet skulle sakna en arm eller ett ben.

Kramar om.
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Vi har blivit erbjudna stödfamilj en helg per månad men min man vill inte, jag tror att han tycker att vi sviker vår son om vi lämnar bort honom en helg i månaden och han tycker istället att om vi behöver barnvakt för att hitta på någonting så kan vi betala för det själva utan att koppla in socialtjänsten
Det förstnämnda minns jag från tidigare tråd, just att din man inte vill ha stödfamilj. Ser han inte hur det tär på dig att ha det som det är nu? Om han tycker att ni kan betala för barnvakt själva borde det ju i stort sett vara samma sak för barnet väl? Hur ofta betalar ni en barnvakt så att ni får vara själva?
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

De flesta föräldrar känner vissa stunder och dagar att det är ett skit och elände att ha barn. En ständig lycka med doften av nybakta bullar och skrattande barn finns nog inte någonstans. Så hur livet "ska vara" går inte att svara på, det som går att ändra är hur livet tolkas och hanteras.

Nu har ni hjälp på flera håll och då utgår jag från att ni får den bästa hjälp ni kan få och att de vet mycket om situationen och gör det bästa av det. Men två saker kom jag att tänka på. När du skriver att terapeuten är bra, menar du då att du under den ganska långa tid du gått i terapi upplever en tydlig förbättring/bättre mående? Eller menar du att det är en bra/empatisk/trevlig person?

Du nämner bara en gång att ni är ett gift par. I den situationen med barnet är det viktigt att ni är två (helst flera) som kan samarbeta och hantera tillvaron tillsammans. Även att avlasta varandra i vardagen på olika sätt. Får ni hjälp hela familjen med hur ni kan hantera olika situationer osv?

Jag mår bättre av att gå i terapi och vi har börjat jobba med mindfulness nu vilket jag tror mycket på men mycket handlar ju om att jag behöver komma till någon och ösa ur mig all skit. Jag har inget att jämföra med men jag mår väldigt bra när jag har varit hos min terapeut.

Det är jag och min man som samarbetar och avlastar varandra i samråd med team på BUP av vilka vi får råd för att hantera olika situationer. Min psykoterapeut har tidigare arbetat inom barnpsykiatrin och jag får mycket goda tips av henne också. Men det hjälper liksom inte ända fram i verkligheten i vardagen när man har ett barn som man inte får något tillbaka av utan en massa krav, smällar och sura miner. Men utan BUP och terapeuten så hade jag lämnat jordelivet för länge sen. Jag har lärt mig att inse mina begränsningar och be om hjälp när jag inte reder ut situationerna innan det går överstyr. Som igår när jag inte fick hem sonen från dagis utan fick ringa min man så han kom och stöttade.
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag minns också dina gamla trådar, och jag vill också ge dig en BAMSEKRAM för allt du kämpar med, och att du vågar skriva att ditt "barnliv" inte är en dans på rosor eller det underbaraste du varit med om. Det är ju VÄLDIGT tabu att ens nämna att man inte trivs med/klarar av/ångrar sina barn.

Jag har ingen egen erfarenhet av det du skriver (har inget barnintresse alls och väljer aktivt bort barn då de inte är en del jag vill ha i mitt liv), men jag vill bara säga att du har allt mitt stöd i världen, och att jag har största medlidande för dig och hoppas SÅ starkt att allt ska lösa sig :(.

Hoppas att din man tar sitt förnuft till fånga ang. stödfamilj, så att ni kan få mer avlastning även den vägen.
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

KL

En stor kram till dig och du verkar otroligt stark. Här kommer mitt tips, bland det bästa jag läst:

http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=7946

Du är inte ensam men det är få som kommer förstå dig. Nu har jag vad jag vet "en helt vanlig bebis" men det finns korta stunder då jag känner som du och inte vill vara förälder, men de vägs sen upp av guldmomenten när man får ett leende och hela jag ryser av glädje och kärlek. Får man aldrig dessa förstår jag att du går på knäna.

Snälla läs boken, jag tror den kommer ge dig mycket! Du har fått tips här ovan och för att du ska orka leva och dessutom orka med din son resten av hans liv så följ alla råd och tips om att få hjälp och kräv det. Bråka för det om du måste...
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag har ingen egen erfarenhet av det du skriver (har inget barnintresse alls och väljer aktivt bort barn då de inte är en del jag vill ha i mitt liv), men jag vill bara säga att du har allt mitt stöd i världen, och att jag har största medlidande för dig och hoppas SÅ starkt att allt ska lösa sig :(.

Tack för ditt stöd. Ville bara säga att du har gjort ett mycket bra val i livet genom att välja bort barn. Det innebär att du behåller rätten till ditt liv. Jag kände länge att mitt liv var slut men så djupt ligger jag inte längre eftersom jag har hittat ett sätt att fungera, alltså genom att åka bort med jämna mellanrum.
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag mår bättre av att gå i terapi och vi har börjat jobba med mindfulness nu vilket jag tror mycket på men mycket handlar ju om att jag behöver komma till någon och ösa ur mig all skit. Jag har inget att jämföra med men jag mår väldigt bra när jag har varit hos min terapeut.

Det är jag och min man som samarbetar och avlastar varandra i samråd med team på BUP av vilka vi får råd för att hantera olika situationer. Min psykoterapeut har tidigare arbetat inom barnpsykiatrin och jag får mycket goda tips av henne också. Men det hjälper liksom inte ända fram i verkligheten i vardagen när man har ett barn som man inte får något tillbaka av utan en massa krav, smällar och sura miner. Men utan BUP och terapeuten så hade jag lämnat jordelivet för länge sen. Jag har lärt mig att inse mina begränsningar och be om hjälp när jag inte reder ut situationerna innan det går överstyr. Som igår när jag inte fick hem sonen från dagis utan fick ringa min man så han kom och stöttade.

Okej, då förstår jag mer. Det ligger nära till hands som förälder att skuld och skambelägga sig själv för att tankar och känslor är "fel" på olika sätt. Hoppas ni kan komma överens kring stödfamilj och se det som en resurs för både er som individer, ert barn och för er relation.
Även om jag förstår att det känns eländigt och för jävligt kring mycket så tycker jag mig uppleva att du ändå har hopp om framtiden och att det är på väg åt rätt håll. Till exempel med mindfulness. Så svaret på din ursprungliga fråga skulle kanske kunna vara att livet ser ut så just nu, men det är inte meningen att det ska upplevas så för alltid utan att det finns ljusning?

Tack för att du delar med dig så öppet kring så svåra saker, starkt gjort.
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Tack alla!
Nu har jag suttit här i min ensamhet och riktigt ful-grinat över era fina och kloka svar. Nu ska jag åka till bibblan och låna böckerna ni tipsat om och sen luncha med maken. 14.30 åker vi tillsammans och hämtar "Damien" på dagis eftersom jag vägrar att lämna och hämta själv resten av veckan nu när han är inne i en extra demonisk period. Han gillar katter, kanske ska skaffa en katt (apropå Min vän Henry)
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Min lillebror var som liten ett fruktansvärt jobbigt barn som aldrig var nöjt utan bara gnällde och klängde på mamma. Hon blev förstås helt slut och eftersom det främst bara var hon som dög så blev det inte mycket till avlastning för henne från pappa. Men ganska precis på hans fyraårsdag så svängde det hela och han blev ett normalt barn. Nu är han 30+ och maken till snäll son som verkligen brytt sig om sin mamma genom åren är svår att hitta. Hoppas verkligen det blir liknande hemma hos er!! Att det hela bara mitt i allt svänger och ni får ett normalt familjeliv.

Mina föräldrar har för övrigt fyra barn, vi övriga tre har varit rara lättsamma barn men sonen som kom som nummer tre i syskonskaran var ju allt annat än det. Vill med det ha sagt att allt verkligen inte hänger på föräldrarna!
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Det låter som det är min son du beskriver. Han har autism.

Jag säger bara en sak: Avlösarservice. Vi har avlösare åt honom 30 h i månaden. Utan detta skulle det inte fungera. De gånger han är hos avlösaren får vi andas och umgås lite med vår andra son, eller varför inte åka och rida.

Jag känner också lite som du, att man aldrig får vara riktigt glad. Inte minst för att framtiden är så oviss. Hur han kommer att fungera då osv.
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Om din man känner att ni sviker er son om ni lämnar bort honom ibland så be honom vända på tanken... sviker ni inte er son (och er själva) när ni blir så pressade att ni/du ramlar över gränsen och blir aggressiva eller ledsna och inte orkar då? Sviker ni inte er son genom att inte lämna bort honom så att ni kan få VILA och kanske förhoppningsvis vara bra föräldrar den tid han är hemma i stället?

Har han tänkt på det sättet någon gång?

Vet han om att du gett sonen de där örfilarna så måste han ju också förstå att du pressas bortom det rimliga eftersom du blir så utåtagerande. Att neka till stödfamilj eller vad det nu heter är alltså inte rättvist mot någon av er. Ni behöver hitta egen energi för att orka att ens försöka vara bra föräldrar den tid ni har sonen.

Vänd på resonemanget och ta upp frågan igen!
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Vet inte vad jag ska skriva för uppmuntande mer än att det låter som om du behöver lite mer distans till ditt barn. det kanske skulle göra att du skulle kunna njuta av att vara mamma om det inte blev så internsivt.

En vän till en vän har problem med deras minsta pojk, de har en stöd mormor till pojken hon hämtar honom på dagis två dagar i veckan och har honom två timmar per gång de hade först jätte problem att hämta honom där så det löstes med att hon lämnar nu mera av honom i hemmet. hon har honom varannan lördag men han sover hemma.

detta tycker den familjen fyngerar toppen, pojken har en person som har honom regelbundet som han trivs med, familjen kan ängna mer tid med de större barnen, som annars hamnar i kläm.

om jag inte mins det helt galet så får de lämna in honom på dagis under semestern om de vill.

Din man kanske skulle känna sig bättre till mods med en stöd person som har enrt barn endast korta stunder ofta.
 
Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag vill först bara ge dig en STOR bamsekram!

Du är stark som orkar kämpa vidare. Jätte bra att du har hjälp av BUP och andra.

Schelin_j s råd tycker jag var jätte bra. NI behöver verkligen en stödfamilj. Så ni en helg bara kan få tänka på ER själva, göra precis som ni vill. Om de nu innebär att ni bara vill ligga på soffan och kolla på film, gå ut och käka middag, rida eller stor städa så får ni göra de, ni bestämmer och ingen annan.

det är juh bättre att han får vara hos samma person en hel helg/mån eller vad de kan vara än att betala en barnvakt som dessutom kan vara olika personer. Er son känner nog sig tryggare med den stödfamiljen då.

Allt är inte svart och vitt. När min son föddes så ångrade jag allt något fruktansvärt. Jag ville lämna bort honom, jag ville inte ha honom här. Jag var så otroligt slut både fysiskt och psykiskt. att sitta uppe hela nätterna och dagarna och bara ge han mat. Min sambo kunde inte alls förstå detta, då min högsta önskan var att få barn (var inte planerat barn). Så fort sambon kom hem så fick han ta honom.
Enda gångne jag tyckte de var mysigt var på kvällarna då vi låg i soffan allihopa och kollade på tv.

Efter en månad vart allt annorlunda, de vart bättre och jag började kunna knyta kontakt till min son.
Idag är han snart 9 mån, jag ångrar dock otroligt mycket att jag inte tog tillvara på den "bebistiden" och mys stunderna för nu är de fullt pådrag 24/7. :laugh: NU är han mitt allt, men jag behöver fortfarande min tid och vår tid som par.

Nu har vi ett otroligt lättsamt barn, men i helgen så åkte vi bort en natt bara jag och sambon. Vilket var otroligt skönt att bara få rå om oss själva.
Alla föräldrar behöver ibland få komma bort och ladda batterierna.

Jag tror som några andra skrev. Många föräldrar ger ett sken av att allt är så himla bra, för de är så de ska vara. Man ska älska sina barn vad dom än gör, älska att umgås med dom 24/7, man ska "acceptera" de den gör (tex slåss) och inte göra så stor väsen av de för de är ju ett barn mm, ja annars är man ingen bra förälder enligt samhället (oftast dom som inte har barn tycker så). :crazy:
Men så är de inte i verkligheten. Man kan vara en jätte bra förälder även fast man inte älskar sitt barn vad den än gör, eller vill umgås med barnet 24/7.

Självklart älskar man sina barn, men man kan inte viga HELA sitt liv åt dom, man är människa även om man är förälder och behöver egentid utan barn och egentid tillsammans som par.

Jag tycker du ska ta diskutionen igen med din man om stödfamilj. NI kan väl prova några månader, tycker han inte de fungerar ,ja då har ni iaf gjort ett försök.

Kämpa på och få din sambo till att förstå att ni inte alls sviker honom om ni skaffar en stödfamilj utan tvärtom. Ni hjälper honom och er själva. Han är inte glad och lycklig, om ni inte är de.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 831
Senast: Anonymisten
·
Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
8 261
Senast: Enya
·
Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
23
· Visningar
2 013
Skola & Jobb Ni vet när man hela tiden får höra att ”du är så stark” och hela kroppen och själen skriker ”jag orkar inte mer”. Hela livet har jag...
5 6 7
Svar
120
· Visningar
14 055
Senast: malumbub
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp