prinsus_
Trådstartare
Jag har en son på snart 4år och tyvärr har jag aldrig fått uppleva den där glädjen över att ha barn som andra verkar känna. Man ser inlägg på Facebook typ: "Åh, nu har mina sockergryn gjort det och det *lycka*". "Åh, ska blir så härligt att få vara ledig och hemma med barnen en hel dag och bara mysa". Någon som känner igen det och som känner igen sig själv i dessa känslor? Visserligen hade vi en tuff start med vistelse på neonatalavdelning (fullgången med lindrig mekoniumaspiration) och jag tror att jag fick en förlossningsdepression. Trivdes aldrig under bebistiden och med att vara mammaledig. När sonen var två år flyttade vi 100mil och lämnade allt vad socialt nätverk hette bakom oss och då började svårigheterna på allvar. För att göra en lång historia kort så har vi sedan 1,5år ett team på BUP och arbetsdiagnosen är anknytnings och samspelsproblematik och man har i bakgrunden funderingar på om vår son kan ha någon sorts autismspektrastörning. Han fungerar vanligtvis bra bland vuxna och har ganska "fin fasad". Han har till och från svårigheter på förskolan i kontakten med kamraterna men i perioder går det riktigt bra. Men hemma är han väldigt arg, sur och krävande nästan jämt. Han är mer eller mindre konstant trotsig sedan två år tillbaka och det går aldrig att få på kläder eller ta sig från punkt A till punkt B utan att skoja, lirka, avleda, busa, tävla eller berätta sagor och jag är så less. Jag går själv hos en bra psykoterapeut sedan 1,5år för att orka hantera det här och vi får mycket stödsamtal på BUP också men jag begriper inte hur jag ska stå ut. Nu hade vi en hemsk eftermiddag igår och en hemsk morgon idag. Jag klarade inte av att få med ungen hem från dagis igår utan fick ringa min man som fick komma och hjälpa mig. Jag bävar för att han ska bli sjuk och att jag måste vara ensam hemma med honom en hel dag. Han leker inte själv utan kräver elakt och ilsket att man ska leka med honom. Sist vi var en hel vecka på BUP så tränade vi visserligen aktivt på att han ska leka korta stunder själv så vi är väl på rätt väg men jag är helt slut.
Under de sista två åren har jag tappat behärskningen och givit honom en örfil vid fyra tillfällen med ganska långa mellanrum. En gång var när han hällde en kopp skållhett kaffe över mig. En gång var när han väckte mig genom att slå mig på käften och två gånger har varit efter fruktansvärda dagishämtningar. Sista gången berättade jag för min psykoterapeut bad henne ringa och berätta för BUP som i sin tur gjorde en anmälan till Socialtjänsten och efter det fick vi den extra veckan på BUP. Innan det har vi kommit i andra hand hela tiden eftersom vår son har verkat så välfungerande när de har träffat honom där och för att vi har väldigt stabila hemförhållande (gift vanligt trevligt par med högskoleutbildningar och ordnad ekonomi och fasta jobb). Jag bävar redan inför nästa sommars semester, fruktansvärt hemskt att behöva ha sonen i närheten dygnet runt utan att ha dagis eller gå till jobbet. I somras var det hemskt och jag fick rymma till en kompis för att komma ifrån.
Vi har löst det så nu att jag åker till min kompis några dagar varannan månad för att hämta kraft och få umgås med hästar (jag var tvungen att göra mig av med hästarna när vi fick barn eftersom det inte gick att kombinera). Det blir ju dyrt i längden att i snitt lägga 1000kr i månaden på flygresor men det får det vara värt i nuläget.
Finns det någon här som har svårhanterliga barn och som känner igen sig? Utifrån vad man ser och läser så är det ju alltid en stor lycka med barn oavsett hur mycket bokstavskombinationsstörningar eller kromosomfel de har.
Under de sista två åren har jag tappat behärskningen och givit honom en örfil vid fyra tillfällen med ganska långa mellanrum. En gång var när han hällde en kopp skållhett kaffe över mig. En gång var när han väckte mig genom att slå mig på käften och två gånger har varit efter fruktansvärda dagishämtningar. Sista gången berättade jag för min psykoterapeut bad henne ringa och berätta för BUP som i sin tur gjorde en anmälan till Socialtjänsten och efter det fick vi den extra veckan på BUP. Innan det har vi kommit i andra hand hela tiden eftersom vår son har verkat så välfungerande när de har träffat honom där och för att vi har väldigt stabila hemförhållande (gift vanligt trevligt par med högskoleutbildningar och ordnad ekonomi och fasta jobb). Jag bävar redan inför nästa sommars semester, fruktansvärt hemskt att behöva ha sonen i närheten dygnet runt utan att ha dagis eller gå till jobbet. I somras var det hemskt och jag fick rymma till en kompis för att komma ifrån.
Vi har löst det så nu att jag åker till min kompis några dagar varannan månad för att hämta kraft och få umgås med hästar (jag var tvungen att göra mig av med hästarna när vi fick barn eftersom det inte gick att kombinera). Det blir ju dyrt i längden att i snitt lägga 1000kr i månaden på flygresor men det får det vara värt i nuläget.
Finns det någon här som har svårhanterliga barn och som känner igen sig? Utifrån vad man ser och läser så är det ju alltid en stor lycka med barn oavsett hur mycket bokstavskombinationsstörningar eller kromosomfel de har.