Vänner och syskon

[pollex]

Jag har tre år mellan mina äldsta barn och brottas lite med hur man bäst hanterar leksituationen när kompisar kommer på besök. Mina barn brukar leka mycket med varandra och den äldre känner också den yngres vänner från när de gick på samma förskola. Barnen leker också tillsammans med vänner på gården. Men så tillkommer att den äldre har nya vänner (främst en) från skolan, som den yngre inte känner (till att börja med i alla fall), och de kan vilja leka utan ett vidhängande småsyskon... ibland (och ibland inte). Och jag kan förstå att de vill det men den yngre blir jätteledsen - vilket jag också kan förstå utifrån att den äldre i regel alltid är välkommen att vara med när han leker, även med kompisar. Hur har ni hanterat/förklarat sådant här? Hur är det rimligt att göra? Måste man alltid ta hem en varsin vän åt dem?

 

[Sofie_B]

Jag har tre år mellan mina äldsta barn och brottas lite med hur man bäst hanterar leksituationen när kompisar kommer på besök. Mina barn brukar leka mycket med varandra och den äldre känner också den yngres vänner från när de gick på samma förskola. Barnen leker också tillsammans med vänner på gården. Men så tillkommer att den äldre har nya vänner (främst en) från skolan, som den yngre inte känner (till att börja med i alla fall), och de kan vilja leka utan ett vidhängande småsyskon... ibland (och ibland inte). Och jag kan förstå att de vill det men den yngre blir jätteledsen - vilket jag också kan förstå utifrån att den äldre i regel alltid är välkommen att vara med när han leker, även med kompisar. Hur har ni hanterat/förklarat sådant här? Hur är det rimligt att göra? Måste man alltid ta hem en varsin vän åt dem?

Vi har exakt samma lika här. Den äldsta får ofta vara med när den yngsta har kompis hemma men inte tvärtom. Vi försöker att prata med den äldsta och säga att ibland kan kanske lillebror få vara med, men att det också är okej att vilja leka själv med sin kompis och att man då får säga nej men på ett snällt sätt. Kanske säga "idag vill jag gärna leka med X själv, men nästa gång får du jättegärna vara med!" och då kanske också komma ihåg att fråga själv nästa gång. Inte säga "du får inte vara med, du är cringe" vilket lätt händer när vi inte är i närheten..

Till den yngsta har vi sagt att han inte behöver känna sig tvingad till att låta storebror vara med och leka bara för att han frågar utan att han har samma rätt att säga nej som storebror har. Problemet är dock för oss att den yngsta har färre kompisar än den äldre så det är oftast storebror som har kompisar hemma, och om lillebror väl har det så vill dom gärna hänga med storebror ändå för att han är äldre och "coolare".

 

[pollex]

Vi har exakt samma lika här. Den äldsta får ofta vara med när den yngsta har kompis hemma men inte tvärtom. Vi försöker att prata med den äldsta och säga att ibland kan kanske lillebror få vara med, men att det också är okej att vilja leka själv med sin kompis och att man då får säga nej men på ett snällt sätt. Kanske säga "idag vill jag gärna leka med X själv, men nästa gång får du jättegärna vara med!" och då kanske också komma ihåg att fråga själv nästa gång. Inte säga "du får inte vara med, du är cringe" vilket lätt händer när vi inte är i närheten..

Till den yngsta har vi sagt att han inte behöver känna sig tvingad till att låta storebror vara med och leka bara för att han frågar utan att han har samma rätt att säga nej som storebror har. Problemet är dock för oss att den yngsta har färre kompisar än den äldre så det är oftast storebror som har kompisar hemma, och om lillebror väl har det så vill dom gärna hänga med storebror ändå för att han är äldre och "coolare".

Äsch, jag ville ju höra att det kommer att gå över av sig själv med stigande ålder och vishet!

Jag känner också igen det där att den yngres kompisar tycker att den äldre är häftig, och tyvärr leder det lätt till helt annorlunda lekar än utan hans inblandning. Det är klurigt med balansgången mellan ”alla får vara med”, ”du brukar ju få vara med när X gör Z” och ”men nu är det faktiskt X som bjudit hit Y”!

 

[Hyacinth]

Jag har alltid sett till att sysselsätta den som inte har kompis hemma.

 

[TinyWiny]

Jag ser det som självklart att barn ska få leka ensamma med sin kompis om de vill de. Att man har syskon ska inte innebära att de tvingas på en hela tiden. För mina barn blev brytningen radikal när yngsta var sex-sju och äldsta åtta-nio. Då ville yngsta leka själv med sina kompisar och det blev såklart tufft för den äldre som var van att de alltid hängde ihop. Vi pratade mycket om det och det lugnade sig efter ett tag. Ibland lekte de tillsammans och ibland ensamma med kompisen. Syskon är inga man väljer medans kompisar är och jag ser bildandet av egna sociala relationer mellan kompisar som viktig. Där får inte syskon sätta stopp bara för att de råkar vara syskon. Att tvinga barnet med kompis hemma att ha med syskonet i leken trots att hen inte vill ser jag alltså som fel.

 

[pollex]

Jag har alltid sett till att sysselsätta den som inte har kompis hemma.

Jag brukar också försöka! Men det är inte helt lätt när motivationen att vara med och leka är hög, hänsyn måste tas även till bebisen och middagen måste lagas.

 

[pollex]

Jag ser det som självklart att barn ska få leka ensamma med sin kompis om de vill de. Att man har syskon ska inte innebära att de tvingas på en hela tiden. För mina barn blev brytningen radikal när yngsta var sex-sju och äldsta åtta-nio. Då ville yngsta leka själv med sina kompisar och det blev såklart tufft för den äldre som var van att de alltid hängde ihop. Vi pratade mycket om det och det lugnade sig efter ett tag. Ibland lekte de tillsammans och ibland ensamma med kompisen. Syskon är inga man väljer medans kompisar är och jag ser bildandet av egna sociala relationer mellan kompisar som viktig. Där får inte syskon sätta stopp bara för att de råkar vara syskon. Att tvinga barnet med kompis hemma att ha med syskonet i leken trots att hen inte vill ser jag alltså som fel.

Så intressant att det var den yngre som ville börja leka själv i ditt fall, jämfört med @Sofie_B s och min upplevelse!

Rent principiellt håller jag med dig, men praktiskt är det inte alltid helt lätt. Har den som har en kompis hemma suverän rätt att bestämma? Om kompisbesöket föregåtts av intensiv planering om vad de ska göra där den andra (åtminstone uppfattat sig) varit väldigt delaktig? Om de alla börjar leka och plötsligt är det en som inte får vara med?

Situationen är lite ny för oss, därav att jag behöver prova de här funderingarna .

 

[Sofie_B]

Äsch, jag ville ju höra att det kommer att gå över av sig själv med stigande ålder och vishet!

Jag känner också igen det där att den yngres kompisar tycker att den äldre är häftig, och tyvärr leder det lätt till helt annorlunda lekar än utan hans inblandning. Det är klurigt med balansgången mellan ”alla får vara med”, ”du brukar ju få vara med när X gör Z” och ”men nu är det faktiskt X som bjudit hit Y”!

Det är jättesvårt! Och jag håller och principiellt med @TinyWiny och vi tvingar inte på dom att syskonet får vara med, men vi pratar mycket om hur det känns för den som inte får vara med och kring att vissa lekar kanske lämpar sig bättre för att även syskonet ska få vara med än andra. Fotboll eller liknande "lekar" som bygger på att man är rätt många borde ju syskonet kunna vara med på t.ex.

Och vi försöker också att aktivera/underhålla den som inte får vara med, men det är ju inte brist på saker att göra som gör denne nedstämd utan känslan av utanförskap och att inte vara önskad. Det är mycket svårare som vuxna att påverka iom att problemet inte ligger i relationen till oss.

 

[TinyWiny]

Så intressant att det var den yngre som ville börja leka själv i ditt fall, jämfört med @Sofie_B s och min upplevelse!

Rent principiellt håller jag med dig, men praktiskt är det inte alltid helt lätt. Har den som har en kompis hemma suverän rätt att bestämma? Om kompisbesöket föregåtts av intensiv planering om vad de ska göra där den andra (åtminstone uppfattat sig) varit väldigt delaktig? Om de alla börjar leka och plötsligt är det en som inte får vara med?

Situationen är lite ny för oss, därav att jag behöver prova de här funderingarna .

Min yngsta har alltid varit den mest sociala. Hen är översocial och hittade och hittar vänner överallt medans den äldre är mer "normalt" socialt begåvad så jag var inte förvånad över att det blev så. Min äldsta har också alltid varit väldigt beskyddande mot det yngre syskonet och det i kombination med att det yngre syskonet såg upp till den äldre något enormt var nog det som gjorde det så väldigt jobbigt för den äldre när brytningen kom. Hen fick varken beundran eller utlopp för sitt omhändertagandebehov längre och det var tufft.

Nej det är verkligen inte lätt. Det var några tuffa år men jag ser det som så viktigt att få odla sina sociala skills att jag ändå ansåg att man inte ska bli påtvingad syskon. Sedan ska man givetvis kunna bete sig även mot syskon men jag tror att den chansen ökar om man inte blir påtvingad syskonen.

Jag ser det inte som någon rätt att bestämma utan att slippa bli påtvingad något man inte vill. Precis som jag inte tvingade mina barn att leka med varandra om det bara var vi hemma. Ville ena barnet leka med sin tågbana ensam så gjorde hen det och det andra syskonet hade ingen rätt att störa/förstöra. Fråga kan man alltid göra men att lära sig att respektera ett nej är viktigt.

Jag tror på tydlighet. Om ena barnet kommer och är ledsen för att hen inte fick vara med så prata om det. Varför trodde hen/tog hen förgivet det eller detta? Vad gjorde/sa det andra syskonet som gjorde att hen trodde det? Jag hade också pratat med det andra syskonet efteråt för att försöka luska ut var det gick fel och hur ni tillsammans ska kunna vara tydligare nästa gång så att det inte blir missförstånd. Det här är ju en jätteviktig del i det sociala samspelet. Att plötsligt inte få vara med, ja då hade jag tagit diskussionen där och då med alla inblandade. Vad hände? Att barn blir osams är ju inget ovanligt och ibland behövs lite guidning för att komma på rätt köl igen.

 

[pollex]

Min yngsta har alltid varit den mest sociala. Hen är översocial och hittade och hittar vänner överallt medans den äldre är mer "normalt" socialt begåvad så jag var inte förvånad över att det blev så. Min äldsta har också alltid varit väldigt beskyddande mot det yngre syskonet och det i kombination med att det yngre syskonet såg upp till den äldre något enormt var nog det som gjorde det så väldigt jobbigt för den äldre när brytningen kom. Hen fick varken beundran eller utlopp för sitt omhändertagandebehov längre och det var tufft.

Nej det är verkligen inte lätt. Det var några tuffa år men jag ser det som så viktigt att få odla sina sociala skills att jag ändå ansåg att man inte ska bli påtvingad syskon. Sedan ska man givetvis kunna bete sig även mot syskon men jag tror att den chansen ökar om man inte blir påtvingad syskonen.

Jag ser det inte som någon rätt att bestämma utan att slippa bli påtvingad något man inte vill. Precis som jag inte tvingade mina barn att leka med varandra om det bara var vi hemma. Ville ena barnet leka med sin tågbana ensam så gjorde hen det och det andra syskonet hade ingen rätt att störa/förstöra. Fråga kan man alltid göra men att lära sig att respektera ett nej är viktigt.

Jag tror på tydlighet. Om ena barnet kommer och är ledsen för att hen inte fick vara med så prata om det. Varför trodde hen/tog hen förgivet det eller detta? Vad gjorde/sa det andra syskonet som gjorde att hen trodde det? Jag hade också pratat med det andra syskonet efteråt för att försöka luska ut var det gick fel och hur ni tillsammans ska kunna vara tydligare nästa gång så att det inte blir missförstånd. Det här är ju en jätteviktig del i det sociala samspelet. Att plötsligt inte få vara med, ja då hade jag tagit diskussionen där och då med alla inblandade. Vad hände? Att barn blir osams är ju inget ovanligt och ibland behövs lite guidning för att komma på rätt köl igen.

Min äldsta är också en sådan där vän-hittare . Härligt för honom men jobbigt för den yngsta som tenderar att mäta sig med storebror som måttstock.

Tack för alla dina tankar, det är stor hjälp att höra andras resonemang! Rörande att plötslig inte få vara med så tänker jag inte nödvändigtvis på konfliktsituationer, det känns nästan lättare, utan mer att alla leker och är nöjda med en lek men att den som har vännen hemma plötsligt vill bryta leken och försöker övertyga vännen att göra något annat (och då utan syskonet).

 

[TinyWiny]

Min äldsta är också en sådan där vän-hittare . Härligt för honom men jobbigt för den yngsta som tenderar att mäta sig med storebror som måttstock.

Tack för alla dina tankar, det är stor hjälp att höra andras resonemang! Rörande att plötslig inte få vara med så tänker jag inte nödvändigtvis på konfliktsituationer, det känns nästan lättare, utan mer att alla leker och är nöjda med en lek men att den som har vännen hemma plötsligt vill bryta leken och försöker övertyga vännen att göra något annat (och då utan syskonet).

Jag ser nog det tillfället (min fetning) som en konfliktsituation även om ingen skriker eller gråter. Något händer som gör att konstellationen inte passar längre. Det behöver inte vara konflikt som bråk alltså utan att man bara tröttnar och vill vara ifred och ber den andre gå. Den situationen tycker jag är jätteviktig att respektera. Man får ändra sig i alla situationer utan att någon ska lägga skuld (tänker här på @Sofie_B inlägg om att prata om hur det känns för den som inte får vara med och ja, det är viktigt men ingen ska behöva känna skuld för att hen inte längre vill) och att som barn få lära sig att respektera sina egna känslor är precis lika viktigt som att lära sig att respektera andras känslor. Barn tar lätt på sig skuld för allt och inget och det ger ingen bra känsla. Att tvinga någon att ha med någon som de inte vill ha med ger ju ingen bra känsla för den som inte fick vara med egentligen men som de andra blev påtvingade heller. Uppmuntra till gemensam lek, absolut! Men inte tvinga på eller ge skuldkänslor för att någon vill leka ifred med sin kompis eller helt ensam.

 

[Sofie_B]

Jag ser nog det tillfället (min fetning) som en konfliktsituation även om ingen skriker eller gråter. Något händer som gör att konstellationen inte passar längre. Det behöver inte vara konflikt som bråk alltså utan att man bara tröttnar och vill vara ifred och ber den andre gå. Den situationen tycker jag är jätteviktig att respektera. Man får ändra sig i alla situationer utan att någon ska lägga skuld (tänker här på @Sofie_B inlägg om att prata om hur det känns för den som inte får vara med och ja, det är viktigt men ingen ska behöva känna skuld för att hen inte längre vill) och att som barn få lära sig att respektera sina egna känslor är precis lika viktigt som att lära sig att respektera andras känslor. Barn tar lätt på sig skuld för allt och inget och det ger ingen bra känsla. Att tvinga någon att ha med någon som de inte vill ha med ger ju ingen bra känsla för den som inte fick vara med egentligen men som de andra blev påtvingade heller. Uppmuntra till gemensam lek, absolut! Men inte tvinga på eller ge skuldkänslor för att någon vill leka ifred med sin kompis eller helt ensam.

Nej precis, vi är noga med att betona att det är okej att vilja leka själv med sina kompisar men betonar mycket vikten av hur man säger nej, något som i alla fall våra barn inte alltid är jättefinkänsliga med. Sen trycker vi mycket på att om man alltid säger nej, jag vill leka själv med min kompis så kan man inte förvänta sig att få vara med när syskonet har en kompis hemma och leker en rolig lek heller. Det är ett givande och tagande, som med så mycket i livets relationer.