Sv: Valp, blanding, temperament?
Mycket hos hunden visar sig inte förrän vid den mentala könsmognaden vid två år.
Även delvis svar till
19milla90 som ansåg sig kunna se på en valp hur den blir som vuxen.
Min nuvarande tik är min första egna hund. Vi har dock alltid haft hund i familjen och jag ansåg mig inte helt utan hunderfarenhet. Dock hade jag då betydligt mer "rosenskimrande glasögon" på mig vad gällde blandraser. (Visst, vissa blir kalasbra om man har tur) När min tik var valp var hon tuffast i kullen. Gick fram överallt, var inte rädd för något, hennes första nyårsafton gick som en dans. Snäll mot allt och alla, hundar som människor. Nu är hon tikaggressiv (några få fungerar hon dock med, men jag litar inte på henne), åskrädd, skotträdd, rädd för tjutande ljud, borrar etcetc. Jag är till 99% säker på att jag inte framkallat rädslorna hos henne, utan tvärtom - gjort allt som står i min makt för att förhindra att de skulle uppkomma, samt lindra de som kommit. Dock tar jag till viss del på mig tikaversionen, då jag vid några tillfällen agerade fel (läs;korrigerade fel/blev arg) när hon var unghund och reagerade med att göra utfall då hon egentligen var rädd och osäker. Vi jobbar och jobbar nu på detta och det går framåt som tur är, eftersom jag nu förstår lite bättre varför hon agerar/har agerat som hon gör. Hon blir som sagt bättre och bättre, och även om hon kanske inte kommer att kunna bli bästa kompis med andra tikar så ska hon nog kunna acceptera och hålla sig i skinnet.
Det stämmer rätt bra som Jadzia skriver; det var i tvåårsåldern som hennes "rätta jag" visade sig, och trots att hon i mångt och mycket är samma härliga hund som hon var som valp, så framkom det sidor hos henne som man inte såg ett spår av när hon var liten.
Hon är nog ett rätt bra exempel på när egenskaper kolliderar på ett lite olyckligt sätt, samt att man inte på långa vägar ser allt vad hunden kan bli hos den lilla valpen (Dessutom har hon från den isländska fårhunden fått envisheten, vilket kan vara lite påfrestande många gånger..
)