Sv: Välkommen lilla Edvin.
Naturigtvis reagerar pappan på ett omoget sätt. Är man 17 år, så "ska" ´man vara omogen. Man är faktiskt inte vuxen då. Jag försvarar honom inte, men jag har full förståelse för hans reaktion.
En kompis till mig sa en gång att hon var mycket mer orolig för att hennes tonårson skulle "bli med barn" än hennes tonårsdotter. En tjej har ju ett val, (för det mesta iallafall, om det inte blir som i din systers fall att man förtränger graviditeten), medans en kille vackert får finna sig i tjejens val. Jag hade aldrig tänkt i dom banorna innan hon sa det, men hon har ju faktiskt en poäng.
Sen har ju båda ett ansvar för att skydda sig mot oönskade graviditeter, det går naturligtvis aldrig att komma ifrån.
Skönt för din syster att hon har stöd i sin familj.
Men jag tycker att det är lite konstigt att så många förvånas av att ni stöttar henne så bra. Jag menar, skulle inte de flesta föräldar göra det? (OBS att jag skrev de flesta - jag är medveten om att inte alla får stödet)
Har själv en 14 årig dotter, och jag skulle väl inte direkt klappa händerna om detta hände i vår familj. Men självklart skulle vi finnas där för henne och göra det bästa av situationen.
Sen har jag en lite nyfiken fråga. Hur klarade din syster av att hantera smärtan under förlossningen? Det är ju starka krafter som sätts i rullning under en förlossning, och det går inte att komma ifrån att det är en stark smärta rent fysiskt. Hur tacklar ett barn en sådan smärta? (14 åring anser jag faktiskt vara ett barn).
Observera att jag inte på något sätt lägger någon värdering i huruvida en 14 åring ska genomgå en förlossning eller ej, utan jag undrar bara hur hon tar sig igenom den, och vad för stöttning hon fick på förlossningen för att inte förlossningen ska bli alltför traumatisk för en så ung mamma.
