Funderar lite på hur aktiva uppfödare tänker när det finns flera generationer från en och samma hingstlinje att välja på?
Från vissa hingstlinjer kan man ju i alla fall hitta 4 generationer hingstar som alla är i avel i år, så hur väljer ni om ni vill använda en hinst av en viss stam?
För och nackdelar som jag ser det:
Fördelen med den äldre hingsten i måste väl vara bevisat god nedärvning och därmed en attraktiv avkomma, nackdelen är väl att det finns viss risk att få en något omodern modell eftersom aveln går snabbt idag, samt att den äldre beprövade hingsten oftast är mycket dyr att använda.
Fördelen med den yngre hingsten är ju då att den är modernare, oftast lite billigare och att den förhoppningsvis företräder ytterligare prestationsblod som kan kompensera eventuella svagheter (om än mindre sådana) som ändå finns på fädernet. Nackdelen är ju dock att den inte bevisat något, vare sig med egna prestationer eller i aveln.
Alltså blir slutsatsen att det bästa är att välja en av hingstarna i mitten på linjen, eller??? En son till en meriterad avelshingst som hunnit få egna tävlingsprestationer och visat att den själv lämnar godkända hingstar. (Fast om alla tänkte så skulle ju de unga hinstarna inte få några ston och då kan de ju inte heller bevisa något...)
Som exempel på en hingstlinje med 4 möjliga generationer kan vi ta hopphingstarna Corrado I - Clinton - Cornet Obolensky - Corlensky G / Bravour. Säkert finns det fler liknande exempel men det var denna jag började fundera över.
Från vissa hingstlinjer kan man ju i alla fall hitta 4 generationer hingstar som alla är i avel i år, så hur väljer ni om ni vill använda en hinst av en viss stam?
För och nackdelar som jag ser det:
Fördelen med den äldre hingsten i måste väl vara bevisat god nedärvning och därmed en attraktiv avkomma, nackdelen är väl att det finns viss risk att få en något omodern modell eftersom aveln går snabbt idag, samt att den äldre beprövade hingsten oftast är mycket dyr att använda.
Fördelen med den yngre hingsten är ju då att den är modernare, oftast lite billigare och att den förhoppningsvis företräder ytterligare prestationsblod som kan kompensera eventuella svagheter (om än mindre sådana) som ändå finns på fädernet. Nackdelen är ju dock att den inte bevisat något, vare sig med egna prestationer eller i aveln.
Alltså blir slutsatsen att det bästa är att välja en av hingstarna i mitten på linjen, eller??? En son till en meriterad avelshingst som hunnit få egna tävlingsprestationer och visat att den själv lämnar godkända hingstar. (Fast om alla tänkte så skulle ju de unga hinstarna inte få några ston och då kan de ju inte heller bevisa något...)
Som exempel på en hingstlinje med 4 möjliga generationer kan vi ta hopphingstarna Corrado I - Clinton - Cornet Obolensky - Corlensky G / Bravour. Säkert finns det fler liknande exempel men det var denna jag började fundera över.
