- Svar: 2
- Visningar: 845
Det var nog förra hösten jag började notera att jag hade problem med koncentrationen. Jag kunde inte riktigt hålla fokus på jobbet men skyllde det på att jag var lat och inte tillräckligt disciplinerad. Bara att skärpa till sig alltså.
Framåt senhösten/vintern gjorde jag ett självtest angående hjärndimma. Svaret det gav mig var att det var möjligt att jag hade det och att det vore bra att undersöka närmare. Det gjorde jag inte.
Sen kom julens härdsmälta och jag gjorde total halt med allt. Sömnen var katastrofal och jag sov uselt varje natt. Så första prio var att få ordning på sömnen. Det har jag väl lyckats med delvis, men jag sover fortfarande dåligt till och från.
Våren kom och gick. Det där med att skärpa till sig med jobbet gick väl sådär och jag tyckte inte att jag gjorde ett bra jobb, vilket inte kändes tillfredsställande. Men jag försökte ordna tillvaron så att den skulle fungera i alla fall.
Ungefär i mitten av augusti hade jag min första svacka. Det var bara två veckor efter att semestern tagit slut. I den vevan tog jag kontakt med vården första gången angående depressionen. Sedan hade jag några svackor till innan jag tappade greppet helt. Under ett tag var det nästan lotteri om jag skulle lyckas skicka rätt produkter till kunderna. Med den mängden fel jag gjorde så blev situationen ohållbar. Jag var virrig och okoncentrerad så jobbet funkade inte helt enkelt.
Under den första tiden som sjukskriven tänkte jag att jag nog skulle vara tillbaka på jobbet snart. Sedan slogs jag av insikten att min hjärna nog inte skulle gå med på att läka så fort. Där någonstans sjönk jag ihop och resignerade inför tanken att det här kunde ta tid.
Men jag har ändå svårt att acceptera att det är så här. Under mina bra dagar ifrågasätter jag min sjukskrivning. Jag är väl inte sjuk? Jag borde jobba. Samtidigt påminner förnuftet om att jag inte ens har orkat städa huset på två månader och att jag inte lagar någon mat själv. Är jag så pigg som jag tror under de där bra dagarna? Eller är jag bara lat som inte tar itu med de där sakerna?
Jag surfade på en tidnings hemsida för en tid sedan och klickade där på en länk som råkade leda till en artikel på försäkringskassans hemsida . Men hur som helst, artikeln handlade om utbrändhet/utmattning. Det stod att när man som utmattad får lite energi så bränner man ofta slut på det direkt. Igenkänningsfaktorn var hög, kan jag säga.
Samtidigt som jag inte tycker jag kan gå här och lata mig som sjukskriven så bävar jag för att gå tillbaka till jobbet. Jag är rädd för att jag åter kommer att hamna i en situation som jag inte kan hantera och att dum-i-huvudet-statusen tar över. Det är ett problem jag inte riktigt orkar tänka på men det ploppar upp lite då och då.
Framåt senhösten/vintern gjorde jag ett självtest angående hjärndimma. Svaret det gav mig var att det var möjligt att jag hade det och att det vore bra att undersöka närmare. Det gjorde jag inte.
Sen kom julens härdsmälta och jag gjorde total halt med allt. Sömnen var katastrofal och jag sov uselt varje natt. Så första prio var att få ordning på sömnen. Det har jag väl lyckats med delvis, men jag sover fortfarande dåligt till och från.
Våren kom och gick. Det där med att skärpa till sig med jobbet gick väl sådär och jag tyckte inte att jag gjorde ett bra jobb, vilket inte kändes tillfredsställande. Men jag försökte ordna tillvaron så att den skulle fungera i alla fall.
Ungefär i mitten av augusti hade jag min första svacka. Det var bara två veckor efter att semestern tagit slut. I den vevan tog jag kontakt med vården första gången angående depressionen. Sedan hade jag några svackor till innan jag tappade greppet helt. Under ett tag var det nästan lotteri om jag skulle lyckas skicka rätt produkter till kunderna. Med den mängden fel jag gjorde så blev situationen ohållbar. Jag var virrig och okoncentrerad så jobbet funkade inte helt enkelt.
Under den första tiden som sjukskriven tänkte jag att jag nog skulle vara tillbaka på jobbet snart. Sedan slogs jag av insikten att min hjärna nog inte skulle gå med på att läka så fort. Där någonstans sjönk jag ihop och resignerade inför tanken att det här kunde ta tid.
Men jag har ändå svårt att acceptera att det är så här. Under mina bra dagar ifrågasätter jag min sjukskrivning. Jag är väl inte sjuk? Jag borde jobba. Samtidigt påminner förnuftet om att jag inte ens har orkat städa huset på två månader och att jag inte lagar någon mat själv. Är jag så pigg som jag tror under de där bra dagarna? Eller är jag bara lat som inte tar itu med de där sakerna?
Jag surfade på en tidnings hemsida för en tid sedan och klickade där på en länk som råkade leda till en artikel på försäkringskassans hemsida . Men hur som helst, artikeln handlade om utbrändhet/utmattning. Det stod att när man som utmattad får lite energi så bränner man ofta slut på det direkt. Igenkänningsfaktorn var hög, kan jag säga.
Samtidigt som jag inte tycker jag kan gå här och lata mig som sjukskriven så bävar jag för att gå tillbaka till jobbet. Jag är rädd för att jag åter kommer att hamna i en situation som jag inte kan hantera och att dum-i-huvudet-statusen tar över. Det är ett problem jag inte riktigt orkar tänka på men det ploppar upp lite då och då.