BulletForMyValentine
Trådstartare
Vill börja med att säga att den som vet eller har en aning vem jag är får gärna behålla det för sig själv.
Ska försöka skriva så tydligt som möjligt, men risken finns att det blir rörigt iaf.
För 11 månader sen flyttade jag hemifrån akut. Jag blev inneboende hos min killes pappa. Pojkvännen bor fortfarande hemma hos pappan. Så jag är inneboende hos min killes familj typ. Killen och jag har varit tsm i ca 3,5 år, han är 23 och jag 20.
När jag flyttade upp hit var jag helt arbetslös. Nu har jag hittat/ fått 2 timanställningar, den ena har jag inte fått jobba på alls och min chef går inte längre att få tag på, trots upprepade försök till kontakt, har både ringt och smsat. Den andra timanställningen är rättså ny, bara vart där i en månad ännu. Annars är jag helt arbetslös men gör mitt bästa för att försöka få tag på ett ordentligt jobb, har knappt nån utbildning så det är svårt.
Men nu känner jag att min situation med mitt förhållande och bo situation inte funkar längre. Jag har inte längre några känslor för min kille, älskar inte längre han. Just nu tycker jag han med är äcklig och besvärlig hela tiden. Jag känner mig som en morsa för han. Påminner jag inte han att han måste duscha, byta kläder eller borsta tänderna är det väldigt lätt hänt att han inte gör det på 2 veckor
Och jag tycker det är grymt äckligt när kalsongerna inprincip står upp av sig själva
Att tvätta, byta sängkläder eller ha hand om disken är för han helt otänkbart. Han har extrema sömnproblem och går oftast inte och lägger sig förän mellan 4 och 6 på morgonen. Han sitter vid datorn hela nätterna vilket gör att jag har svårt för att sova för att hans dator är så högljud. Han sover halva dagarna och resten tillbringar han vid datorn eller grejandes på nån av hans bilar.
Han anser sig också ha fri tillgång till min kropp, att klämma på mina tuttar eller rumpa trots att jag säger ifrån att jag inte vill. Han skämtar/skryter om vårt sexliv, om att vi gör ditten och datten, trots att det varken är sant och att jag inte vill att han pratar om sånt inför allt och alla.
Själv kämpar jag mot en depression som alltid blir värre framåt hösten och vintern. Har även humör svängningar from hell och ett sockerberoende som gör mig helt ofungerande som människa om jag inte får nått sött i mig.
Mitt upp i allt detta så vill min kille såklart mysa och ha sex flera ggr i veckan. För honom spelar det ingen roll att han inte duschat på 2 veckor och han riktigt stinker svett och äckel. Av förklarliga skäl så tänder jag inte längre på honom. Han tjatar om sex halva dagarna känns det som, värst är det när jag ska lägga mig. Nu ställer jag upp på sex när han blir för jobbig. Att sova med en hård bultande snopp tryckt mot rumpan/ryggen är ingen hit direkt
Jag har berättat för honom hur jag känner, att jag inte tänder på honom längre, att jag inte har några känslor kvar för honom. Hur jag känner inför hans hygien osv. Sagt att jag vill flytta härifrån till nått eget.
Jag vill så gärna flytta till en egen lägenhet och påbörja mitt eget liv. Känner att jag inte kan göra det så länge jag är inneboende hos pojkvännens pappa.
Pojkvännen tycker att vi till våren ska flytta tsm till en lägenhet, men jag vet hur det kommer bli, jag kommer få dra runt allt med förhållandet, ekonomin och lägenheten. Han sa att jag aldrig kommer klara det ekonomiskt med egen lägenhet. Att jag ska flytta hem till mina föräldrar ist, men det vägrar jag pga att jag upplevde psykisk misshandel från min pappa nästan varje dag.
Och det ligger väl nått i det han säger, redan nu är min ekonomi kass. Har aktivitetsstöd från försäkringskassan på ca 3000:- och lönen från timjobbet kommer hamna på ca 1500:- denna månaden. Och det kommer man ju inte långt på. Skaffar jag lägenhet skulle jag isåfall bli tvungen att söka försörjningstöd hos soc tror jag. Föresten, söker man rätt på en lägenhet först eller söker man försörjningsstöd först?
Idag såg jag en annons på en ledig lägenhet, en 1a, som hyrs ut i ”min” by. Men ska jag våga ringa på den? Vill så gärna flytta, vill inte bo med en man jag inte längre älskar.
Men jag har 2 hästar att tänka på också, stallet finns på gården jag bor på nu och jag kommer inte ha nån som kan hjälpa mig så kommer jag få sköta alla in/utsläpp, fodringar, hämta hö och halm när det tar slut osv själv. Ingen av hästarna står på mig dock, den ena är en foderponny, den andra står min mamma fortfarande på. Man måste ha bil för att ha sig ut till gården och det har jag ingen, lånar pojkvännens bil vid behov.
Vågar jag ta ”klivet ut” och skaffa en lägenhet? Är så rädd att det skiter sig ekonomiskt. Men samtidigt otroligt sugen på nått sätt att visa mina föräldrar och min kille att jag faktiskt kan och vill stå på egna ben.
Vad tycker ni? Hur hade ni gjort? Hur ska jag göra? Tips och råd?
Ska försöka skriva så tydligt som möjligt, men risken finns att det blir rörigt iaf.
För 11 månader sen flyttade jag hemifrån akut. Jag blev inneboende hos min killes pappa. Pojkvännen bor fortfarande hemma hos pappan. Så jag är inneboende hos min killes familj typ. Killen och jag har varit tsm i ca 3,5 år, han är 23 och jag 20.
När jag flyttade upp hit var jag helt arbetslös. Nu har jag hittat/ fått 2 timanställningar, den ena har jag inte fått jobba på alls och min chef går inte längre att få tag på, trots upprepade försök till kontakt, har både ringt och smsat. Den andra timanställningen är rättså ny, bara vart där i en månad ännu. Annars är jag helt arbetslös men gör mitt bästa för att försöka få tag på ett ordentligt jobb, har knappt nån utbildning så det är svårt.
Men nu känner jag att min situation med mitt förhållande och bo situation inte funkar längre. Jag har inte längre några känslor för min kille, älskar inte längre han. Just nu tycker jag han med är äcklig och besvärlig hela tiden. Jag känner mig som en morsa för han. Påminner jag inte han att han måste duscha, byta kläder eller borsta tänderna är det väldigt lätt hänt att han inte gör det på 2 veckor
Och jag tycker det är grymt äckligt när kalsongerna inprincip står upp av sig själva
Att tvätta, byta sängkläder eller ha hand om disken är för han helt otänkbart. Han har extrema sömnproblem och går oftast inte och lägger sig förän mellan 4 och 6 på morgonen. Han sitter vid datorn hela nätterna vilket gör att jag har svårt för att sova för att hans dator är så högljud. Han sover halva dagarna och resten tillbringar han vid datorn eller grejandes på nån av hans bilar.
Han anser sig också ha fri tillgång till min kropp, att klämma på mina tuttar eller rumpa trots att jag säger ifrån att jag inte vill. Han skämtar/skryter om vårt sexliv, om att vi gör ditten och datten, trots att det varken är sant och att jag inte vill att han pratar om sånt inför allt och alla.
Själv kämpar jag mot en depression som alltid blir värre framåt hösten och vintern. Har även humör svängningar from hell och ett sockerberoende som gör mig helt ofungerande som människa om jag inte får nått sött i mig.
Mitt upp i allt detta så vill min kille såklart mysa och ha sex flera ggr i veckan. För honom spelar det ingen roll att han inte duschat på 2 veckor och han riktigt stinker svett och äckel. Av förklarliga skäl så tänder jag inte längre på honom. Han tjatar om sex halva dagarna känns det som, värst är det när jag ska lägga mig. Nu ställer jag upp på sex när han blir för jobbig. Att sova med en hård bultande snopp tryckt mot rumpan/ryggen är ingen hit direkt
Jag har berättat för honom hur jag känner, att jag inte tänder på honom längre, att jag inte har några känslor kvar för honom. Hur jag känner inför hans hygien osv. Sagt att jag vill flytta härifrån till nått eget.
Jag vill så gärna flytta till en egen lägenhet och påbörja mitt eget liv. Känner att jag inte kan göra det så länge jag är inneboende hos pojkvännens pappa.
Pojkvännen tycker att vi till våren ska flytta tsm till en lägenhet, men jag vet hur det kommer bli, jag kommer få dra runt allt med förhållandet, ekonomin och lägenheten. Han sa att jag aldrig kommer klara det ekonomiskt med egen lägenhet. Att jag ska flytta hem till mina föräldrar ist, men det vägrar jag pga att jag upplevde psykisk misshandel från min pappa nästan varje dag.
Och det ligger väl nått i det han säger, redan nu är min ekonomi kass. Har aktivitetsstöd från försäkringskassan på ca 3000:- och lönen från timjobbet kommer hamna på ca 1500:- denna månaden. Och det kommer man ju inte långt på. Skaffar jag lägenhet skulle jag isåfall bli tvungen att söka försörjningstöd hos soc tror jag. Föresten, söker man rätt på en lägenhet först eller söker man försörjningsstöd först?
Idag såg jag en annons på en ledig lägenhet, en 1a, som hyrs ut i ”min” by. Men ska jag våga ringa på den? Vill så gärna flytta, vill inte bo med en man jag inte längre älskar.
Men jag har 2 hästar att tänka på också, stallet finns på gården jag bor på nu och jag kommer inte ha nån som kan hjälpa mig så kommer jag få sköta alla in/utsläpp, fodringar, hämta hö och halm när det tar slut osv själv. Ingen av hästarna står på mig dock, den ena är en foderponny, den andra står min mamma fortfarande på. Man måste ha bil för att ha sig ut till gården och det har jag ingen, lånar pojkvännens bil vid behov.
Vågar jag ta ”klivet ut” och skaffa en lägenhet? Är så rädd att det skiter sig ekonomiskt. Men samtidigt otroligt sugen på nått sätt att visa mina föräldrar och min kille att jag faktiskt kan och vill stå på egna ben.
Vad tycker ni? Hur hade ni gjort? Hur ska jag göra? Tips och råd?
