Världens sämsta mamma....

[Vildvittra]

...känner jag mig som. Äldsta dottern är nu 2 år och 9 månader och har varit i en fruktansvärd trotsålder sen hon var 2. Hennes lillasyster är idag 9 månader och har fått utstå storasysters svartsjuka (nyp, riv, bit) sedan hon var i princip nyfödd. En period kunde jag bokstavligt talat inte vända ryggen till. Nuförtiden är storasyster nästan aldrig elak mot lillasyster längre, även om det kan komma nåt tjuvnyp ibland, däremot är hon som sagt extremt trotsig. Helt normalt förstås att en nästan-3-åring "kan själv", "vill själv" och får vansinnesutbrott när det inte blir på hennes sätt, men jag känner mig helt utbränd snart och klarar inte att vara avledande och pedagogisk. Senast imorse fick jag ett vansinnesutbrott på henne när hon vägrade klä på sig när vi skulle till dagis.

Jag får så fruktansvärt dåligt samvete och mår skitdåligt efter sådana här sammandrabbningar. Hur hanterar ni era trotsiga och svartsjuka barn? Ibland känner jag att jag inte orkar längre.

Kan tillägga att hon när hon är på bra humör är supergo, rolig och väldigt smart. Och jättego och snäll mot sin syster. Dessutom är hon väldigt verbal för sin ålder och jag försöker få henne att prata istället för att bli arg, ibland går det och ibland har jag själv inte tålamodet. Hon påminner mycket om mig i temperamentet och ibland är det som hela hon är som en dålig sida av mig. Det är nåt som blir väldigt konstigt att hantera, det är som om jag är arg på mig själv nästan...

Var är pappan? kommer väl några att undra direkt. På jobbet.


trött Vildvittra

 

[Nowis]

Sv: Världens sämsta mamma....

Jadu, det är inte särskilt roligt när de är sådana. Jag har verkligen lyckats förtränga det mesta av trotsåldern, men minstingen är nästan1,5 så det dröjer inte så länge innan vi är där igen... Dessutom har jag hört av många att 6-års trotset är betydligt värre än 2-3 års trotset, så jag har nog en hel del att se fram emot.

Ett litet tips som jag brukade köra på min dotter i de situationer hon alltid fick utbrott, var att försöka förekomma henne, tex försöka klä på ytterkläderna en 15min i förväg, o säga att: ja nu ska vi klä på oss o eftersom du ska ligga o skrika på golvet en stund nu så är det väl bäst att du sätter igång! Det funkade ibland, eftersom hon kom av sig.

Jag kan bara trösta dig med att det går över... någon gång

 

[cirkus]

Sv: Världens sämsta mamma....

Ha inte dåligt samvete för att du river i ! Tvärtom. Du har tydligt visat att gränsen är nådd och det faktiskt är du som bestämmer och inte tolererar hennes tjaffs. Avledande och pedagogisk i all ära....men det funkar inte alltid.

Jag tycker att ofta har ungarna jävlats ända tills man fått sinnes och rivit i som tusan , och så har de blivit som små blöta fläckar som grinar - först DÅ verkar det gå in vad man säger. Trist men så har det funkat hos oss rätt ofta

 

[Silverkedjan]

Sv: Världens sämsta mamma....

.
Var är pappan? kommer väl några att undra direkt. På jobbet.

Byt med honom.

Två små under tre år är det inte mänskligt att hantera oavbrutet. Om ni delar lika har ni stor nytta av varandra som bollplank, och orkar vara vuxna.

 

[ny hästägare]

Sv: Världens sämsta mamma....

Här gormas det och skriks många gånger om dagen. Har en treåring och en 7åring. Gissa om vi har konflikter. Vissa slutar ute i snön utan kläder på...

Just påklädning vid dagisdags, skit i att hon inte vill ta på sig. Då får hon gå naken om det så skulle vara. Stoppa med kläder i en påse. Dagis brukar förstå varför barnen ibland kommer utan så mycket kläder.

Jag tollererar inte hur mycket som helst, utan jag skickar upp dem på rummet om det blir för mycket, bara för att få en paus i mitt eget orkande.

Du är absolut ingen dålig mamma!!!!!

Alla känner vi att vi bara orkar inte ett bråk till ibland eller jämt.

Ge konsekvenser till hennes handlande i en del fall. Gör nu som mamma säger annars blir det inte bompa tex. De är så pass medvetna i denna ålder att det går att köra lite sådana saker. Jag gör det ialla fall. Och ibland får hon bara skrika och gorma bäst hon vill bara hon gör det på sitt rum. Gäller dem båda föresten.

Kämpa på!!!!!

Jag har också en 9 månaders bebis som är fosterbarn och bott hos oss i 4 månader men han har aldrig setts som en konkurrent utan de båda bråkar om vem som ska få gulla med honom. Så han blir bara utsatt för många kramar och uppmärksamhet från dem.

Lycka till!

 

[cirkus]

Sv: Världens sämsta mamma....

Jag måste fråga - har du aldrig rutit i till dina barn ?

Alltså det låter lite "föraktfullt" om man tolkar det som att den som ryter åt ungarna inte "orkar vara vuxna" eller misstolkar jag dig nu ?

Jag kan inte fatta vad det är för fel att bli redigt förbannat även på ett litet barn - de förstår !

 

[Silverkedjan]

Sv: Världens sämsta mamma....

Jo då ibland kan det väl vara vuxet att säga till på skarpen.

Det jag menar är att när man är så slutkörd som Vildvittra beskriver är det svårt att göra det man egentligen vet att man borde göra, och lätt att regrediera själv till samma låga nivå som barnet.

Just det där att man ser sitt sämsta "jag" i barnet och triggas av det istället för att hantera det sansat är NORMALT.

Men det är f-n så mkt lättare om man turas om och är TVÅ som på lika villkor står för vuxenförebilderna i familjen. Då kan man liksom ventilera det med partnern och få en spegling som gör knutarna lättare att lösa. (partnern kan ju oftast handskas med ens sämsta jag )

Jag har provat båda modellerna (till stor del frånvarande resp heltidsnärvarande pappa) och måste säga att det är en MILSVID skillnad på hur "sliten" man blir.

 

[mimmipigg]

Sv: Världens sämsta mamma....

Sätt ner klackarna och tala om att gränsen är nådd och passerad!
Ignorera alla trotsyttringar och kör på i ditt spår.
Jag har skjutsat trotsiga ungar från dagis i blöja och skor i dryga 20 minusgrader. Brukar bli bättre efter ett par resor på det viset. Jag har lämnat kundkorgen på affären och skjutsat hem skrikhalsar.
Bar hem en av pojkarna under armen från söndagsskolan när han vid 5 årsålder vägrade vara tyst - det har han aldrig glömt, han är 13 nu.
Man får bli elak och skrika när det går för långt.

 

[Girasol]

Sv: Världens sämsta mamma....

Det finns stunder då jag vill skjuta mig själv. -För att få en stunds lugn och ro!!!

( har 4 ungar , 6½ ,3½ ,1½ år samt 3 månader gamla)

 

[cirkus]

Sv: Världens sämsta mamma....

Visst är det lättare när man är två - men ibland är man helt enkelt inte två, tyvärr.

Jag kan tycka att ibland blir vissa helt handlingsförlamade när de är ensamma med sina barn, jag har sett diverse skräckexempel på det, så nog måste man väl lära sig att ta rätt på sina ungar även om man är själv.

Trotsiga ungar kan man inte ha hur mycket tålamod med som helst, man måste säga ifrån, jag vet iallafall ingen annan metod, men det kanske nån annan har.

Nu är visserligen småbarnsttadiet passerat för länge sen för min och man kan resonera med dem på ett helt annat sätt.

 

[Silverkedjan]

Sv: Världens sämsta mamma....

Det är skillnad på "säga ifrån" och "vansinnesutbrott". Om Trådskaparen mår så här dåligt och känner sig helt slut så har hon säkert gått långt över sina gränser.

Det är onödigt att slita på sig på det viset när det FINNS en pappa.

Jag säger ifrån ofta, och bar många gånger iväg på trotsigt barn som "inte ville" följa med.

Men vansinnesutbrott - det är ett socialt arv man helst vill undvika att ge sina barn.

Man ger ju sina barn ett mönster för hur de ska hantera sina konflikter. Skrikande föräldrar ger skrikande barn.

Jag blir ARG ibland förstås men försöker hålla huvudet kallt och hålla mig till den uppgjorda trotshandlingsplanen.

Det är SÅ mkt lättare när man är TVÅ som är överens om hur man ska göra och som DELAR på jobbet.

Självklart kan man överleva själv också och är man ensam med barnen så är man. Men i det här fallet när det FINNS en pappa - då skulle jag absolut - inte minst för relationens skull - lämna över minst hälften av barnvardagen till honom.

 

[scubadiver]

Sv: Världens sämsta mamma....

Samma känsla hade jag själv då sonen ( nu 4 ½) var runt 3 år och dottern var då drygt 1 år. Vi ( sonen och jag )hade sammandrabbningar OFTA! Ibland gick det att förhandla bort och allt slutade bra men ofta så var det utbrott, både hos mig och honom...ja jag vet att det är väl inte den bästa reaktionen hos mig som mamma men jag ORKADE inte mer och det var inte bara en gång som vi tårarna kom vid mornarnas överlämnande till dagmamman! Det förstör ju hela dagen när man bråka så på mornarna. MEN det kom en mycket tydlig vändpunkt i det hela! Det var den dagen som sonen och jag packade in oss i bilen, tog fika och lunch med oss och åkte ner till Silverkedjan för att hälsa på vår då nyinköpta ( nu vacker och högbent 2 åring) Silfur-Dùva. Efter den dagen var han som en helt annan människa! han blev den gamla vanliga gosmysiga härliga lilla kille som han eg. är..
Jag tror att det är lätt att fastna i bråken så att säga men i alla fall så tror jag det hjälpte att HELT bryta vardagen och BARA ägna ALL tid och ork till just det barnet.
Tänk på det gamla ordspråket:
''Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst!''
Kram från en mamma till en mamma!

 

[Miao]

Sv: Världens sämsta mamma....

Jag bör kanske egentligen inte svara eftersom jag inte har barn, men wtf... Har många kusiner och varit runt barn mycket ialla fall .

Min uppfattning är att barn ibland rejält behöver veta var gränserna går. Visst ska man vara pedagogisk och saklig, men barn behöver ibland en rejäl åthytning så de inser att det de håller på med är fel.

De "värsta" barnen är både de som vuxit upp i dåliga hem, och de som vuxit upp i FÖR bra hem... De bortdaltade, bortklemade, bortskämda ungarna (och nu menar jag INTE att jag tycker du klemar bort dina barn!).

Som någon ovan sa, om du känner att det blir dig alldeles för övermäktigt, försök att få lite avlastning från t.ex. barnens pappa. Men känn ABSOLUT inte skuld för att du kanske tar i lite mot barnen då och då!

Föräldraskap är det mest ansvarsfulla och svåra yrke som finns, och jag tror du gör ett riktigt bra jobb! Lycka till!

 

[Vildvittra]

Sv: Världens sämsta mamma....

Oj oj vad många svar, tack så mycket alla!!
Jodå jag säger nog både ifrån, typ hela tiden, och passerar tyvärr gränsen ibland och får "vansinnesutbrott" (nej, jag har aldrig slagit mina barn eller nåt sånt om nån tror det) också.

Jag är själv en väldigt bestämd person. Har mycket humör och dåligt med tålamod. Har dock lärt mig hantera tålamodet bättre med åren även om min kära dotter verkar veta exakt vilka knappar hon ska trycka på. Här åks det upp på rummet ibland eller andra typer av utestängande "bestraffningar" om hon inte kan uppföra sig vettigt. Så jag är knappast den bortklemande typen. Men jag har nog rätt höga ambitioner med föräldraskapet. Därför får jag också ångest när jag vet att jag borde betett mig annorlunda.

Detta senaste året har varit extremt slitigt, dels med en bebis som har sovit ganska dåligt och dels med jättetrotsiga storasyster.

Jag är ingalunda ensamstående, men jag är den som varit hemma mest och är den som tar nästan allt ansvar. Pappan har väl kanske inte samma ambitionsnivå direkt när det gäller att vara förälder. Borde ju jag tagit reda på innan jag skaffade barn med honom kanske, men that´s life...

Tack för alla tröstande ord! Kom gärna med fler konkreta förslag hur ni brukar hantera ungarna när de visar sin allra största monstersida!

Vildvittra

 

[Silverkedjan]

Sv: Världens sämsta mamma....

Scubadiver var inne på ett bra spår som jag glömde i hastigheten.
Nu hade väl JAG inget med deras vändning att göra (fast jag tyckte scubadiver hade en ovanligt välartad unge och var grymt avundsjuk på det ) men just det där att SE det äldsta barnet och ge det odelad uppmärksamhet är jätteviktigt.

Ge inte upp på pappan.

Ju mer han kan dra sig undan ju svårare blir det för honom att både förstå och att ta fullt ansvar.

Ser han att du är jättetrött kanske han tror att han inte KAN klara av barnen och så smiter han ännu mer.

LÄMNA dem åt honom åt låt honom hitta egna vägar. Ge honom en chans att GILLA att ta fullt föräldraansvar. Tala om hur viktigt det är, att han får ingen familj kvar annars. Allvarligt - så ser många mammor till slut skilsmässa och varannan-veckas-boende som den enda lösningen för att få ett LIV. DÅ måste han ju. Men är det ett scenario han hellre vill ha än att ta ansvaret frivilligt och hålla ihop familjen ???

Var TYDLIG !

Så kan ni diskutera sedan och vara stöd åt varann.

I det här läget skulle jag dumpa den minsta på honom och så åka iväg med den största och göra något BARA för er.

Det är semester med bara ett barn

Och en bra start för honom att ha den "lättaste" själv.

 

[Nowis]

Sv: Världens sämsta mamma....

Det är jättebra svar du har fått, det är oerhört viktigt att inte skuffa undan den större, hon är ju trots allt väldigt liten hon med! Jag gjorde ofta saker bara med den stora, så fick pappan själv ta hand om den nyfödda två timmar i taget, vi har inte haft några problem med svartsjuka från den äldre, men exakt vad det beror på vet jag inte.

 

[Vildvittra]

Sv: Världens sämsta mamma....

Helt rätt det du säger Tim! Det låter kanske som om han aldrig är hemma och gör grejer med barnen men så är det ju inte, även om det är mest jag.
Och ja, i mina svartaste stunder har jag faktiskt hotat med skilsmässa och ifrågasatt hur i h*vete han ska fixa att ha bägge ENSAM en vecka i sträck. Då brukar han komma av sig... (förtydligande: barnen har aldrig hört detta och jag har aldrig sagt något sådant till äldsta flickan)

Han är en bra pappa. När han väl är närvarande

Jag vet ju att det kommer att bli bättre. Storasyster blir mindre trotsig vad det lider och bebisen mindre beroende av bara mig. De nätter jag väl fått sova är det ju alltid mycket mindre bråk på dagarna också, så allt går ju hand i hand.

Och detta med att göra grejer bara med stora tjejen försöker jag så gott jag har möjlighet faktiskt. Hon rider med mig ibland och jag har lärt henne åka skidor i vinter. Men det är klart att det skulle behövas att vi gjorde grejer själva kanske en hel dag eller så.

Vildvittra

 

[paradiset]

Sv: Världens sämsta mamma....

Vissa barn har ju svårare för att dela sina föräldrar med andra oxå, som min store son nyss fyllda 3, han älskar lillbror 4 mån men ofta har han oxå putt på honom med foten eller tryckt sitt huvud hårt mot hans, det var så illa ett tag att lillebror skrek bara han såg storebror närma sig Men nu skrattar han bara storebror ler så... Vårt problem har bestått i att lillebror som bebis vägrade sova på rygg så vi mest bar honom hela tiden. Sedan kom vi på han sover om han sover på mage o sedan dess har vi mycket mer tid! Men pappa är dålig på att umgås med storebror, ja båda eg..., han ser honom bara när han uppfört sig illa och får sitta på time out stolen. Detta lär ju honom att dåligt uppförande lönar sig inför pappa för då får han uppmärksamhet om än negativ. Så detta talade jag om för min man igår. * som inte alls förstår varför jag ser varenda nannyprogram*:smirk:

 

[Silverkedjan]

Sv: Världens sämsta mamma....

...eller kanske en hel helg eller så...

Inte förrän pappan blir övergiven med ett (eller två) barn kommer han att TA sitt pappa-ansvar.

Och tänk, tänk om han faktiskt skulle gilla det?

Ofta är det dåligt självförtroende som håller tillbaka männen. I kombination med mammor som inte släpper taget.

Med min första blev jag TVUNGEN att jobba heltid fast vi inte fick dagisplats så pappan fick ta hela dagarna en period. Innan dess hade jag jobbat deltid men haft med mig barnet och haft totalt ansvar för honom dygnet runt egentligen för att skona pappan - som "passade" några timmar då och då.

Men tack vare den där perioden då de var hänvisade bara till varann så har de idag en RELATION.

Annars är jag övertygad om att det inte funnits tillräckligt att bygga på vid den senare skilsmässan.

Så tänk långsiktigt.

Det är bättre för din MAN om du hjälper honom att ta till sig HELA barnbiten.

 

[FannyN]

Sv: Världens sämsta mamma....

Håller verkligen med.
Jag är ju i den situationen att stora pojken har knappt anknytning till sin pappa och det är ju inte så konstigt.Ingen föräldraledighet sena kvällar och tidiga mornar på jobbet och så fort han försökte pep ungen och han lämnade över fort som attan.
Numera i min nya relation så är vi båda lika mycket föräldrar och det känns helt främmande att jag skulle ta mer ansvar för att jag är kvinna.

Sen vill jag säga till alla att jag tycker inte man ska bli arg på sina barn.Men man kan ju låtsas att man är det ibland.Det blir lite mer avvägt då. Risken är ju annars att man själv står där och mår dåligt när syftet var att fostra barnet.Sen kan man ju knappast klaga på barnen om de bråkar skriker etc om man själv gör det.

// Åsa